Vad innebär nätkulturer och digitala medier för skolan?

Förra helgen startade South by Southwest i Austin, Texas, en tredelad konferens och festival inom områdena interaktiva medier, film och musik. Den del som rör interaktiva medier, SXSW Interactive, brukar vara särskilt intressant. Arrangörerna har i regel god näsa för vad som ligger rätt i tiden. Även vi som inte finns på plats kan följa med! Presentationer och diskussioner läggs löpande ut som mp3, och det kommer även filmer efterhand.

I lördags inledde Steven Johnson och Henry Jenkins SXSW Interactive med ett samtal kring vad den pågående utvecklingen inom digitala media och nätkulturer egentligen innebär. Både Johnson, populärvetenskaplig författare och frilansjournalist, och Jenkins, professor på MIT och delansvarig för Comparative Media Studies, har spännande tankar och åsikter inom det här området.

För tre år sedan gav Steven Johnson ut boken Everything Bad is Good for You, där han beskriver hur populärkultur och nya mediaformer utvecklar vårt tänkande och våra förmågor. Henry Jenkins har länge intresserat sig för hur samspelet mellan medieutveckling och medieanvändning förändrar samhället och hur vi lever våra liv. 2006 gav han ut boken Konvergenskulturen, där han visar hur makten över de digitala medierna är på väg att förskjutas till användarna, samtidigt som han resonerar kring vad detta kan leda till.

Henry Jenkins har en heltäckande sammanfattning av samtalet på sin blogg. Annars är det väl spenderad tid att lyssna! Du kan antingen ladda ner filen, och lyssna var och när som det passar, eller lyssna här.

En hel del av det som sägs under det femtiofem minuter långa samtalet knyter an till skolan och dagens villkor för utbildning och lärande.Johnson och Jenkins pekade på att ungdomars användning av de nya sociala medierna leder till att de utvecklar en rad nya kunskaper och färdigheter, inte minst när det gäller att samarbeta och att dra nytta av varandras kunskaper. Dessutom använder ungdomar ofta hellre uttrycket ”vi” än uttrycket ”jag”. Det handlar inte längre om att en människa förväntas kunna allt och klara av alla problem och utmaningar på egen hand. Istället gäller det att kunna arbeta tillsammans och att utnyttja styrkan i den kollektiva kunskapen och i föreningen av olika perspektiv och erfarenheter. Tyvärr hänger skolan för det mesta inte alls med i den här utvecklingen.

Henry Jenkins nämnde bland annat att undervisningen och kunskapsvärderingen i skolan fortfarande utgår ifrån att alla ska arbeta och lära sig på egen hand – och att det är läraren som är experten som ska förmedla kunskapen till eleverna. Det leder till att skolan framför allt ägnar sig åt standardiserade kunskapsprov och ytligt lärande istället för att anpassa sin verksamhet efter tidens krav. Om skolan istället drog nytta av allas samlade kunskaper, och började värdera förmågan att lära och att lösa problem tillsammans, menar Jenkins att den skulle fungera på ett betydligt bättre sätt än vad den gör idag.

Framgången för Wikipedia visar att det går att utnyttja den kollektiva intelligensen på ett bra sätt, och det borde förstås även kunna fungera i skolan. Annars riskerar vi att skolan förbereder eleverna för en värld som inte längre finns, samtidigt som den nästan inte alls hjälper dem att lära sig det som de verkligen behöver.

I samtalet lyfte de båda också fram att aktuella amerikanska undersökningar visar att mer än hälften av alla ungdomar producerar innehåll på Nätet. Det är naturligtvis glädjande siffror, men det betyder också att knappt hälften av dem inte gör det. Vad beror det egentligen på? Vad skulle skolan kunna göra för att motverka denna kulturella klyfta?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *