Den andra digitala klyftan

På onsdag är det dags för OECD att släppa en ny rapport inom ramen för satsningen New Millennium Learners (NML): Are the New Millennium Learners Making the Grade? Den kan dock läsas redan nu i pdf-format – och här finns det mycket att fundera över!

Jag nämnde i slutet av februari att rapporten var på gång, i ett blogginlägg som beskrev NMLs internationella konferens i Wien om erfarenheter av satsningar på varsin dator i skolan. På den här konferensen betonades värdet av att se it-satsningarna i skolan ur ett holistiskt, systemövergripande perspektiv. Annars går det inte att förstå och hantera de komplexa förändringar som teknikutvecklingen faktiskt innebär för utbildning och lärande.

Datorn och nätet är inte bara att betrakta som verktyg som enkelt kan integreras i skolans traditionella vardag. Istället handlar det om systemförändrande krafter som ställer nya kompetenskrav och innebär att undervisning, kunskapssyn och bedömning av elevers kunskaper och lärande måste finna nya former.

Rapporten tar sin utgångspunkt i 2006 års PISA-undersökning, för att med hjälp av resultaten därifrån försöka fästa blicken på vilken betydelse it-användningen har för elevernas prestationer. Den allmänna uppfattningen har länge varit att det räcker med grundläggande datorfärdigheter och att eleverna får tillgång till datorer och internet för att de ska kunna utnyttja de nya möjligheterna fullt ut i sitt lärande. Men i rapporten konstateras att det inte alls är så enkelt.

Numera är i stort sett alla elever  tämligen datorvana, men det är fortfarande mest i hemmet och på fritiden som man utnyttjar möjligheterna, och då handlar det framför allt om att hålla kontakt med kompisar och att ägna sig åt underhållning. I skolan sker undervisningen dock i stor utsträckning på samma sätt som tidigare, innan Internet invaderade vardagen.

Den digitala klyftan, det vill säga grundläggande datorkunskaper och tillgång till dator och Internet, är  i princip redan överbryggad bland barn och unga.  Men nu börjar en ny och ännu allvarligare klyfta med socioekonomisk och kulturell grund bli uppenbar.

Denna nya klyfta, som i rapporten kallas den andra digitala klyftan, rör de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som är nödvändiga för att kunna dra nytta av teknikutvecklingen för sitt lärande och för att utveckla de kompetenser som blir allt viktigare i samhället. I rapporten talar man om dessa som ”21st Century Skills”, en term och ett begrepp som blivit allt vanligare i den internationella forskningen och debatten på senare år. Forskningsprojektet Assessment & Teaching of 21st Century Skills vid Melbourne University är ett intressant exempel. Den amerikanska satsningen Partnership for 21st Century Skills är ett annat.

Det globaliserade digitala samhället innebär helt andra villkor för tillvaron än industrisamhället och det är på tiden att detta även blir synligt i skolans värld.

I rapportens rekommendationer för åtgärder och beslut, poängteras att denna andra klyfta måste tas på allvar, eftersom den har en avgörande betydelse för barns och ungas lärande och för deras livsmöjligheter i samhället. En viktig åtgärd är att öka medvetenheten bland pedagoger, föräldrar och beslutsfattare om betydelsen av att it-användningen integreras i skolans undervisning. Rapporten pekar också på vikten av att närmare definiera vad dessa ”21st Century Skills” egentligen är och hur undervisningen ska se ut för att eleverna ska utveckla dem.

Det talas ofta i allmänna ordalag om behovet av informationskompetens och om förmågan att  samarbeta och dela kunskap med andra, men det krävs högre skärpa och mer precision för att verkligen ringa in vad det handlar om och hur man ska gå tillväga för att främja detta i skolan. För många elever är skolan den enda arenan som kan hjälpa dem att utveckla det kulturella och sociala kapital som de behöver för att klara sig i samhället.  Därför betonas vikten av att ta tag i detta.

För att det här ska bli möjligt krävs, enligt rapporten, både en djupgående, initierad debatt och storskaliga, fokuserade forskningsinsatser inom området. PISA behöver också förändras för att det ska bli möjligt att granska och analysera de indikatorer kring kunskap och lärande som är viktiga idag. Precis som Jan Hylén nämnde i ett blogginlägg härom månaden, handlar det om att försöka fånga in ”21st Century Skills” genom att utforma testerna på nya sätt i kommande undersökningar.

När de här pusselbitarna väl har hamnat på plats, i tätt samspel med forskarvärlden, blir det enklare att ta fram de underlag som krävs för att förnya skolsystemet och anpassa det till dagens förutsättningar. Men det kräver också att det offentliga samtalet hanterar frågorna på ett konstruktivt sätt och att beslutsfattarna uppfattar behovet av att tänka om och tänka nytt.


Kommentarer (1)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *