Nyligen presenterade OECD en studie som genomförts av Jan Hylén: Beyond Textbooks: Digital Learning Resources as Systemic Innovation in the Nordic Countries. Här analyseras hur användningen av nätbaserade digitala lärresurser påverkar och förändrar undervisningen, och därmed på sikt även utbildningssystemen i Norden.

Projektet drog igång hösten 2007 i samarbete med KK-stiftelsen och skolmyndigheter i de fem länderna. Tanken var att beskriva det pågående arbetet i de fem länderna, undersöka vilka faktorer som driver på respektive motverkar en systemförändring och att ge rekommendationer för hur förändringsarbetet bäst kan bedrivas.

Alla tjänster och allt material på internet som kan användas i undervisningen faller inom ramen för begreppet digitala lärresurser. Undersökningen begränsades alltså inte till sådant som skapats med ett uttryckligt pedagogiskt syfte. Det avgörande var istället att se hur det kan komma till nytta i en konkret undervisningssituation och hur detta i sin tur påverkar skolan ur ett systemperspektiv.

Studien kommer fram till tre sammanfattande slutsatser:

1. Framgångsrikt IT-baserat förändringsarbete sprider sig snabbt. Varken hårdvara eller program är längre särskilt kostnadskrävande. Det innebär att små grupper av forskare eller lärare kan dra igång lokala satsningar som på kort tid sprids genom hela skolsystemet och påverkar hur det ser ut och fungerar.

2. Det är svårt att driva på och kontrollera en genomgripande förändring från centralt håll, eftersom det är lärarna som avgör vilket material de ska använda i sin undervisning.

3. Informellt lärande och kunskapsdelning har en större betydelse för nytänkande och förändring än de akademiska, formella kunskaperna.

Detta leder i sin tur till följande rekommendationer:

A. Regering och myndigheter ska försöka skapa gynnsamma förutsättningar för förändring genom att underlätta användningen av digitala lärresurser i undervisningen. Det betyder bland annat att de ska ha ett gemensamt synsätt och en genomtänkt strategi kring vilka nyckelkompetenser som undervisningen ska utveckla. Samtidigt är det viktigt att offentligt finansierat material görs fritt tillgängligt för återanvändning och vidareutveckling, och att det förändrade materialet kan utvecklas vidare.

I det här sammanhanget kan Creative Commons spela en avgörande roll för att mjuka upp de upphovsrättsliga villkoren. Det gäller även att göra skolledare och lärare medvetna om att de har fri tillgång till öppna digitala lärresurser och att uppmuntra dem att börja använda dem i sin vardag. Här är det också viktigt att främja en allmän debatt kring betydelsen av digitala lärresurser. Särskilt handlar det om att diskutera varför det är viktigt att skolan arbetar med andra typer av undervisningsmaterial än den traditionella läroboken

Studien pekar också på värdet av att främja informella diskussioner och öppna samarbetsmöjligheter genom forum och plattformar på nätet. Dessutom är det betydelsefullt att ge stöd åt uppbyggnaden av en formell, vetenskaplig kunskapsbas. På det viset blir det möjligt att på ett mer djupgående och empiriskt prövbart sätt ta reda på vilken typ av förändringar som krävs och vad som måste göras för att de ska kunna genomföras.

B. Man ska främja nytänkande och förnyelsearbete. Det är avgörande att se till att sÃ¥väl företag som lärare kan fÃ¥ ekonomiskt stöd för att skapa och utveckla öppna digitala lärresurser – och att underlätta ett produktivt samarbete mellan offentliga och privata aktörer.

C. Det handlar om att leda och driva utvecklingen, men på helt andra sätt än det traditionella leverantörstänkandet. Istället för att ta fram och distribuera färdigt material, ska regering och myndigheter göra det möjligt för lärare och privata aktörer att engagera sig innovativt och att spela en aktiv roll i förändringsarbetet.

Studien presenterades förra veckan på det internationella expertmötet The school of the future, today, som arrangerades av OECD tillsammans med brasilianska delstaten Santa Catarina. Det finns säkert anledning att återkomma till dess användning och genomslag, såväl här i Norden som i andra delar av världen.

Under den här veckan har Øystein Johannessens blogg och twitterflöde gett tänkvärda glimtar från två internationella konferenser som belyser hur skolan måste förändras och förnyas. Han är fram till årsskiftet utlånad från norska Kunnskapsdepartementet till CERI på OECD och deltog som talare på båda konferenserna. Med hjälp av hans korta inlägg är det enkelt att gå vidare och fördjupa sig i evenemangen.

I början av veckan var det dags för WISE, World Innovation Summit for Education i Qatar. Nu mot slutet av veckan har OECD och regeringen i den brasilianska delstaten Santa Catarina arrangerat det internationella expertmötet The school of the future, today.

WISE är en del av Qatars satsning på att hitta vägar för landets utveckling som inte baseras på gas- och oljeindustrin. I det här fallet handlar om att bygga en stabil tvärvetenskaplig och internationell grund för ett utbildningssystem som kan hantera dagens och morgondagens villkor och förutsättningar.

Ett drygt tusental experter och beslutsfattare från hela världen hade bjudits in till huvudstaden Doha för att diskutera och dela tankar kring hur förnyelsearbetet kan gå till och vad som måste göras. I all korthet var budskapet att ständig förnyelse måste utgöra själva kärnan i utbildning och undervisning, eftersom det är en avgörande drivkraft hos människan. Och alla måste få rätt till en god utbildning för att det ska bli möjligt att skapa en mer rättvis och hållbar värld.

Världen knyts allt tätare samman och blir allt plattare. Just därför är det nödvändigt att ta gemensamma initiativ för att hitta långsiktigt hållbara lösningar för hur undervisning och lärande ska bedrivas för att verkligen fungera. Här krävs både bidrag från forskarvärlden och från övriga delar av samhället.

På webbplatsen finns ett arkiv med korta filmer från konferensen, såväl tal som intervjuer och sammanfattningar av var och en av de tre dagarna. Mycket av det som sades förefaller svepande och övergripande, men kanske kan det sätta igång ett mer globalt tänkande kring hur skolan ska se ut och fungera i morgondagens värld. Och det verkligt intressant är att utbildning inte främst ses som väsentligt ur ett tekniskt-ekonomiskt perspektiv. Istället är det de  sociala och etiska synvinklarna som betonas.

Øystein Johannessen sammanfattar och reflekterar kring öppnandet av konferensen på sin blogg.

På expertmötet i Brasilien handlade det inte om visioner och önskemål inför framtiden, utan om presentationer av konkreta empiriska undersökningar och fallstudier som visar hur utbildning och undervisning kan hitta nya vägar. Här är tre exempel:

Brasilianska Instituto Luminar, som driver ett nätverk av privata skolor, gav en bild av sitt pedagogiska synsätt och beskrev även hur man arbetar i praktiken. Målet är att bygga vidare på barns intresse och nyfikenhet i skolarbetet och att överskrida den traditionella, närmast fabriksliknande modellen för kursplaner och undervisning.

ITL Research är ett nystartat globalt forskningsprogram som initierats av Microsoft Partners in Learning. Det uttalade syftet är att undersöka hur skolan måste förändras för att kunna fylla sin plats idag och att genom ett tvärvetenskapligt och metodiskt blandat arbetssätt ta reda på hur detta kan göras. För att se till att förändringarna verkligen genomförs, vill man både samarbeta med globala organ som Unesco och med länders utbildningsdepartement. Tanken är att forskningsresultaten ska vara öppet och fritt tillgängliga.

Jan Hylén har slutfört en rapport för OECD om hur digitala lärresurser kan ge stöd åt systemförändringar i den nordiska skolsystemen. Jag skrev en artikel om studien, som finansierats av OECD och KK-stiftelsen, när arbetet drog igång för två år sedan. Rapporten publicerades nyligen och jag  återkommer med ett inlägg om den mot slutet av nästa vecka.

Se även Øystein Johannessens kortfattade beskrivningar av första och andra dagens möten.

Andra upplagan av Leaders and Laggards, en rapport som ges ut gemensamt av US Chamber of Commerce, den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute och den liberala tankesmedjan Center for American Progress, presenterades igår.  Rapporten kom för första gången 2007 och då var syftet att beskriva graden av effektivitet i delstaternas skolsystem; hur de använde sina tilldelade medel, i vilken grad de uppfyllde styrdokumentens normer och mål och om undervisningen var anpassad efter arbetsmarknadens krav. Den här gången handlar det om innovation: klarar delstaterna att utveckla och förändra utbildning och undervisning i takt med samhällsutvecklingen?

Precis som Christian Science Monitor påpekar i sin artikel, är det intressant att tre så pass olika aktörer har gått samman för att analysera skolsystemen och att ge råd om vad som bör göras för att kunna bedriva verksamheten på ett bättre sätt. De är självfallet inte ense i alla detaljer, men de lyckas ändå skapa en gemensam plattform som de kan agera utifrån, både på egen hand och som enad grupp.

Tanken med rapporten är att visa på de stora skillnader som finns mellan delstaterna och att försöka lyfta fram avgörande frågor som behöver belysas i den allmänna skoldebatten. Man konstaterar att det finns mängder av problem som behöver lösas inom en snar framtid och att ingen delstat egentligen lyckas särskilt väl. Något måste göras.

Resultaten redovisas med hjälp av interaktiv grafik som ger en bra och tydlig överblick.

Rapporten slår bland annat fast att stela byråkratiska rutiner och onödigt pappersarbete stjäl lärarnas tid. Det råder även en traditionalistisk kultur som hämmar nytänkande och förändring. Delstaternas finansieringssystem är i regel ogenomskinliga, ineffektiva, krångliga och detta gör det svårare att hitta nya vägar. Det konstateras också att det är svårt att hitta tillräckligt underlag för att kunna bedöma om satsningar på IT och en förnyad teknisk infrastruktur har betalat sig. Mängden datorer och hur många skolor som har internetuppkoppling säger ju ingenting om undervisningens kvalitet och resultat.

Skolorna har ofta svårt att rekrytera kvalificerade lärare. Ett annat problem är att utvärderingen av lärares arbete inte baseras på deras prestationer utan på utbildning och tjänsteår. Dessutom är det väldigt besvärligt att avskeda lärare som inte håller måttet.

Det kanske allvarligaste problemet är att det inte tycks finnas något större politiskt intresse för ordentliga, genomgripande reformer som kan göra skolans undervisning mer samtida och låta eleverna utveckla de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som de behöver idag och imorgon.

Rapporten konstaterar dystert att samhällets och näringslivets strukturella förändringar inte har gjort nÃ¥got djupare avtryck ute i skolorna. Den viktigaste uppgiften tycks fortfarande vara att förbereda ungdomarna för 30-talsindustrins löpande band – en sedan länge svunnen verklighet.

Slutsatsen är att det krävs ett ramverk för förändring som tar tag i de strukturella problemen och som genom praktiska exempel visar hur förändringsarbetet kan gå till. I rapporten talas det om att det krävs en ansvarsfull flexibilitet, det vill säga att lärare och skolledare ges möjlighet att tänka kreativt, att dra nytta av teknikutvecklingens möjligheter på ett bättre sätt och att hitta nya vägar för hur undervisningen ska bedrivas och vad den ska leda till.

Rapporten rekommenderar bland annat att skolledningen både ges mer frihet och ett större ansvar för att bedriva verksamheten på ett fungerande sätt, och att de lärare som utför ett bra arbete och utvecklar elevernas lärande belönas för det. Det anses också viktigt att satsa på kompetensutveckling, bland annat inom pedagogisk IT-användning, och att skapa organisationer som kan ge stöd till skolor som vill arbeta på nya sätt. The Mind Trust, Charter School Growth Fund och New Schools for New Orleans är tre exempel.

Satsningar på större konkurrens och en mer kraftfull reformmiljö är också viktigt, liksom stöd åt entreprenöriella organisationer som Teach for America och Wireless Generation.

De tre organisationerna bakom rapporten understryker att det gäller att kunna tänka om och att kunna tänka nytt för att se till att skolsystemet fyller sin uppgift. Det blir intressant att se om den här rapporten ger avtryck i den amerikanska skoldebatten och vad den i så fall leder till.

Igår var det för första gången dags för konferensen Internetforskning, ett initiativ av World Internet Institutes vd Janne Elvelid och communityn Internetforskning. Det hela arrangerades inom ramen för Internetdagarna på Folkets Hus i Stockholm, och det presenterades en rad intressanta projekt inom olika områden. En del av dessa handlar om eller knyter an till aktuella frågor som rör kunskap, undervisning och lärande.

Konferensen inleddes med ett föredrag av Bill Dutton, föreståndare för tvärvetenskapliga Oxford Internet Institute, där man undersöker hur samhället formar Internet och hur Internet formar samhället. I sitt anförande lyfte han med hjälp av termen och begreppet flödesrum fram hur Internet gör det möjligt för människor att interagera med varandra och med information på helt andra sätt än tidigare. Samhällsutvecklingen hittar nya vägar och vår tillvaro förändras inom allt fler områden.

Elza Dunkels pekade i sitt föredrag på betydelsen av att vi förstår ungdomars perspektiv och förhållningssätt när vi resonerar kring behovet av digital kompetens. Pratet om Homo Zappiens och digitala infödingar leder ofta fel, eftersom det antas att ungdomar vet mer om den nya teknikens möjligheter än vuxna. Sådana generaliseringar är inte särskilt meningsfulla och de döljer dessutom de stora kunskapsskillnader som finns bland ungdomar, bland annat på grund av kön och olika sociala faktorer. Däremot kan det vara fruktbart att knyta an till att det finns en kvalitativ skillnad mellan ungdomars och vuxnas sätt att förhålla sig till IT, Internet och mobil kommunikation. Här gäller det alltså att titta närmare!

Olle Findahl från World Internet institute gav en kort presentation av undersökningen och rapporten Svenskarna och Internet 2009. Han resonerade bland annat kring värdet av att undersöka och analysera Internets livshistoria och att jämföra med hur andra viktiga teknik- och mediainnovationer utvecklats och tagits emot av lagstiftning, offentlig debatt och av användarna. I regel tar det fyra, fem decennier innan en innovation slår igenom på allvar. När det gäller Internet kan man kanske räkna med en något plattare spridningskurva. Här rör det sig om en teknik som är mer kulturellt och socialt komplex och avsevärt mer svåranvänd än radio och tv.

På eftermiddagen var det dags för ett antal korta presentationer av aktuella och pågående forskningsprojekt. Här är tre som är särskilt intressanta ur skolans synvinkel.

Håkan Selg, doktorand hos NITA på Uppsala universitet, gav en kort inblick i det nyligen avslutade projektet InternetExplorers som konstaterar två skilda förhållningssätt till Internet som informationsresurs och kommunikationsform: mejl- och messengerperspektiven. Mejlperspektivet innebär att tekniken ses som en digital förlängning av befintliga medier och umgängesformer, medan messengerperspektivet söker nya vägar och nya användningsområden. Ålder är förstås inte den enda faktorn som bestämmer perspektivet, men de flesta medelålders och äldre antar mejlperspektivet.

Hans Öberg, datapedagog på Högskolan i Skövde, berättade om ett nystartat projekt där man undersöker och analyserar nätbaserat lärande i högre utbildning och hur högskolan använder nätet som som redskap för lärande och forskning. I projektet ska man framför allt fästa blicken på kognitionsvetarprogrammet, som både finns i en campus- och en distansvariant, och ta reda på hur IT-användningen skapar nya arbetssätt och beteenden. Slutsatserna härifrån är förstås också av intresse för barn-och ungdomsskolan.

Sheila Zimic, industridoktorand pÃ¥ World Internet Institute, intresserar sig för ungdomars digitala kompetens. Hon anser inte att det är särskilt meningsfullt att tala om en ”internetgeneration”, utan menar istället att det gäller att verkligen undersöka vad som döljer sig bakom de skillnader inom och mellan generationerna som forskningen kan konstatera. Det är även viktigt att diskutera i vilken grad som vi verkligen lyckas observera och mäta ungdomars digitala kompetens. Är det möjligt för forskare att urskilja den röda trÃ¥den – eller sitter de fortfarande i viss grad fast i gamla frÃ¥geställningar och synsätt?