Norge hör till de länder som sedan flera år tillbaka arbetar aktivt och målmedvetet med att integrera IT i undervisningen. Det övergripande målet är att alla elever ska få möjlighet att utveckla de kunskaper och färdigheter som krävs i dagens alltmer digitaliserade samhälle. Satsningen Kunnskapsløftet, som startade 2006 och pågår till och med nästa år, är ett led i det här arbetet. På många håll i landet satsar fylken och kommuner även på att ge eleverna tillgång till varsin dator för att underlätta den pedagogiska utvecklingen.

Forsknings- og kompetansenettverk for IT i utdanning (ITU) vid Oslo Universitet har ett nationellt ansvar för forskning och kunskapsspridning kring den pedagogiska IT-användningen i den norska skolan. I oktober förra året publicerade man för tredje gången den årliga rapporten ITU Monitor, som beskriver och analyserar hur arbetet fortskrider. Den här gången fokuserade man särskilt på digital kompetens och hur bildningsbegreppet förändras i det digitala samhället.

Slutsatsen var att en alltför stor del av lärarkåren inte klarar av att integrera IT i undervisningen på ett fullödigt sätt eftersom de helt enkelt saknar den nödvändiga kompetensen. Det rör sig alltså inte främst om att lärarna är negativt inställda till den nya tekniken. Däremot saknar många av dem en grundläggande förståelse för den pedagogiska utmaning som samhällsutvecklingen innebär.

Häromveckan skrev Høgskolen i Bergen om den kritik som pedagogiklektorn Tjalve Gjøstein Madsen riktar mot de omfattande satsningarna på inköp av datorer och lärplattformar i flera fylken. Han pekar på att skolledning och lärare sällan har tillräckliga kunskaper för att kunna dra nytta av de nya pedagogiska möjligheterna i sin undervisning. Konsekvensen blir ofta att läraren tappar kontrollen och att eleverna surfar runt på nätet istället för att göra det som de borde göra. Därför är det många som är kritiska till datorerna gör sitt intåg i klassrummen.

Madsen, som bland annat forskar kring lärarrollen och klassrumspraxis, understryker att läraren måste ta kontrollen över undervisningen för att det hela ska fungera. Men det kräver förstås i sin tur bättre kunskaper kring hur IT-användningen kan användas för att utveckla lärandet.

De här slutsatserna liknar till stor del de som Östen Ohlsson och hans kolleger på Handelshögskolan i Göteborg förde fram i sin utvärdering av IT-satsningarna i den svenska skolan 1996 till 2002: Ett möte med förhinder. De konstaterade att kommunerna hade tagit fram strategier för hur IT skulle ta plats i skolverksamheten och i organisationsstrukturen. Däremot fanns det varken strategier eller ens diskussioner kring hur själva verksamheten skulle kunna förändras.

Resultatet blev att IT kom att betraktas som ett tillägg till skolans egentliga verksamhet utan att orsaka några större förändringar i den dagliga undervisningen. I och med detta fick miljardsatsningarna heller inte några större bestående effekter. Lärarna var sällan emot att använda IT i undervisningen, men de flesta menade att pedagogiken skulle gå först och att IT inte fick bli något självändamål.

Eftersom både lärarrollen och det traditionella sättet att undervisa betraktades som närmast självklara, hade lärarna svårt att se vad IT-användningen skulle kunna tillföra, utöver ordbehandling och informationssökning. Därför blev det heller aldrig något möte mellan IT och skolans dagliga praktik. IT uppfattades som alltför diffust, tekniskt och svårgripbart.

I Norge samarbetar skolor och lärarutbildningar sedan tre Ã¥r tillbaka i satsningen Lærende nettverk, som gÃ¥r ut pÃ¥ att stärka lärarnas förmÃ¥ga att använda IT pÃ¥ ett konstruktivt och pedagogiskt sätt i sitt arbete. Här i Sverige är lärarutbildningarna just i färd med att bilda ett nationellt nätverk, där de bÃ¥de ska lära sig att hantera den snabba IT-utvecklingen och hitta sätt att fÃ¥ in detta i sin undervisning. Det sker alltsÃ¥ förändringar – men är det tillräckligt för att hÃ¥lla jämna steg med den snabba utvecklingen?