Adventure Rock är en tredimensionell virtuell värld som CBBC, barnavdelningen på brittiska BBC, öppnade i början av året. Den är skapad av spelföretaget Larian Studios, är helt kostnadsfri och vänder sig till barn mellan sex och tolv år. Alla användare har ett eget namn och en personlig avatar som rör sig i den digitala miljön. Syftet är att skapa en trevlig plats där barnen kan lösa gåtor, gå på upptäcksfärd eller arbeta kreativt med bild och musik.

Barnen kan inte se varandra eller kommunicera direkt med nÃ¥gon inne i Adventure Rock, eftersom BBC är mÃ¥na om att skapa en säker miljö utan mobbing och övergrepp. Istället blir de hjälpta av en vänlig ”robot” som ger dem ledtrÃ¥dar och ser till att de hamnar rätt. Barnen kan dock kommunicera med varandra pÃ¥ en anslagstavla som är tillgänglig pÃ¥ webben.

Men hur pass väl fungerar egentligen Adventure Rock och är den till någon nytta för barnen? För att ta reda på detta, gav BBC medieforskarna David Gauntlett och Lizzie Jackson på University of Westminster i uppdrag att undersöka saken. Forskarna har följt nittio barn från olika socioekonomiska områden i Storbritannien under två månader. De har också tagit reda på vad föräldrarna tycker och tagit del av utvecklingsarbetet med Adventure Rock.

Förra veckan presenterade de vad de kommit fram till på konferensen Children in Virtual Worlds, som arrangerades i London. Deras slutsats är att den virtuella världen fungerar utmärkt som miljö för att träna barnen i att uttrycka sig språkligt och visuellt och experimentera med sin identitet. När de använder anslagstavlan lär de sig också att kommunicera med andra, att dela med sig av sina erfarenheter och att dra nytta av andras kunskaper.

Det enda problemet är egentligen att den sociala interaktionen borde ske inne i Adventure Rock. Då skulle det hela sannolikt fungera ännu bättre! Barnen skulle kunna samarbeta på ett mer naturligt och effektivt sätt istället för att gå omvägen via anslagstavlan.

Vi fÃ¥r hoppas att BBC tar till sig forskarnas resultat. Om man skapar en spännande virtuell värld som kan spela en viktig roll för barns lärande, är det ju dumt att stympa den genom att ta bort de sociala uttrycksmöjligheterna. Säkerheten är naturligtvis viktig, men det borde ju gÃ¥ att lösa pÃ¥ bättre sätt – eller hur?

Vad krävs egentligen av skolan och undervisningen för att eleverna ska kunna utveckla den allmänbildning och den digitala navigationsförmåga som tycks bli allt viktigare?

Idag publicerade Internetworld en artikel på nätet, skriven av Fredrik Wass, som ger en intressant bild av hur de digitala infödingarna förhåller sig till dagens komplexa mediaverklighet. Han intervjuar Katarina Graffman, tidigare konsult på Kairos Future och fil. dr. i antropologi 2002 på en avhandling om kommersiell mediekultur. Numera driver hon tillsammans med projektledaren Viktoria Walldin företaget Inculture, som hjälper mediaproducenter att förstå hur konsumenternas beteenden och attityder ser ut och hur de är på väg att förändras. Det hon säger i artikeln är värt att fundera kring ur ett undervisnings- och lärandeperspektiv!

Graffman menar att deltagande observation är det enda användbara sättet att verkligen få grepp om och förstå hur ungdomarna tänker och agerar. Det är i stor utsträckning ungdomarnas medievanor som är intressanta för medieföretagen, eftersom de som är uppväxta med Internet och de nya medierna ofta ligger i framkanten när det gäller nya användningsområden och affärsmodeller. Fokusgrupper, enkätundersökningar och intervjuer innebär bara ett försiktigt skrap på ytan och ger egentligen ingen rättvisande bild av hur det förhåller sig. Istället gäller det att leva med i ungdomarnas vardag, och att försöka dela deras synsätt och uppfattningar av hur verkligheten ser ut och vad som krävs för att tillvaron ska hänga samman.

Graffman pekar pÃ¥ att ungdomar uppfattar allmänbildning som väldigt viktigt, men de anser att det är svÃ¥rt att verkligen utveckla den breda och ganska omfattande bildning och förstÃ¥else som är nödvändig. Det räcker inte att vara allmänbildad. Det gäller ocksÃ¥ att vara streetsmart, det vill säga att hÃ¥lla koll pÃ¥ ”vad som gäller” och kunna genomskÃ¥da de ”köpta” kommersiella budskapen. De fÃ¥ som verkligen klarar av detta spelar ofta en stor roll som informationskälla och referenspunkt, ett slags fyrtorn pÃ¥ ett svÃ¥röverskÃ¥dligt och brusande hav av information. Även föräldrarna kan i det här avseendet fungera som en fast punkt i tillvaron.

Hon beskriver ocksÃ¥ att berättandet hÃ¥ller pÃ¥ att förändras, och att informationsvärde, autenticitet, snabbhet och direkt tilltal blir allt viktigare – oavsett om det rör sig om nyheter, samhällsinformation och litteratur. Allt blir en slags social realism som pÃ¥ olika sätt visar hur samhället ser ut och hur livet kan gestalta sig. Därför blir bloggar och andra sociala medier allt viktigare som informationskällor och mötesplatser pÃ¥ Nätet.

Dagens ungdomar blir överlag allt mer mediekritiska och allt duktigare på att använda de nya tekniska möjligheterna. Men Graffman menar att det även finns tecken på att vi är på väg in i ett nytt klassamhälle, precis som danska Ugebrevet A4 visade härom månaden. Det räcker inte att kunna kommunicera och att använda nätet som ett medium för underhållning.

Förmågan att kunna sålla agnarna från vetet, att förstå vad som är viktig information och att kunna tolka den får allt större betydelse när det gäller att kunna klara sig i samhället. De som inte är digitalt kompetenta riskerar således att halka ohjälpligt efter på grund av att de saknar de kunskaper inom IT- och medieanvändning som är nödvändiga.

Upplevelsebaserat lärande och problemlösning med hjälp av datorspel kan göra det enklare att se mönster och sammanhang, och skapar därmed goda förutsättningar för en djupare förståelse av komplexa frågor och problemställningar. Det handlar om något som på engelska kallas pervasive learning, det vill säga konkreta och motiverande lärsituationer som är förankrade i vardagen och där samarbetet spelar en viktig roll. Ofta är det frågan om spel för datorer, mobiltelefoner och handdatorer som adderar ett virtuellt lager till den faktiska verkligheten.

Math X – The Search for Ancient Wisdom är en svensk satsning inom det här omrÃ¥det som ingÃ¥r i det nordiska utvecklingsprojektet Mobile Learning Environments. MÃ¥let är att ta fram ett mobilt datorspel som högstadie- och gymnasieelever kan använda i skolans matematikundervisning.

Trots att matematiken hör till de traditionella baskompetenserna, är det många som har svårt att ta till sig ämnet och att se sambandet mellan uträkningarna och det som sker ute i verkligheten. Därför är det förstås viktigt att kunna visa matematikens betydelse på ett sätt som verkligen kan motivera eleverna och som drar nytta av den teknik som de använder i vardagen.

Spelet går ut på att hitta lösningarna på olika matematiska problem som ursprungligen formulerades av Pytagoras, Heron och Isaac Newton, och svårighetsgraden ökar allt eftersom spelet fortskrider. Själva poängen med spelet är att eleverna ska lämna klassrummet och ge sig ut i verkligheten för att utföra uppgifter som hjälper dem att lösa problemen.

Genom att utföra verklighetsanknutna mätningar, beräkningar och konstruktioner, blir det bÃ¥de enklare att se värdet med matematiken och att förstÃ¥ hur man ska gÃ¥ till väga för att lösa den här typen av matematiska problem. Det handlar om ett slags ”learning by doing” som pÃ¥minner om det erfarenhetsbaserade lärande som sker ute i arbetslivet.

Härom veckan publicerade DN en översatt artikel från AFP om hur allt fler universitetslärare börjar använda Wikipedia i undervisningen, inte minst i USA och i Kanada. Studenterna ska inte bara ägna tid åt uppsatser som i bästa fall kommer att läsas av läraren och de andra studenterna. De bör också skriva artiklar för Wikipedia inom något av de områden som behandlas på kursen. Det innebär att deras texter blir lästa, bedömda, kommenterade och korrigerade av intresserade och kunniga läsare från hela världen, såväl inom som utom universitetsvärlden. Texterna kommer till nytta samtidigt som studenterna kan få en helt annan respons än vad som är möjlig i den vanliga undervisningssituationen.

I måndags lyfte DN fram att det även finns svenska universitetslärare som arbetar på det här sättet, bland annat pedagogikprofessorn Peter Gill vid Högskolan i Gävle. Genom att arbeta med Wikipedia lär sig studenterna både kritisk informationsgranskning och analys och hur man söker, sammanställer och presenterar kunskap inom ett området. Peter Gill pekar även på den revolutionära roll som Wikipedia spelar: kunskapen styrs inte längre av den etablerade makten, utan alla kan ta del av den samlade kunskapen och bidra till att utöka samlingen med nytt och förbättrat innehåll.

Dagen efter belyste Henrik Berggren en del kritiska aspekter på detta i en signerad ledarartikel i DN. Informationen filtreras inte längre genom en redaktion före publicerandet, utan det är läsarnas uppgift att fungera som ett gemensamt, samverkande filter. Uppslagsverk och andra medier som överskrider den traditionella gränsen mellan producent och konsument kan inte längre betraktas självklara auktoriteter som garanterar att det som sägs verkligen är objektivt och riktigt.

En möjlig lösning på detta är att alla ges möjlighet att utveckla den kompetens som krävs för att kunna filtrera informationen i efterhand. Alternativet, som Berggren förespråkar, är att den förhandsgranskande redaktionen bör återinföras för att återupprätta auktoriteten. Men är det verkligen hållbart i dagens samhälle? Vore det inte bättre om skolan kunde lära barn och ungdomar att hantera detta? Informationskompetens spelar en avgörande roll för såväl det formella som det informella lärande. Dessutom är det en ofrånkomlig del av de kunskaper och färdigheter som vi behöver för att klara oss i dagens samhälle.

I februari startades ett treårigt forskningsprojekt kring den här problemställningen, finansierat av Vetenskapsrådet, som bedrivs på Göteborgsuniversitet och Högskolan i Borås: EXpertis, Auktoritet och Kontroll på InterneT (EXAKT). Det rör sig om ett tvärvetenskapligt projekt där pedagogikforskare och forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap tillsammans undersöker förutsättningarna för källkritik och kunskapsauktoritet i dagens mediaverklighet och hur ungdomar i gymnasieskolan hanterar detta. Arbetet sker inom ramen för The Linnaeus Centre for Research on Learning, Interaction, and Mediated Communication in Contemporary Society (LinCS) och leds av Olof Sundin.

Alla som vill följa vad som händer och sker i EXAKT-projektet rekommenderas att hålla ett öga på deras blogg!

EXAKT består av två delstudier som båda handlar om hur gymnasieelever lär sig att hantera information om klimatförändringar som de hittar på bloggar, i Wikipedia och i andra medier som samlas under beteckningen Web 2.0. I den första delstudien ska forskarna ta reda på hur eleverna kompletterar de traditionella kriterierna för källkritik när de bedömer den information som de hittar på olika håll. I den andra ska man fokusera de strategier som de nya medierna använder för att skapa förtroende och bygga upp ett rykte som en trovärdig kunskapskälla. I Wikipedia är det ju möjligt att se hur författarna diskuterar beskrivningen av varje uppslagsord, och att det går att följa hur texten förändras och vilka som har ändrat innehållet.

Hur förhÃ¥ller sig eleverna till det här och hur bör lärarnas undervisning se ut för att fungera sÃ¥ bra som möjligt? Det är viktiga frÃ¥gor som verkligen förtjänar en seriös forskning och en fördjupande diskussion – bÃ¥de inom skolans värld och i resten av samhället!

I förra veckan kom Google med en svensk version av sin översättningstjänst! Nu är det alltså möjligt att översätta mellan svenska och tjugotvå andra språk, alltifrån arabiska till tyska, och med bland annat hindi, japanska och kinesiska däremellan.

Eftersom det rör sig om maskinöversättning, blir det knappast några perfekta texter och emellanåt blir det till och med riktigt dåligt. Men tjänsten kan förstås komma till nytta, bara man är medveten om begränsningarna. Det går till exempel att få fram råöversättningar att arbeta vidare med, och det blir möjligt att få ett hum om innehållet i texter på språk som man inte behärskar.

Maskinöversättning är en del av det forskningsområde som på svenska kallas språkteknologi och som heter Natural Language Processing på engelska. Det är ett ganska vidsträckt tvärvetenskapligt område där man undersöker hur språk är uppbyggda och hur en dator kan programmeras för att känna igen, tolka, förstå och skapa innehåll på alla slags naturliga språk, alltså sådana som talas och skrivs av människor. Elektroniska lexikon, grammatikhjälp och stavningskontroll är några exempel på tillämpningar som långsamt börjar bli en del av vardagen.

Enligt legenden uppstod intresset för maskinöversättning under rymdkapplöpningen på 60-talet, när amerikanska rymdforskare och militärer ville läsa ryska vetenskapliga tidskrifter för att ta reda på vad som var på gång hos motståndarna. Det visade sig ganska snabbt att det var betydligt svårare än man föreställt sig, och ända sedan dess har intresset gått i vågor. Idag har dock den tekniska utvecklingen börjat komma ikapp, samtidigt som förväntningarna hamnat på en mer verklighetsförankrad nivå.

Maskinöversättningarna bygger på att man matar dem med enorma mängder text och att man skapar system för att tolka och analysera innehållet. De traditionella systemen använde sig av lexikon och grammatikregler för det här arbetet, men det visade sig både vara dyrt och svårt att få riktigt bra.

Numera handlar det för det mesta om statistik analys och maskininlärning – och det är sÃ¥ som Google Översätt fungerar. Datorsystemet har bÃ¥de fÃ¥tt ”äta” ensprÃ¥kiga texter pÃ¥ mÃ¥lsprÃ¥ken och tvÃ¥sprÃ¥kiga dokument som översatts av människor. Användarna kan dessutom förbättra systemet genom att sända in sina egna förslag pÃ¥ översättningar.

Jag tycker nog att det fungerar relativt hyfsat. Det går till exempel ganska bra att förstå en artikel om toppmötet i Sharm el-Sheikh mellan Bush och Mubarak i egyptiska Al Ahram, en av de viktigaste arabiskspråkiga dagstidningarna. Jag lyckas även få ett någorlunda grepp om den kinesiske presidenten Hu Jintaos nyligen avslutade besök i Japan genom att läsa en artikel i Lianhe Zaobao, Singapores största kinesiskspråkiga dagstidning.

Många av de språkteknologiska verktygen, inte minst de som rör kontroll av stavning och grammatik borde ha en given plats i undervisningen. Och nog går det väl att använda maskinöversättningen också?

För tvÃ¥ veckor sedan frÃ¥gade jag vad som egentligen krävs för att den pedagogiska IT-användningen ska utveckla undervisningen i skolan och skapa nya arbetssätt som är mer i takt med samhällsutvecklingen. Funderingarna fortsätter – den här gÃ¥ngen tänker jag knyta an till en färsk avhandling och en aktuell forskningsöversikt som bÃ¥da ger intressanta ledtrÃ¥dar!

Läraren och pedagogikforskaren Janne Madsen disputerade i fredags vid Universitetet i Tromsø pÃ¥ avhandlingen ”Vi snakker liksom bare, men gjør ikke noe med det”. Hon undersöker hur lärare fungerar och arbetar i ett konkret skolutvecklingsprojekt och fäster blicken pÃ¥ de faktorer som är avgörande för att förändringsarbetet verkligen ska bära frukt.

Slutsatsen är att lärarna måste göra projektet till sitt och förstå meningen med att utveckla nya arbetssätt och undervisningsmetoder. Annars kommer de inte att se något värde i att man arbetar tillsammans för att förverkliga visionerna. Och om inte lärarna är engagerade, kommer det inte heller att hända något. Allt förblir ungefär som tidigare.

Hon understryker även betydelsen av att utveckla ett fungerande stöd för lärarnas lärande ute på skolan. Det räcker inte att lärarna inser behovet av att börja undervisa på nya sätt och att ständigt följa med i utvecklingen. De måste också kunna få den hjälp som de behöver för att kunna genomföra det.

Vilka kunskaper och förhållningssätt hos lärarna är egentligen mest betydelsefulla för att eleverna ska kunna lära sig det som de behöver när de lämnar skolan? Fem forskare på Dansk Clearinghouse for Uddannelsesforskning, en underavdelning till Danmarks Pædagogiske Universitetsskole, har tittat närmare på detta på uppdrag av Undervisningsministeriet i Norge. Deras rapport Lærerkompetencer og elevers læring i førskole og skole, som presenterades i förra veckan, är en systematisk genomgång och analys av de senaste tio årens internationella forskning inom det här området.

Rapporten visar att tre kompetenser är avgörande: förmågan att hantera relationer, ledarskapsförmåga och didaktisk kompetens. Därför är det nödvändigt att läraren kan skapa fungerande relationer med eleverna och utöva ett ledarskap som lär dem att gradvis ta ett allt större ansvar för sitt eget lärande. Samtidigt är det viktigt att läraren ser till att eleverna fokuserar på det som är mest centralt i innehållet och att de får stöd under resans gång.

Ämneskunskaperna är naturligtvis viktiga, men framför allt gäller det att läraren har en mycket god didaktisk kompetens och kan arbeta med problemorienterade arbetssätt. Eleverna måste få den vägledning som krävs för att de ska kunna utvecklas till självständiga elever som både är intresserade och engagerade i sin personliga utveckling.

Kort sagt: lärarnas eget lärande och deras förmåga att utveckla och stärka elevernas lärande framstår som avgörande. Det gäller med andra ord att ta tag i detta för att kunna förändra och utveckla undervisningen och integrera IT-användningen på ett meningsfullt sätt. Men hur gör man det i praktiken? Det räcker ju inte att prata om det; utan handling lär inget hända!

Spindeln är en ny specialiserad söktjänst för lärare och elever som underlättar tillgången till webbaserat material för skolarbetet. Den har utvecklats av Institutionen för interaktiva medier och lärande vid Umeå universitet, tillsammans med Myndigheten för skolutveckling, och är ett resultat av forskningen kring digitala lärresurser och den semantiska webben som man bedriver tillsammans med kolleger på KTH.

Tanken är att skapa en lättanvänd ingång till texter, bilder och videoinslag som kan fungera väl i undervisningen, men ofta är svårt att hitta i en vanlig sökmotor. En avgörande del av arbetet handlar om att knyta kontakter med myndigheter, organisationer och andra som skapar användbar information av hög kvalitet, och att göra den metadatamärkning som krävs för att materialet ska bli enkelt att hitta för användarna.

EU hör till de områden som ofta ställer till med problem för lärare och elever när de söker efter användbart material. Det finns en stor mängd aktörer och innehållet är både komplext och föränderligt. Men kunskaper om EU borde vara en viktig del av undervisningen i samhällskunskap, eftersom vårt medlemskap i unionen har en stor betydelse för hur samhället ser hur och hur det kan komma att förändras. Detta gäller inte minst på gymnasiet, såväl på de teoretiska som på de yrkesförberedande programmen.

Från och med 1 juli får kunskaperna om EU en mer framträdande roll i kursplaner och betygskriterier, så det gäller att lärarna verkligen kan utveckla sin undervisning kring de frågor och problemställningar som är aktuella. Därför är det förstås av stor betydelse att ha tillgång till intresseväckande resurser som både kan underlätta lärarens arbete och bidra till en bättre förståelse hos eleverna.

– Utvecklarna i UmeÃ¥ har bland annat fÃ¥tt igÃ¥ng samarbete med Europeiska Kommissionen i Sverige, Europaparlamentet i Sverige och Riksdagens EU-Upplysning, säger Angela Andersson, projektledare för arbetet med skolans internationalisering pÃ¥ Myndigheten för skolutveckling. Nästa Ã¥r är det val till Europaparlamentet och Sverige kommer även att vara EUs ordförandeland. Det kommer naturligtvis att innebära ett ökat fokus i skolan pÃ¥ unionen och vad den egentligen innebär för oss.

Utbildningsradion (UR) har pÃ¥ senare Ã¥r satsat mycket pÃ¥ att utveckla sin webb och att göra den till ett viktigt nav för skolans undervisning inom alla ämnen. Här finns förstÃ¥s en stor mängd material som kan komma till nytta i undervisningen om EU – och mer är pÃ¥ gÃ¥ng. Nu görs det hela enklare att hitta med hjälp av Spindeln.

– Spindeln har samlat in ett femtiotal videoklipp som belyser olika aspekter av EU, säger Ulrika Kjellberg pÃ¥ UR. Klippen är av olika längd, allt ifrÃ¥n trettio sekunder till nÃ¥gra minuter, och tar upp bakgrunden till unionen, resonerar kring varför euron kom till, och sÃ¥ vidare. Klippen har kompletterats med en lärarhandledning av Frank Hjortberg, som har goda kunskaper inom det här omrÃ¥det. Vi hoppas förstÃ¥s att lärarna ska tänka till kring sin undervisning och börja undervisa pÃ¥ nya sätt med hjälp av vÃ¥rt material.

Prova Spindeln och upptäck de nya möjligheterna!

För några dagar sedan startade amerikanska NBC News iCue, en kollaborativ lärplattform som riktar sig till ungdomar från 13 år och uppåt. Syftet med satsningen är skapa digitala lärresurser med utgångspunkt i nyhetssändningarna, och att ge ungdomarna chansen att arbeta vidare med materialet tillsammans med andra. Det handlar om att kunna sortera och organisera materialet efter sina behov och att kunna diskutera och reflektera kring innehållet. Förutom nyhetsinslag och transkriptioner finns det interaktiva spel och stora mängder material ur NBCs arkiv.

NBC gör en storsatsning på flera miljoner dollar och har en stab med 60 anställda som arbetar med innehållet på iCue. Just nu lyfter man fram ett tema kring det amerikanska presidentvalet, med material som är tänkt att göra det enklare att förstå valkampen och att se den i ett större historiskt sammanhang.

iCue är en bokstavsförkortning som ska utläsas ”Immerse, Connect, Understand, and Excel”. NBC vill visa att man kan ta fram lärresurser som fungerar bättre än läroböckerna, som är mer i takt med tiden och som knyter an till mÃ¥nga ungdomars vardag utanför skolan. De allra flesta ägnar stora delar av sin fritid Ã¥t att kommunicera med vänner och likasinnade över Nätet, och ofta handlar det om ett informellt och intressebaserat gemensamt lärande. Man lär sig av varandra, resonerar och delar med sig av kunskaper, tolkningar och insikter.

Den här satsningen sker i samarbete med forskningsprojektet Education Arcade vid MIT, där man tittar närmare på hur datorspel och olika typer av media kan användas för att utveckla och förbättra skolans undervisning. Education Arcade leds av Eric Klopfer, som även är ansvarig för lärarutbildningen på MIT.

Forskarna kommer att följa ungdomarnas användning av iCue för att lära sig mer om hur interaktiva medier och samarbete kan utveckla och förändra lärandet. De intresserar sig bland annat för hur och varför iCue används och hur ungdomarna interagerar med hjälp av de forum och verktyg som finns tillgängliga på iCue.

Flera namnkunniga forskare är rådgivare till iCue, bland andra datorspelforskaren James Paul Gee och medieforskaren Henry Jenkins.

Nicklas Lundblad, policyansvarig för Europa på Google och medlem av regeringens IT-råd, disputerade för två månader sedan vid IT-Universitetet i Göteborg på en avhandling om EU-lagstiftarnas problem med att skapa en rättsordning som fungerar för Internet: Law in a Noise Society. Oavsett om det handlar om yttrandefrihet, personlig integritet eller upphovsrätt så når politikerna i regel inte ända fram. Lundblad menar att man helt helt enkelt inte lyckas skapa en lagstiftning som ligger rätt i tiden och som uppfattas som rimlig av de flesta. Och detta kan leda till en mängd problem, inte minst en allmän misstro mot rättssystemet.

Lundblad visar i sin analys att politikerna alltför ofta har felaktiga uppfattningar om hur vårt nya och allt mer digitaliserade samhälle verkligen fungerar. Deras modell av det samhälle som är på väg att växa fram ger dem helt enkelt en missvisande bild av våra nya livsvillkor och hur vi förhåller oss till de möjligheter som IT-utvecklingen och framväxten av Internet möjliggör. Detta får även en mängd andra konsekvenser, till exempel för synen på utbildning och lärande och uppfattningen av vilka kunskaper och färdigheter som krävs i samhället.

Rötterna spårar han tillbaka till The Coming of Post-Industrial Society, den amerikanske sociologen Daniel Bells klassiska skildring från 1973 av det informationssamhälle som växer fram efter industrisamhället. Den grundläggande orsaken till problemen är tron på att informationspridning och samhällsutveckling är möjlig att styra och kontrollera med hjälp av centrala lagar och regler. De senaste femton årens utveckling av Internet visar med all önskvärd tydlighet att den modellen inte stämmer.Det krävs alltså en ny modell av hur samhället fungerar för att kunna skapa en lagstiftning som verkligen fungerar.

Lundblad menar att vi mÃ¥ste överge den modell som är baserad pÃ¥ information och rationalitet, och ersätta den med en annan som bygger pÃ¥ brus och spontan organisation. Framväxten av Internet visar ju att det faktiskt inte är sÃ¥ enkelt att tygla utvecklingen. Vi lever numera i ett samhälle där informationsspridningen blir alltmer öppen och svÃ¥rkontrollerad – ett brussamhälle.

De gamla medierna har inte alls samma dominans som tidigare nu när i princip vem som helst själv kan publicera sig på Internet. Medierna blir dessutom i allt högre grad interaktiva och baserade på ett gemensamt skapande. Resultatet är ett samhälle som flödar över av information och där det blir svårt att ta betalt för innehållet eftersom det mesta är fritt tillgängligt. Det blir allt svårare att värdera informationens värde och sanningshalt när vem som helst kan sprida i princip vad som helst till vem som helst. Dessutom har den traditionella upphovsrätten spelat ut sin roll.

Istället för att jaga fildelare och försöka filtrera bort oönskad information på Internet, anser Lundblad att det gäller att tänka tvärtom. Det bästa för samhällsutvecklingen är faktiskt att all information är fritt tillgänglig för alla. Det som är värdefullt, och som det är möjligt att tjäna pengar på, är att filtrera fram användbar information ur bruset! Och här kan både gamla och nya medier vara betydelsfulla om de fyller sin funktion.

Informationssökning och analytisk förmåga blir således allt viktigare kunskaper och färdigheter för den som vill göra sig gällande i samhället. De affärs- och kommunikationsmodeller som fungerar kommer därför att bygga på detta. Det gäller att kunna vaska fram guldet bland all gråsten!

Nicklas Lundblad nämner i förbigÃ¥ende att den här samhällsutvecklingen innebär att undervisningen i skolan mÃ¥ste ställas pÃ¥ ända. Han lyfter fram den amerikanske science fiction-författaren Vernor Vinges senaste bok Rainbow’s End, frÃ¥n 2006, som ett exempel pÃ¥ en möjlig framtidsvision. I en värld där det som händer och sker i all högre grad medieras, och där det blir allt svÃ¥rare att skilja mellan virtuell och faktisk verklighet, blir en god sök- och analysförmÃ¥ga en avgörande förutsättning för att kunna klara sig i samhället. Boken utspelar sig 2025 – men där är vi ju snart!

I ett samhälle där all information går att nå och ett oändligt antal röster kan gör sig hörda, är det helt enkelt nödvändigt att kunna hitta den information man behöver, värdera den, sammanställa, analysera och dra slutsatser. Dessutom gäller det att kunna göra sin röst hörd i bruset och att veta hur man ska gå tillväga för att informationen ska nå ut.

Det allra viktigaste är inte att ha djupgående tekniska kunskaper. Det avgörande är att förstå vad tekniken innebär och att på egen hand och tillsammans med andra kunna dra nytta av de möjligheter som skapas. Kollaborativt skapande blir allt viktigare och får ett allt större värde för oss alla; det visar till exempel Wikipedia och arkiven med öppna digitala lärresurser.

Kanske borde de här resonemangen uppmärksammas mer i diskussionerna kring skola, utbildning och lärande?