Vad kan vi lära av Singapore?

Igår arrangerade Danmarks Pædagogiske Universitet (DPU) endagskonferensen Miraklet i Singapore i Köpenhamn. Här analyserades tankarna bakom deras utbildningssystem, hur det fungerar i praktiken och vad det kan innebära för vår syn på undervisning, kunskap och lärande. Jag har tidigare skrivit om hur landet sedan mer än tio år tillbaka arbetar strategiskt med att integrera it i undervisningen och hur man försöker hitta en ny form för skolan i satsningen FutureSchools@Singapore. På konferensen var det dock inte it-satsningar och andra projekt som låg på bordet, utan här handlade det om att lyfta fram och försöka konkretisera systemperspektivet.

Lars Qvortrup, som är dekan på DPU, gav en kort, övergripande karakteristik av utbildningssystemets utseende och egenskaper. Allra först pekade han på att det inte är mer än femtio år sedan Singapore var ett fattigt u-land utan egna råvaror, men idag är det ett postindustriellt, högteknologiskt land med ett av världens absolut främsta utbildningssystem. Hur förklarar man egentligen det?

Landets historia är en viktig faktor i det här sammanhanget, konstaterade Lars Qvortrup. Hela samhället präglas av en stark vilja att överleva och man har lyckats skapa ett mångkulturellt samhälle där de fyra stora etniska grupperna lever i balans. Meritokratin och den hårda konkurrensen är ett annat utmärkande drag, liksom pragmatismen. Det handlar om att hitta de bästa lösningarna, som verkligen fungerar, och de mest lämpade människorna, som kan hantera en komplex, ständigt föränderlig verklighet. Därför ska man inte låsa sig vid bestämda metoder, perspektiv och personer, utan hela tiden, med ett öppet sinne, sträva efter bästa möjliga funktionalitet och genomföra de förändringar som behövs.

Beslutsfattarna anger utbildningspolitikens mål och ramar, men sedan överlämnar de åt de sakkunniga, i forskarvärlden och ute på skolorna, att sköta detaljerna. Alla behöver inte heller göra på samma sätt, utan en mångfald av vägar och lösningsförslag är ofta det bästa sättet att komma framåt. Skolutvecklingen sker i samspel mellan utbildningsdepartementet, National Institute of Education (NIE) samt skolledare och lärare.

I Singapore är läraryrket ett högstatusyrke med hög lön, i likhet med ingenjör och jurist, och det krävs höga betyg för att komma in på lärarutbildningen. Skolkulturen är en helt annan än den som vi är vana vid. Läraren är en auktoritet, inte minst inom sitt ämne, och eleverna förväntas vara disciplinerade och effektiva. Men samtidigt är det viktigt att hjälpa alla elever att göra sitt bästa. Konkurrensen är hård och utbildning ses som en viktig investering. Just därför gäller det även att göra det möjligt för dem som har särskilda behov att lära sig det som är nödvändigt för att fungera och en plats i samhället. Man kan både se det som en omsorg om individen och som det mest kostnadseffektiva och nyttiga för samhället.

David Ng Foo Seong, som ansvarar för Leaders in Education Programme på NIE, fortsatte med att beskriva Singapores utbildningssystem och lyfte särskilt fram skolledarnas viktiga roll för att forma och leda skolutvecklingen i rätt riktning. Allra först slog han fast att utbildningens mål i Singapore är att ge alla unga möjlighet att utveckla de kompetenser som de och landet behöver för att kunna hantera den snabba teknikutvecklingen och den allt intensivare globaliseringen. Och här är det, precis som OECD och andra aktörer betonar, särskilt viktigt med det som för närvarande samlas under paraplybeteckningen 21st Century Skills. Med andra ord är det inte tillräckligt att ha goda ämneskunskaper, utan det är bland annat också nödvändigt att kunna lära om och lära nytt, att kunna tillämpa sina kunskaper i praktiken och att kunna samarbeta på ett fungerande sätt med andra.

Utbildningsdepartementet i Singapore gav härom månaden ut broschyren Nurturing our Young for the Future, där man lyfter fram behovet av att barn och ungdomar utvecklas till öppna och sociala individer som är säkra och trygga i sig själva och sin identitet, lär sig självständigt, kan dela med sig och dra nytta av andras kunskaper på ett kreativt sätt samt att de tar ansvar för sitt eget, sina medmänniskors och hela samhällets välmående.

Detta kräver, vilket David Ng Foo Seong betonade, ett flexibelt och mångfaldigt utbildningssystem med en bred bas och en holistisk syn på utbildning, undervisning och lärande. Detta ställer förstås stora krav på lärarna, men de ges också goda möjligheter att utvecklas och att lära sig möta utmaningarna. Alla lärare har hundra timmars betald kompetensutveckling per år, och utöver det är det många som tar extrakurser på NIE och deltar i workshops och föreläsningar som arrangeras av skolan som de arbetar på.

Skolledarna har ansvaret för att skolan och lärarna klarar av sina uppgifter och de hjälper därför lärarna att välja det fortbildningsspår som de kan behöva. Och för att de ska klara av detta, ger regeringen dem goda möjligheter att resa utomlands på studiebesök och att följa med i såväl den internationella debatten som den praktiska utvecklingen av styrdokument, utbildningssystem och undervisningssätt. Just nu finns det även planer på att göra om skolledarutbildningen, så att den verkligen motsvarar de krav som gäller idag.

På senare år har det blivit vanligt med klassrumsnära aktionsforskning, där lärarna själva med hjälp av konkreta frågor och tydliga problemställningar undersöker hur undervisningen fungerar och vad den leder till. Lärarna låter även eleverna i de högre klasserna arbeta på samma sätt, för att reflektera och bli medvetna om vad de lär sig, hur de lär sig och vad som kan och behöver förbättras.

De danska talarna påpekade att vi naturligtvis måste vara medvetna om att Singapores villkor och förutsättningar på många sätt skiljer sig radikalt från de som gäller i Danmark och de nordiska länderna. Men vi kan inte heller avfärda deras tänkesätt och lösningar, utan måste se vad som kan användas och hur det kan anpassas till de förhållanden som gäller här.

Dorte Lange från Danmarks Lærerforening ansåg till exempel att samspelet mellan beslutsfattare, forskning och praktiker kan vara väl värd att begrunda. Detta samspel, som i Singapore kallas ”den gyllene triangeln för skolutveckling och kvalitetssäkring”, tar nämligen sin utgångspunkt i den professionella kunskapen och strävar efter att hitta pragmatiska, fungerande lösningar på de problem man står inför. Under förutsättning att man även tar hänsyn till den demokratiska dimensionen, menar hon att detta är något vi kan dra lärdom av och försöka tillämpa.

De båda skolledarna Claus Herbert och Christina Halverskov Langhoff menade att det är viktigt att vi tar till oss den ödmjuka inställning till förändring och utveckling som man har i Singapore. Det finns ingen känsla av att man sitter med facit, utan det gäller att pröva sig fram, observera hur andra tänker och agerar och att försöka hitta en väg som leder framåt. Men trots att man har ett öppet sinne och ständigt är beredd att ompröva sina beslut, finns det ändå en tydlig ram för vart man är på väg – och alla tycks vara överens om detta. Alla i skolans värld förväntas vara redo att möta den kraftfulla dynamik som finns i samhällsutvecklingen. Och i det sammanhanget har både skolledare, lärare, forskare och beslutsfattare viktiga roller att spela.

I Danmark finns det just nu ett stort intresse för vad som sker i Singapore inom utbildningsområdet. Undervisere.dk har ett tema om läraryrket och skolan i Singapore och såväl Dorte Lange som Lars Qvortrup har debatterat ämnet i Politiken och Berlingske Tidende de senaste månaderna.

Här finns det onekligen mycket att fundera över.


Kommentarer (1)

  1. Anne-Marie,

    Jag sprider den här informationen. Härlig läsning. Väcker tankar och frågor. A-M

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *