Einar Spetz, bibliotekarie på Vallentuna gymnasium strax utanför Stockholm, gjorde för drygt ett år sedan en undersökning av Wikipedias fel och brister på uppdrag av Regionbibliotek Stockholm. Här ger han kortfattad och bra beskrivning av hur Wikipedia fungerar, samtidigt som han lyfter fram en av de viktigaste poängerna: utnyttjandet av den kollektiva intelligensen.

Till skillnad från de traditionella uppslagsverken, som bygger på erkända experters kunskap och auktoritet, är det meningen att läsarnas vakna ögon ska se till att innehållet är korrekt, aktuellt, begripligt och användbart. Men det fungerar inte alltid så bra som det borde, och här skulle biblioteken och bibliotekarierna kunna göra en viktig insats för oss alla genom att bidra med sina kunskaper och färdigheter.

Undersökningen visade också att Wikipedia börjar bli en allt viktigare resurs i en rad olika sammanhang, inte minst i skolan där i princip alla elever är regelbundna användare. Ur det perspektivet är det förstås både viktigt att innehållet är så korrekt och neutralt som möjligt, och att lärare och elever kan hantera och värdera det på ett kritiskt och reflekterande sätt.

För ett par dagar sedan presenterade Regionbibliotek Stockholm en ny undersökning, även den genomförd av Einar Spetz: Wikipedia – älskat eller avskytt? Den här gÃ¥ngen har han genomfört en enkät bland 266 gymnasielärare i Stockholms län för att ta reda pÃ¥ hur de uppfattar Wikipedia och i vilken mÃ¥n de anser sig ha nytta av den som resurs i skolarbetet.

Undersökningens slutsats är att Wikipedia varken är älskad eller avskydd, men att det finns en ganska god tilltro till innehållets kvalitet och att den til viss del kommer till nytta i undervisningen.

Kanske borde lärare och bibliotekarier behandla Wikipedia och liknande källor på ett mer djupgående sätt i sin undervisning? På konferensen Framtidens skolbibliotek, som jag bloggade om förra veckan, pekade Olof Sundin på att dagens användargenererade och sociala medier på nätet skapar helt nya förutsättningar för källkritik. Det handlar inte längre om en auktoritär monolog med en tydlig början och slut, utan om en ständigt pågående och öppen dialog. Med andra ord ställer detta krav på andra kunskaper, färdigheter och förhållningssätt än vad som gällde tidigare.

Det är uppenbart att lärare och skolbibliotekarier måste förstå och kunna hantera dagens mediala villkor. Annars kan de varken lära sina elever att sila fram användbar information ur dagens mediabrus eller låta dem utveckla de kompetenser som är nödvändiga för att kunna delta i dialogen på ett konstruktivt sätt.

Vad krävs egentligen för att detta ska bli möjligt?