Den här veckan har det arrangerats två konferenser i Norge där man fäst blicken på hur den digitala utvecklingen förändrar villkoren för undervisningen i skolan: Rogalandskonferansen i Haugesund och Dei gode døma i Bergen. Tack vare nätet har det gått bra att följa konferenserna utan att vara på plats, och många föredrag har streamats direkt eller gjorts tillgängliga i efterhand.

Den kanadensiske lärandeforskaren George Siemens, till vardags verksam på Technology Enhanced Knowledge Research Institute vid Athabasca University, deltog som föreläsare på båda. Han är mest känd för konnektivismen, ett socialt och konstruktivistiskt grundat perspektiv på lärande som tar sin utgångspunkt i dagens komplexa och ständigt föränderliga nätverkssamhälle. Förutsättningarna har förändrats och detta måste vi förstå för att verkligen kunna möta dagens krav.

I Bergen gav George Siemens först en storföreläsning där han under fyrtiofem minuter förklarade och sammanfattade konnektivismen och dess rötter. Lite senare på dagen talade han på en workshop om hur en förnyelse av skolan kan bli möjlig. I Haugesund höll Siemens ett föredrag på drygt en timme, där han resonerade kring vad som krävs för att integrera digitala medier i skolans undervisning på ett konstruktivt sätt.

George Siemens konstaterade att konnektivismen bygger vidare på insikter från de stora lärandeteorierna. Från behaviorismen har man lärt sig värdet av att observera hur de lärande beter sig och att försöka påverka deras beteende genom att ge hjälp och vägledning. Men man stannar inte vid att se tänkandet som en svart låda, utan vill även undersöka hur tankeprocesserna ser ut, hur de lärande tänker och reflekterar kring sitt lärande och hur de organiserar sin kunskap. Precis som kognitivismen vill man försöka skapa modeller för hur tänkandet och lärandet går till.

I likhet med konstruktivismen utgår konnektivismen ifrån att lärprocessen är strukturerad och organiserad på ett sammanhängande sätt och att den går att beskriva och förstå. Man betonar också att lärandet måste ses i sitt sociala och kulturella sammanhang. Dessutom är det, som Seymour Papert och andra konstruktionister påpekat, nödvändigt att beakta den teknik som medierar lärande, eftersom den styr och formar hur det hela går till och vad som är viktigt att kunna.

Jean Lave och Etienne Wengers tankar om praktikgemenskaper och situerat lärande är också avgörande för konnektivismen: vi lär oss när vi kommunicerar, samarbetar och löser problem inom ramen för de praktiska omständigheter som gäller i ett visst, konkret sammanhang.

För att kunna förstå och analysera undervisning och lärande idag, menar George Siemens att det är nödvändigt att ta hänsyn till vår ständigt uppkopplade verklighet och de digitala medier och den deltagarkultur som i växande grad präglar vår kommunikation med omvärlden. Numera går många av oss omkring med mobiler som är att betrakta som små, kraftfulla datorer. Vi kan ständigt hålla kontakt med varandra, och vi kan nå och sprida all slags information på Internet. Detta ger förstås helt andra möjligheter till informationsspridning, lärande, förståelse  och gemensam kunskapsutveckling än för bara några år sedan, och utvecklingen går raskt framåt.

Nätet kan närmast beskrivas som ett slags utomkroppsligt nervsystem som allt fler blir en del av. Det handlar inte längre främst om att ”ha kunskap”. Istället är det nödvändigt att ingå i ett dynamiskt kunskaps- och lärandesystem för att lära om, lära nytt, dela erfarenheter och perspektiv och för att kunna handskas med en tillvaro som är omöjlig att förstå och överblicka helt på egen hand. Tankeverksamheten sker inte bara i huvudet, utan i allt högre grad handlar det om ständig interaktion med omvärlden, över nätet. Detta anser George Siemens att konnektivismen kan hjälpa oss att förstå, såväl i teorin som i praktiken.

George Siemens betonade att skolans verksamhet måste reflektera de omständigheter som gäller i samhället för att  eleverna ska lära sig det som de behöver i livet. Därför är det nödvändigt att dagens teknik och medier integreras i undervisningen och tillåts förändra strukturer och arbetsformer. Annars klarar skolan inte att uppfylla sitt uppdrag.

I sitt resonemang kring detta knöt George Siemens an till två internationella rapporter från de senaste åren: Good Practices for Learning 2.0, som gavs ut 2009 av EU-kommissionens forskningsinstitut IPTS, samt Inspired by Technology, Driven by Pedagogy, publicerad förra året av OECDs Centre for Educational Research and Innovation. Här slås fast att skolan måste tänka på nya sätt, både när det gäller hur undervisningen går till och hur elevernas utveckling och kunskaper ska bedömas.

De lärplattformar som många skolor använder räcker inte till för att åstadkomma den förändring som behövs, eftersom de i hög grad återskapar klassrummet och den traditionella undervisningen. Istället krävs det att eleverna lär sig att navigera i det digitala informationslandskapet. Med andra ord är de viktigt att att de lär sig samarbeta med andra, i och utanför skolan, och att de både kan värdera informationen kritiskt och använda den på ett kreativt sätt för att skapa ny kunskap. Genom att observera och analysera hur eleverna interagerar och resonerar, kan läraren hjälpa var och en att utveckla sin förståelse och efterhand nå fram till kunskapsmålen.

Allt detta förutsätter dock en pedagogisk vision och ett systemperspektiv på hur skolan ser ut och fungerar. Med andra ord räcker det inte att tekniken finns på plats och att lärarna kan hantera den. De måste också motiveras att tänka och arbeta på nya sätt och de måste ges såväl stöd som incitament för att förändringarna ska ta fart.

Om teknikintegrationen inte värderas högt och lärare inte ges möjlighet att utveckla nya arbetssätt, sker heller ingen avgörande förändring. Här menar George Siemens att det konnektivistiska perspektivet kan komma väl till pass för att visa vilka åtgärder som behövs för att skolans undervisning ska fungera så bra som möjligt. Tänkande och lärande sker i allt högre grad i de digitala nätverken. Detta måste skolan kunna möta och bygga vidare på i sin undervisning.

Education Arcade är en forskargrupp på MIT, nära knuten till lärarutbildningsprogrammet MIT STEP, som sedan ett tiotal år tillbaka undersöker hur datorspel av olika slag kan användas i undervisning och lärande. En viktig del av arbetet går ut på att ta fram Alternate Reality Games (ARG) – autentiska spel där spelarna utvecklar en förståelse av komplexa fenomen i verkligheten genom att tillsammans hitta lösningen på konkreta problem och gåtor.

Nu är ett nytt, webbaserat spel på gång, utvecklat i samarbete med Smithsonian Institution och med stöd av National Science Foundation. Spelet bar tidigare arbetsnamnet Mass Extinction, men har nu istället bytt till det mer välklingande Vanished. Det vänder sig till ungdomar mellan elva och fjorton år, och syftet är att väcka intresse för naturvetenskap samt att skapa förståelse för den vetenskapliga metoden och hur forskning går till i praktiken. 4 april startar Vanished och spelet sträcker sig över åtta veckor.

Spelet handlar om klimatförändringens effekter på miljön och våra livsvillkor och blandar science fiction med aktuell naturvetenskaplig forskning inom en rad olika områden, bland annat kring biosfärens uppkomst och utveckling och hur jordskorpans berg- och jordarter är sammansatta och hur de förändras.

Vetenskapsmän från en avlägsen framtid kontaktar spelarna och ber om hjälp med att förstå vad som hänt på jorden. Under den tid som spelet pågår ska de tillsammans undersöka den pågående miljöförstöringen ur olika perspektiv, genomföra mätningar och pröva hypoteser  för att få en helhetsbild av vad som pågår och vad det efterhand kan leda till. Detta är nödvändigt för att de ska kunna lösa det mysterium som forskarna från framtiden står inför.

Vanished presenteras som ett kuraterat spel (curated game), ett spel som förenar ARG med strukturerade diskussioner med medspelarna kring problemställningar som väcks, frågestunder med forskare och besök på museer för att hitta viktiga ledtrådar. Det gäller att skapa en stödjande ram kring spelet som både kan räta ut frågetecken, stimulera tänkandet, öka förståelsen för hur vetenskaplig forskning går till och skapa aha-upplevelser. Smithsonians verksamhet bedrivs huvudsakligen i Washington, men man har ett nätverk av anslutna museer över hela USA som uppmuntrats att delta i spelet.

Det här spelet vänder sig inte direkt till skolan, utan man hoppas att det ska kunna locka ungdomarna att spela på sin fritid. Det ställer stora krav på såväl spelet som på de aktiviteter som sker runt omkring, och det är förstås ingen enkel uppgift. Om MIT och Smithsonian lyckas med uppgiften, kan man både hitta nya vägar för det informella lärandet, såväl i som utanför skolan, och ge museerna möjlighet att interagera med nya målgrupper. Samtidigt kan man sprida forskningens resultat ut i samhället, öka intresset för naturvetenskap och få fart på reflektionen kring viktiga, aktuella frågor.

För ett par år sedan skrev några av forskarna på Education Arcade tillsammans en text där man resonerar kring de utmaningar och möjligheter som arbetet med datorspel och lärande står inför: Moving Learning Games Forward. Här beskrivs det nya landskap för lärande som växer fram och det presenteras också några viktiga designprinciper för datorspel som man kommit fram till genom att analysera sina egna och andras erfarenheter. Forskarna betonar behovet av öppenhet mellan spelutvecklare och förespråkar bland annat öppna standarder, öppen källkod, öppet innehåll och öppet samarbete.  För att kunna komma vidare måste alla dela med sig av sina misstag och framgångar, och man måste föra en aktiv dialog med skolan och andra relevanta aktörer.

När Vanished spelats färdigt kommer MIT och Smithsonian tillsammans ta fram en handbok som beskriver den tekniska och pedagogiska designen av spelet och hur man hanterat de problem man ställts inför under spelets gång. Spelplattformen kommer också att göras fritt tillgänglig som öppen källkod. På det sättet hoppas man att erfarenheterna ska spridas vidare och komma till god nytta i det fortsatta samspelet mellan datorspel och lärande.

16-17 mars arrangeras International Summit on the Teaching Profession i New York – ett toppmöte om de utmaningar världens länder står inför beträffande läraryrket under de närmast följande åren. Toppmötet arrangeras av amerikanska utbildningsdepartementet, OECD, Asia Society, den internationella fackliga organisationen Education International, de båda amerikanska lärarfacken NEA och AFT, skolledarorganisationen CCSSO samt WNET, som öppnar dörrarna för den årliga konferensen Celebration of Teaching and Learning omedelbart efter toppmötet.

Förutom värdlandet USA har de länder och regioner som genomsnittligt klarade sig bäst i senaste PISA-undersökningen bjudits in. Shanghairegionen, Singapore, Sydkorea, Brasilien, Kanada, Estland, Australien, Nya Zeeland och samtliga nordiska länder utom Sverige hör till dem som ska vara med. Utbildningsministern, ledarna för de största fackföreningarna samt högst två skolledare deltar från varje land.

OECD har tagit fram den sjuttiosidiga skriften Building a High-Quality Teaching Profession inför toppmötet, som tecknar bakgrunden och pekar på goda exempel från olika delar av världen. Den bygger på rapporter från ILOs och UNESCOs arbete med CEART, aktuellt material från PISA och TALIS, ytterligare OECD-rapporter inom området och slutsatserna från OECDs utbildningsministermöte i Paris i november förra året.

Efteråt kommer arrangörerna att sammanställa en skrift som sammanfattar de viktigaste insikterna och skisserar en lämplig väg framåt. Därefter följer säkert fler internationella möten och konferenser som ska föra tankar och diskussioner vidare.

Frågeställningar som rör rekrytering av nya lärare, lärarutbildning, kompetens- och yrkesutveckling, arbetsvillkor, prestationsvärdering och lönesättning är på dagordningen, liksom hur beslutsfattarna kan få med sig lärarna och deras organisationer i utbildningsreformer och skolutvecklingsarbete. Under ytan finns även de utmaningar och problem som diskuterades i Paris. Ett exempel är skolsystemets bristande förmåga att förbereda barn och ungdomar inför de krav samhällsutvecklingen ställer, inte minst genom den snabba it-utvecklingen. Ett annat är den djupa klyftan mellan dagens lärandeforskning och den faktiska undervisningen i medlemsländernas skolor.

Läraren spelar en avgörande roll för att eleverna verkligen ska utveckla de kunskaper och förhållningssätt som de behöver. Aktuell forskning visar dock att det förutsätter en yrkeskompetens och en varierad repertoar av vetenskapligt grundade undervisningsmetoder och arbetssätt som utgår från dagens samhällsvillkor. Det handlar bland annat om att lära eleverna förstå och hantera ett föränderligt, komplext och digitalt samhälle utifrån sina olika förutsättningar och att hjälpa dem bli goda medborgare i en alltmer global, sammanknuten värld.

I onsdags publicerade Singaporetidningen The Straits Times en artikel av Asia Society-medarbetaren Vivien Stewart om det kommande toppmötet. Här lyfter hon fram betydelsen av att länderna delar med sig av sina erfarenheter och försöker lära av varandra. Det finns goda exempel från hela världen, men flera länder och regioner i Asien har lyckats särskilt väl.

I Japan spelar lesson study en stor roll i utvecklingsarbetet,  vilket innebär att lärarna på varje skola arbetar tillsammans i grupp för att analysera, förändra och förbättra sina lektioner.

Shanghai har förbättrat alla elevers prestationer och lika möjligheter genom att låta lärarna rotera mellan starka och svaga skolor. Myndigheterna uppmuntrar även skolor och lärare att utveckla såväl kursplaner som undervisning och att dela sina lärresurser och metoder med varandra.

Singapore, som jag senast skrev om förra våren, har ett av världens allra mest framgångsrika skolsystem. Det beror bland annat på att man lyckats rekrytera den högst presterande tredjedelen av landets högskolestuderande till lärarutbildningarna och att varje lärare har tillgång till hundra timmars kompetensutveckling om året.

I likhet med resten av världen står Singapore inför en del besvärliga utmaningar när undervisningen överger den traditionella förmedlingsinriktade undervisningen för att istället fokusera på problemlösning, kritiskt tänkande, kunskapsdelning och gemensamt lärande. Förmågan att dra pedagogisk nytta av den snabba it-utvecklingen spelar en avgörande roll. Allt detta försöker myndigheterna hantera på ett systematiskt sätt, bland annat genom att ge skolledarna ett stort ansvar för skolutvecklingen och genom att satsa på klassrumsnära aktionsforskning. Experimentsatsningen FutureSchools@Singapore är också väldigt viktig i det här avseendet.

Vivien Stewart pekar även på att USA, som hörde till de världsledande inom utbildningsområdet under 1900-talet, inte har lyckats skapa ett nationell skolsystem som ger samma möjligheter åt alla elever, oavsett social bakgrund. Man har inte heller lämnat de modeller som skapades under industrisamhällets höjdpunkt. Till skillnad från många andra länder har man dock en omfattande forskning kring och praktisk tillämpning av undersökande, problembaserad och it-integrerad undervisning som ger en utmärkt grund att stå på. Här är bland annat MacArthur Foundations omfattande stöd till projekt som arbetar med digitala medier och lärande ett bra exempel, liksom lokala satsningar som iZone i New York och NuVu i Boston.

Under det senaste året har det dragits igång flera omfattande federala satsningar på skolan i USA. Jag har tidigare skrivit om några av dem och även pekat på utvecklingsfonden Race to the Top samt Common Core, ett nytt delstatsöverskridande ramverk för undervisning och bedömning. Dessutom blir det förstås intressant att se vad den nationella it-planen Tranforming American Education kan leda till. Detsamma gäller den nyligen aviserade forskningssatsningen ARPA-ED, Advanced Research Projects Agency for Education, som i sin retorik påminner om läget efter att Sovjetunionen sänt upp Sputnik i rymden 1957. Året efter startades den militära forskningsmyndigheten ARPA, vars verksamhet fick en stor betydelse för den avancerade teknikutvecklingen under de närmast följande decennierna. Nu finns det förhoppningar om att denna undervisningsinriktade it-satsning ska få fart på nytänkandet inom den amerikanska skolan, så att landet och befolkningen både kan stärkas kunskapsmässigt och ekonomiskt.

Här finns det onekligen mycket att hålla ögonen på! Det blir intressant att se vad nästa veckas toppmöte leder till, såväl på kortare som längre sikt.

I torsdags arrangerade Ekerö skolbibliotek och Skolbibliotekscentralen konferensen Att gå från vision till realitet på Barnens eget bibliotek i Stenhamra. Drygt sextio skolbibliotekarier från olika delar av landet mötte upp för en hel dags föreläsningar och samtal kring vad de nya styrdokumenten, framväxten av digitala medier och den ökade betydelsen för kollaborativt skapande och lärande innebär för skolans och skolbibliotekets verksamhet.

Anette Holmqvist, ansvarig för Skolverkets webbplats Kolla källan, inledde dagen med en genomgång av kraven på informationssökning, källkritik och kritisk förståelse i Lgr11, den nya läroplanen för grundskolan. Läroplanen är uppdelad i tre kapitel. I det första behandlas skolans värdegrund och uppdrag, det andra beskriver övergripande mål och riktlinjer och det tredje innehåller kursplaner för de olika ämnena. Ett viktigt mål med den nya läroplanen är att den ska vara tydlig och enkel att förstå, både för lärare, föräldrar och elever.

En avgörande del av skolans värdegrund och uppdrag är att se till att eleverna lär sig att hantera en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Bland annat är det avgörande att utveckla goda studiefärdigheter och att kunna granska fakta och förhållanden på ett kritiskt sätt. Till skolans övergripande mål hör att säkerställa att alla elever kan tänka kritiskt och självständigt bilda sig en egen uppfattning baserad på kunskap och etiska överväganden – och att de kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande.

I kursplanerna beskrivs varför ämnet ska studeras i skolan, vilka kunskaper och färdigheter som det syftar till, vad som är det centrala innehållet i de olika årskurserna samt vilka kunskapskrav som gäller på de olika betygsnivåerna. Informationssökning, källkritik och kritisk förståelse ingår på olika sätt i de flesta ämnenas motiv, syfte och kunskapskrav redan på lågstadiet. De saknas egentligen bara i några få ämnen: idrott och hälsa, matematik, musik, slöjd och teknik. På Kolla källans wiki finns en komplett sammanställning av vad ämnenas kursplaner innehåller i det här avseendet. Samma sak är på gång när det gäller gymnasieskolans kursplaner. Här välkomnas alla intresserade att registrera sig som användare och hjälpa till!

Anette Holmqvist konstaterade att Lgr11 innebär ett stort ansvar för skolbiblioteket och skolbibliotekarierna. Men för att det hela verkligen ska fungera, gäller det att skolbiblioteket främst ses som en metod och en verksamhet för alla skolans ämnen. Det handlar om att komplettera läraren för att hjälpa eleverna att utveckla viktiga kunskaper och förmågor som är nödvändiga i dagens informationsverklighet. Därför är det värdefullt att skolbibliotekarierna redan nu börjar läsa och reflektera kring innehållet för att kunna fylla sin roll i skolans dagliga verksamhet.

Cecilia Bengtsson, Ekerö skolbibliotek, och Fredrik Ernerot, ordförande i Skolbibliotek Väst, betonade i sin föreläsning betydelsen av att skolbiblioteket överger sitt tidigare fokus på bokutlåning för att istället inrikta sig på att vara en naturlig del av det pedagogiska arbetet. Den snabba digitala utvecklingen och den pågående reformeringen av skolans styrdokument är de avgörande faktorerna, vilket även framgår i min artikel om de bådas framträdande på Mötesplats Skola i Göteborg förra året.

Fredrik Ernerot knöt an till OECDs resonemang om den andra digitala klyftan, som jag tidigare skrivit om här på bloggen, och som jag tog upp på it-ministerns rundabordssamtal om it i skola och undervisning. Det handlar inte enbart om att se till att eleverna har tillgång till och kan använda datorer och internet. De måste även kunna dra nytta av de nya möjligheterna i och för sitt lärande – och här spelar både läraren och skolbibliotekarien avgörande roller. Han citerade också Ross Todd, skolbiblioteksforskare på Rutgers University, som länge pekat på att skolbiblioteket inte kan välja om de vill delta i den pågående digitaliseringen eller stå över. Antingen hänger skolbiblioteket med, eller så förlorar man snart sin betydelse i skolans verksamhet.

Cecilia Bengtsson gav en kort beskrivning av hur man på Ekerö skolbibliotek alltmer lägger tyngdpunkten på den pedagogiska verksamheten där en genomtänkt it-användning och samverkan med elever och lärare spelar en stor roll. Tidigare har skolorna i kommunen hamnat på efterkälken när det gäller att integrera it i undervisningen, men nu är man i full färd med att ta tag  detta. Det pågår till exempel projekt med pilotskolbibliotek som deltar i Webbstjärnan och arbetar med filmprojekt och bloggar. Skolbibliotek Ekerö har också nyligen genomfört en fokusgruppsundersökning, med elever från ettan till nian, där man tittar närmare på deras mediavanor och hur skolbiblioteket kan och bör förhålla sig till detta. Nu återstår bara analysen och en artikel som ska presentera resultatet.

Båda konstaterade att skolbiblioteket har en avgörande roll att spela i undervisningen för att uppfylla de nya styrdokumentens krav och för att göra den pedagogiska it-användningen till en naturlig del av undervisningen. Det kräver dock att skolbiblioteksansvariga och rektorer inser värdet och ser till att detta kan bli verklighet.

Alma Taawo, projektsamordnare för Skolverkets tjänst Länkskafferiet, och biologiläraren Niklas Karlsson, som driver nätverket Dela! och är doktorand vid Göteborgs universitet, presenterade under eftermiddagen sitt pågående arbete med en nationell bokmärkessamling för utbildning och lärande. Det rör sig om ett socialt bokmärkesprojekt som syftar till att skapa en strukturerad samling av länkar till information om utbildning och lärande från hela världen. Man använder sig av den webbaserade tjänsten Diigo, och här finns allt från artiklar till lärresurser, forskningsprojekt och avhandlingar, pedagogiska satsningar och politiska beslut.

Alla som är intresserade är välkomna att delta. Alma Taawo ansvarar för ämnesgrupperna och hon har tagit fram en enhetlig mall för hur kategorisering och taggning ska gå till. Alla som vill kan även ställa frågor och få en introduktion via Skype. Alma Taawo, som är van vid att arbeta på egen hand med att sortera, kategorisera och beskriva lärresurser i Länkskafferiet, konstaterade att samarbete spelar en avgörande roll för att skapa en sådan här bokmärkessamling. Det gäller både beträffande att hitta länkar och att sortera dem på rätt sätt. Således är både lärare och andra intresserade som vill addera länkar och skolbibliotekarier som kan hjälpa nya användare med kategorisering och taggning välkomna att delta i arbetet.

Niklas Karlsson påpekade att det är viktigt att vi på allvar reflekterar kring vilka verktyg som vi använder i undervisningen, eftersom de formar vårt tänkande, hur vi lär oss och hur vi betraktar kunskap. Alla som använder Diigo och liknande tjänster i skolan, vilket han själv har gjort, upptäcker snart att det är minst lika viktigt att känna till vilka personer som är intresserade av samma ämnesområden som att ha faktiska ämneskunskaper. I det nyligen inledda avhandlingsprojektet tittar han närmare på hur gymnasiets biologiundervisning kan utvecklas med hjälp av sociala medier och andra former av digital interaktion.

Genom att bygga upp ett omfattande nätverk, dra nytta av andras kunskaper och perspektiv och dela med sig av sina egna, går det att skapa förutsättningar för ett mer effektivt och mångfasetterat lärande som överskrider skolans ramar, ämnesgränser och länder. Det är något helt annat än att enbart lära sig det som står i läroboken eller som poängteras av läraren. Eleverna tränar sig i att söka, kommunicera, samarbeta och att värdera kritiskt, samtidigt som de skapar resurser som kan användas och vara till nytta för andra, även utanför skolan.

Konferensen avslutades med att Per Falk, it-pedagog på Nacka gymnasium, berättade om hur han arbetar med Wikipedia i sin undervisning under det här läsåret. Han har skapat en ”adoptionsbyrå” för wikipedia-artiklar som han använder svenskundervisningen. Det hela går ut på att eleverna adopterar varsin artikel i valfritt ämne som de sedan redigerar och arbeta vidare med, samtidigt som de reflekterar över innehållet – hur det ser ut, hur det skapas och hur det förändras. Tanken med det här är att göra allvar av skolan genom att samspela med samhället och att skapa information som andra kan använda och bygga vidare på. Samtidigt utvecklar eleverna viktiga kunskaper och färdigheter som de har nytta av genom livet.

Under den gångna terminen har Per Falk fått erfara att arbetet med att skriva i Wikipedia innebär både blod, svett och tårar. Eleverna är helt enkelt inte vana vid det här förhållningssättet till skola, kunskap och lärande. De är institutionaliserade till den traditionella undervisningen, och upplever det ofta som besvärliga att tänka själva, att möta kritik och att fatta självständiga beslut. Det har samtidigt inneburit att eleverna får ett annat förhållande till kunskap och lärande, och de möts av utmaningar som ger djupgående bidrag till deras kunskapsutveckling.  Stränga frågor som rör relevanskriterier, faktagranskning och upphovsrätt på bilder kommer snabbt från andra användare, och det är helt enkelt nödvändigt att följa de regler och riktlinjer som gäller. Wikipedia kan ofta vara en tuff lärmiljö, men det är samtidigt ett bra sätt att skapa lärresurser som verkligen kommer till användning.

Per Falk har stor hjälp av bibliotekarierna som arbetar mycket med källkritik och Wikipedia i klasserna. Eleverna använder Wikipedia dagligen och därför är det förstås viktigt att de lär sig att förhålla sig till den som källa och att de förstår hur innehållet skapas och förändras. Att själva delta i arbetet med att skriva artiklar innebär ett situerat lärande som sätter ordentlig fart på förståelsen!

Det finns mycket att fundera på när det gäller skolbibliotekets roll i skolan. Detta gäller inte minst efter 1 juli, då den nya skollagen träder i kraft. Den slår nämligen fast att alla elever ska ha tillgång till skolbibliotek – och det väcker en rad praktiska frågeställningar kring genomförandet och kraven på personalens kompetenser och förhållningssätt. Således finns det god anledning att återkomma i ärendet!