I oktober förra året skrev jag om det nystartade forskningsprojektet Unos uno, som ska undersöka svenska kommuners och friskolors satsningar på varsin dator till alla elever och lärare. Strax före jul behandlade jag även kort hur allt fler kommuner satsar på 1-1-projekt. Det rör sig om en pågående internationell trend, som nu börjar slå igenom på allvar i Sverige.

Datorn i utbildningen arbetar löpande med att ta fram en karta som dokumenterar arbetet ute i landet. I skrivande stund kan jag konstatera att 160 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga drygt hälften, är igång med någon form av satsning i den här riktningen.

Håkan Fleischer, doktorand vid Högskolan för lärande och kommunikation vid Högskolan i Jönköping, arbetar för närvarande med en avhandling som fäster ljuset på vad satsningarna på varsin dator innebär för lärarens profession och identitet. Ursprungligen hade han en något vidare definition, men ganska snart bestämde han sig för att fokusera på detta. Avhandlingen kommer totalt att bestå av fyra separata artiklar.

Igår var han på Blekinge Tekniska Högskola i Karlskrona och höll en två timmar lång föreläsning som streamades över nätet och kan ses i efterhand. Den handlade huvudsakligen om den andra artikeln: en systematisk och berättande översikt av de senaste fem årens internationella vetenskapliga artiklar i ämnet. Artikeln har genomgått peer review och kommer att publiceras i en internationell vetenskaplig tidskrift under året. Han gav också en kort presentation av övriga tre artiklar.

Den första artikeln, som är under publicering, syftar till att ge en fenomenologisk förståelse för kunskapsbildning i sociala medier.

Den tredje artikeln, som han just nu arbetar med, handlar om lärare som förändringsagenter. Här undersöker han vilka funderingar och orosmoment som lärarna bär med sig in i 1-1-projekten, och hur de förändras över tiden. Eftersom det är lärarna som driver utvecklingen, är det nödvändigt att beslutsfattare och skolledning känner till och tar hänsyn till deras tankar kring tekniken, undervisningen och lärandet för att kunna ge passande kompetensutveckling och stödinsatser.

Den fjärde artikeln återstår ännu att skriva. Tanken med den är att ge en fördjupande bild av lärares syn på meningen med att ge alla lärare och elever tillgång till varsin dator och hur de uppfattar att den egna rollen och kraven på kunskaper och färdigheter i teknik, pedagogik och ämne förändras.

I sin genomgång av den andra artikeln tog Håkan Fleischer utgångspunkt i William Penuels forskningsöversikt från 2006: Implementation and effects of one-to-one computing initiatives. Penuel konstaterade att det fanns gott om utvärderingar som gav en positiv bild av satsningarna, men att det inte fanns särskilt många forskningsartiklar som behandlade ämnet. Det fåtal som han kunde hitta gav dock även de en positiv bild och pekade på att eleverna blir mer motiverade och mer självgående och att de trivs bättre i skolan.

Fleischer bestämde sig för att titta närmare på de empiriskt baserade och granskade internationella forskningsartiklar som skrivits mellan 2005 och 2010, för att ta reda på om bilden förändrats sedan dess. Hans syfte var att ge en systematiskt översikt av den samlade vetenskapliga kunskapen kring lärares och elevers verksamhet och tillvaro förändras när de arbetar med varsin internetansluten, personlig laptop i skolan. Efter en lång och metodisk sökprocess lyckades han få fram femton artiklar som behandlar detta.

Enligt Fleischer kan artiklarna inordnas i tre kategorier. De handlar antingen om hur datorn används i undervisningen, hur lärarna uppfattar den nya situationen eller om hur elevernas testresultat förändras. Den sista kategorin utgör dock endast en mindre del av den samlade mängden.

Datorn används både för att undersöka och ta reda på saker, för att dokumentera arbetet i skrift eller multimedia, kommunikation och gemensamt lärande samt för att samla och organisera undervisningsmaterialet. Artiklarna ger överlag en positiv bild av hur undervisningen fungerar. Eleverna lär sig snabbt att söka information och att vara källkritiska. Simulationer ökar förståelsen av komplexa problem och drillövningarna blir roligare framför datorn. De blir mer kreativa och motiverade av att i högre grad kunna forma sina arbeten och presentationer efter eget huvud. Dessutom ökar kommunikationen mellan lärare och elever samtidigt som eleverna blir mer hjälpsamma och vänliga mot varandra. Och när allt material samlas i datorn, blir eleverna mer effektiva och skillnaden mellan hemmet och skolan överbryggas.

I beskrivningarna av hur lärarna uppfattar förändringarna, läggs tonvikten på det personliga planet. Lärarna funderar på hur yrkesrollen förändras och hur datorn ska användas i arbetet. Fleischer påpekar att it-användningen har blivit mer avancerad än i de artiklar som Penuel analyserade, och det är ett tydligt tecken på att förändringar är på gång.

Artiklarna visar också att lärare behöver hjälp för att komma över tröskeln. De som får hjälp att undervisa sin klass under handledning blir mer tydliga med mål och strategier, och de lyckas bättre. Här finns det en direkt koppling till vardagen. Ett annat exempel är skolbibliotekarien som kom till en klass och undervisade i informationssökning och källkritik två år innan alla fick sina datorer. Detta gav ett mer moget förhållningssätt hos både lärare och elever och den nya situationen blev enkel att hantera. Föräldrarnas medverkan ökar också förutsättningarna att lyckas med förändringsarbetet.

Än så länge finns det ganska lite forskning som behandlar 1-1-satsningarnas påverkan på elevernas prestationer på nationella prov och liknande. Det finns dock en del som pekar på ett positivt samband, men här krävs det fler studier innan det går att säga något mer bestämt.

Håkan Fleischer konstaterar att artiklarna överlag pekar på positiva resultat, precis som i Penuels undersökning. Han menar dock att resultaten närmast är misstänkt positiva.  Ingen artikel tar till exempel upp stress, mobbing och utanförskap eller negativa effekter på den psykosociala och fysiska arbetsmiljön. Det sägs inte heller något om de elever som väljer bort tekniken och om vad som krävs för att kunna nå dem. Alla unga är inte digitala infödingar som har tekniken i blodet, utan verkligheten är förstås betydligt mer komplicerad.

Vad beror egentligen de positiva tongångarna på? Saknas det verkligen problem eller finns orsaken någon annanstans? Håkan Fleischer menar att det finns risk för det som på engelska kallas publication bias, att resultaten snedvrids på grund av olika beroendeförhållanden. Ett exempel på detta kan vara att de skolor som satsar på 1-1 gärna vill ha sin verksamhet utvärderad, och att de då vänder sig till någon närbelägen högskola eller ett universitet. En utvärdering utförs mot betalning och resultatet blir överlag positivt. Skolan ber efterhand om ytterligare utvärderingar, och efterhand vill utvärderaren, som ofta är anställd på högskolan, men inte disputerad, börja forska inom området. Då ställs det betydligt högre krav på metod och kontroll av data än när det rör sig om ett utvärderingsuppdrag. Samtidigt blir det svårt att säga emot de resultat som kommit fram under utvärderingsarbetet – och det är förstås bekymmersamt.

Håkan Fleischer undrar också varför forskningen inte har kommit längre sedan Penuel gjorde sin sammanställning. Teknikutvecklingen går ju med en rasande fart och de sociala medierna börjar slå igenom på en bredare front. Detta märks det dock inget av i artiklarna. Varken Facebook eller Twitter nämns, utan det rör sig om sökmotorer och ”den vanliga webben”? Vad beror detta på? Hinner inte forskarna med i teknikutvecklingen eller finns det möjligen andra förklaringar?

Det finns en hel del frågetecken som behöver rätas ut, menar Håkan Fleischer. Forskningen kring 1-1 är fortfarande i sin linda och det behövs betydligt mer systematiskt genomförda undersökningar  som kan ge en klarare bild av hur undervisning och lärande förändras. Det är också viktigt att reda ut vad som är positivt och vad som är negativt, samt vad som krävs för att förändringsarbetet ska gå i en riktning som verkligen utvecklar lärarnas arbete, undervisningen och elevernas lärande.

I Nederländerna spelar den oberoende offentliga aktören Stichting Kennisnet (Stiftelsen Kunskapsnätet) en stor och viktig roll i arbetet med att integrera it i skolans dagliga undervisning. Mottot för verksamheten är ”förnya lärandet”, och det verkar man för genom forskningsbaserat utvecklings- och visionsarbete, kompetensutveckling av lärare och tillgängliggörande av digitala lärresurser.

Kennisnet samarbetar med en rad andra organisationer i och utanför landet, och representerar Nederländerna i Europeiska skoldatanätet. Dessutom ingår man i den koalition av aktörer inom näringsliv, arbetsmarknad, utbildning och forskning som för tre månader sedan presenterade en nationell tioårsplan för kunskapsutveckling och nytänkande. Planen knyter an till EU:s Digital Agenda for Europe, som ju även den sträcker sig fram till 2020.

Ambitionen är att Nederländerna ska vara bland världens fem mest kunskapsintensiva och innovativa länder 2020. Koalitionen har tagit fram en lista över sextio specifika mål som ska uppnås och en förteckning över de delmål som måste uppfyllas för att det ska bli möjligt att nå dit.

Fram till 2015 är det fem prioriteringar som står främst, och tre av dem rör utbildning och lärande. Det handlar om att alla studerande ska ha rätt till skickliga lärare, att utbildningen i hög grad ska kunna anpassas efter olika förutsättningar och behov samt att utbildningssystemet verkligen ska stimulera viljan att lära och att utvecklas.

I sin egen verksamhetsplan för 2011, knyter Kennisnet både an till koalitionens långsiktiga plan och till samtal och intervjuer med lärare, skolledare, myndighetsrepresentanter, beslutsfattare och andra intressenter inom utbildningsområdet. Man slår fast att det nu är hög tid att sätta fart på integrationen av it i undervisningen, men konstaterar samtidigt att detta måste göras på ett genomtänkt och samordnat sätt.

I Nederländerna har skolorna stor frihet att själva utforma sin verksamhet, under förutsättning att man håller sig inom ramarna för styrdokumenten och att den statliga skolinspektionsmyndigheten inte har något att invända.

2004 presenterade Kennisnet första versionen av ”Vier in Balans” (Fyra i balans), en forskningsbaserad modell som man använder som vägledning för planeringen och det konkreta förändringsarbetet ute på skolorna. Varje år undersöker man hur förändringsarbetet går och i vilken mån skolorna lyckas upprätthålla den balans som krävs för att allt ska fungera.

Modellen består av fyra element som ska vara i balans:

1. Vision. Här handlar det om skolans syn på kunskap och god undervisning samt vad man gör för att nå fram till detta. Vilka mål finns för skolans verksamhet? Vilka roller spelar lärare och elever? Hur ser undervisningen ut och vad syftar den till?
2. Kunskap. Lärarnas kunskaper och förmågor måste vara så pass bra att de kan dra  nytta av it för att uppnå undervisningsmålen. Det räcker inte att kunna hantera tekniken, utan det är nödvändigt att kunna knyta den till pedagogiken och till undervisningens innehåll.
3. Digitala lärresurser. Här innefattas allt material som används i undervisningen, såväl sådant som skapats med ett pedagogiskt syfte och sådant som inte har det. Hit räknas även datorprogram och digitala tjänster.
4. Infrastruktur. Tillgången till datorer, internetanslutning och digitala lärmiljöer är en viktig faktor, och här räknas även administration och underhåll in. Det är viktigt att utrustningen är i gott skick och kan användas utan onödigt besvär i undervisningen.

I den engelska versionen av rapporten om 2010 års undersökning, Four in Balance Monitor 2010, ges en kort presentation av modellen och Kennisnet förklarar även begreppet ”balans”.  I rapporten konstateras att det dessvärre inte finns några enkla tumregler för vad som krävs och vad som bör göras. Balans innebär varken att man ska satsa lika mycket på alla fyra delar eller att man ska satsa så mycket som möjligt. Istället gäller det att försöka hitta en jämvikt som gör att arbetet fungerar och att utvecklingen skrider fram i ett hanterbart tempo.

Vision, kunskap, digitala lärresurser och infrastruktur ska ligga på ungefär samma nivå för att kunna samspela på ett bra sätt. Det påpekas också att mänskliga faktorer som vision, kunskap och ledarskap är de mest avgörande för balansen, och att det därför är nödvändigt att ägna dem mycket uppmärksamhet.

Rapportens slutsats är att det ofta inte finns någon gemensam vision på skolorna kring it i undervisningen, och det leder i sin tur till att varken infrastruktur eller digitala lärresurser är särskilt väl anpassade till lärarnas behov. Det finns för det mesta en centralt definierad vision för hur it ska integreras i undervisningen, men det har sällan tänkts tillräckligt kring vad det innebär ur ett mer konkret didaktiskt perspektiv.

Skolledarna är i regel nöjda med it-satsningarna, medan lärarna menar att det saknas en tydlig riktning och att det i stort sett är upp till dem själva att förändra det dagliga arbetet med hjälp av tekniken. Detta leder till att en del lärare saknar motivation till att tänka om och att tänka nytt. De allra flesta lärare kan hantera tekniken utan besvär, men många har inte de kunskaper som de behöver för att verkligen utnyttja den digitala utvecklingen i sin undervisning. Enligt rapporten handlar det om drygt fyrtio procent av Nederländernas 300 000 lärare.

I årets verksamhetsplan noterar Kennisnet att det krävs hårt arbete för att åstadkomma en bättre balans mellan tekniska möjligheter och pedagogisk praktik. Därför är det inte minst viktigt att skolorna verkligen anstränger sig för att ta fram en gemensam pedagogisk it-vision där allas synpunkter och förutsättningar vägs in. Samtidigt är det nödvändigt att lärarna lär sig att använda tekniken i sin undervisning och att digitala lärresurser utnyttjas i större omfattning och på bättre sätt än idag. Detta förutsätter att tekniken kan användas utan onödiga hinder och spärrar.

Kennisnet menar att det gäller att få ordentlig fart på utvecklingen nu, annars kommer arbetet att ta mycket längre tid än förväntat och påverka såväl den globala konkurrenskraften som den allmänna samhällsutvecklingen negativt. Under året gäller det framför allt att lägga krutet på lärarnas kompetensutveckling och på arbetet med att hjälpa skolorna att utveckla en vision som är väl förankrad bland alla som ska arbeta med den. Men det är också viktigt att fortsätta utvecklingen av digitala lärresurser, vilket i sin tur kräver samarbete med en rad andra aktörer.

Utvecklingsarbetet behöver alltså skruvas upp ett par snäpp, samtidigt som finanskrisen fäller sin skugga över Nederländerna. Här handlar det dock inte främst om stora, kostnadskrävande satsningar, utan snarare om reflekterande samtal, kunskapsdelning och förutsättningar för nytänkande kring kunskap, undervisning och lärande genom it och digitala medier. Det blir intressant att se hur man löser den ekvationen.

Project Tomorrow är en amerikansk organisation som genom egna undersökningar och rapporter vill skapa opinion kring digitala mediers roll och möjligheter i skolans undervisning. Organisationen har sina rötter i NetDay, som 1996 började verka för att ge skolor tillgång till Internet genom att engagera näringsliv, politiker och frivilliga.

Efterhand som den digitala infrastrukturen förbättrades i USA, började man istället fästa blicken på hur digitala medier kan förnya undervisningen och hjälpa eleverna utveckla de kunskaper och färdigheter som behövs idag. 2005 slogs NetDay samman med Project Tomorrow, en organisation i Kalifornien som arbetade för att skapa en bättre matematik- och no-undervisning med teknikens hjälp.

Speak Up är en nationell undersökning som har genomförts varje år sedan 2001 för att kartlägga hur den amerikanska skolan, från förskolan till och med gymnasiet, använder och förhåller sig till it och digitala medier i undervisningen. För att få en så heltäckande och rättvisande bild som möjligt, försöker man se till att lärare, skolledare, elever och föräldrar från hela USA deltar.

I fredags släppte Project Tomorrow den första rapporten från 2010 års undersökning – The New 3 E’s of Education: Enabled, Engaged, Empowered – som beskriver hur elever och föräldrar förhåller sig till it och digitala medier i skolans undervisning. Analysen bygger vidare på förra årets undersökning, Creating Our Future, som visade hur eleverna uppfattar och försöker använda de nya möjligheterna i sitt lärande.

I rapporten konstateras att allt fler elever har tillgång till mobiler, laptops eller tablets hemma, och de vill gärna kunna använda dem i skolan. Det är också tydligt att tillgången ökar inom alla socialgrupper, så det finns inga oroväckande tecken på en digital klyfta när det gäller tillgång. Två tredjedelar av föräldrarna, tvärs över socialgrupperna, säger också att de är beredda att köpa någon slags mobil enhet till sina barn, om de behöver det för sitt skolarbete. Problemet är snarare att huvuddelen av skolledarna säger nej.

Den växande betydelsen för blended learning är en annan viktig trend som rapporten pekar på. Allt fler elever tar kurser på nätet, och där sker undervisning och lärande på andra sätt än i det traditionella klassrummet. Samarbete ges en större betydelse, många upplever att det blir enklare att ställa frågor och läraren har en mer stödjande och vägledande roll.

Många elever är vana användare av digitala medier på fritiden och vill gärna arbeta på samma sätt i skolan. Det handlar bland annat om att skriva texter tillsammans, att blogga och att skapa och berätta med multimedia. Men för att detta ska kunna fungera, är det nödvändigt att skolorna tar bort de filter som spärrar tillgången till många av de vanliga sociala tjänsterna på nätet.

E-böcker och andra digitala lärresurser är en tredje trend som lyfts fram i rapporten. Alla som tillfrågats är positiva till att använda mer digitalt material i undervisningen. Skolledare och administratörer gläds över att kostnaderna minskar och föräldrarna tror att barnens intresse och motivation kan öka. Eleverna menar att de kan få tillgång till ett rikt, multimedialt och ständigt aktuellt material som gör det möjligt att arbeta mer samarbetsinriktat och undersökande kring viktiga frågor och problemställningar.

Tyvärr framgår det inte av rapporten vad lärarna tycker, men det påpekas att traditionella läroböcker fortfarande dominerar i undervisningen. En möjlig förklaring till detta kan vara att de standardiserade proven tillmäts en så stor betydelse att lärarna inte vågar experimentera. Eleverna är dock frustrerade över att inget händer och att undervisningen mest kör vidare i gamla hjulspår.

En fjärde trend är det gryende digitala intresset och engagemanget bland föräldrarna. Många av dem är vana it-användare och upplever själva hur de kan lära sig och utvecklas genom att samarbeta med andra i digitala medier. Därför är de måna om att barnen ska ha tillgång till ny teknik som låter dem utveckla sin förståelse på intressanta och effektiva sätt, och att de lär sig att lära, lära om och lära nytt.

Rapporten visar tydligt att eleverna ser hur tekniken kan användas i nya undervisningsformer som utvecklar deras lärande och förbereder dem för det samhälle som växer fram. Kritiskt tänkande, kreativitet, digitala medier och gemensamt skapande är några avgörande komponenter som behöver ges en mer framträdande plats i undervisningen. Men för att detta ska bli möjligt måste visionerna förankras bland skolledare, administratörer och lärare. En del är redan med på tåget, men större delen av arbetet återstår.

Jag har tidigare nämnt att behovet av nytänkande när det gäller utbildning och undervisning är på väg att bli en het fråga i amerikansk politik och debatt. I november presenterade utbildningsminister Duncan en ny nationell plan för att integrera it i undervisningen, och den federala regeringen har även dragit igång flera stora satsningar för att få fart på nytänkandet och förändringarbetet.

Men det räcker inte med planer och visioner för att skolan ska förändras. Kanske blir önskemål och krav från de alltmer digitala föräldrarna den faktor som sätter fart på utvecklingen?

Futurelab är en oberoende och icke-vinstdrivande brittisk aktör som sedan tio år tillbaka ägnar sig åt teknikdriven forskning och utveckling kring utbildning och lärande. Verksamheten bedrevs länge i nära samarbete med regering och myndigheter för att förändra skolans undervisning i en mer undersökande och it-integrerad riktning. Förutsättningarna ändrades dock efter parlamentsvalet i maj förra året, då den sittande labourregeringen förlorade och alliansen mellan de konservativa och liberaldemokraterna tog över.

Den nya regeringen, som har en mer traditionell syn på skolan, avbröt satsningarna på förnyelse eftersom man ansåg att de misslyckats och att de mest slukade pengar från den redan hårt ansträngda statskassan. Som en konsekvens av detta stoppades Harnessing Technology, den digitala strategin för skolan, och arbetet med de nya styrdokumenten, Essentials for Learning and Life, som jag skrev om i januari förra året.

Regeringen beslutade också att lägga ner Becta, den offentliga verksamhet, en s.k quango, som sedan starten 1998 varit helt inriktad på att stödja och underlätta integrationen av it i skolans undervisning, och som Futurelab ofta samarbetat med.

I slutet av november gav regeringen ut ett whitepaper där man presenterade sin övergripande syn på skolan: The Importance of Teaching. Här betonas värdet av att lärare kan lägga sin kraft på att undervisa och att tiden inte slösas bort på onödig byråkrati.

Elevernas prestationer ska höjas och tyngden ska läggas på basfärdigheterna samt kärnkunskaper i de olika ämnena. Matematik och naturvetenskap ges en särskilt viktig roll, men samtidigt anses det viktigt med en bred och allmänbildande skola som kan ge eleverna en ordentlig grund. Betydelsen av ordning och reda framhävs också, liksom värdet med en rättvis betygsättning. Målet är att skapa en skola som står sig i den globala konkurrensen och därför är det både viktigt att lära av goda exempel utomlands och att skärpa upp verksamheten så att resultaten i PISA och liknande undersökningar kan förbättras.

Regeringen vill förvissa sig om att landets skolor verkligen kan fylla sin uppgift och att alla elever får den utbildning som de har rätt till. Man kommer därför att intensifiera skolinspektionens verksamhet, och alla resultat kommer att vara offentligt tillgängliga. Tanken är dock inte att bestämma hur undervisningen ska bedrivas eller att detaljspecificera innehållet. Behovet av att integrera it i undervisningen lyfts inte heller fram. Skolorna ges dock  tämligen fria ramar för sitt arbete så länge de uppfyller kunskapsmålen. Regeringen uppmanar också till konkurrens mellan skolorna genom olika undervisningsformer och arbetssätt.

Strax före årsskiftet flyttade Futurelab sin verksamhet från Bristol till London. Ungefär samtidigt startades ett vinstdrivande bolag med syfte att finansiera den samhällsnyttiga verksamheten med hjälp av avgiftsbelagda tjänster. En av dessa tjänster är Futurelab Hubs, en satsning på att skapa ett nationellt nätverk av skolor som utvecklar undervisning och lärande i takt med tidens krav med hjälp av kunniga lärare och modern teknik. Det här är förstås ett sätt att fortsätta det arbete som bedrevs tidigare, fast inom ramen för de nya förutsättningarna.

Idén är att Futurelab ska hjälpa intresserade skolor att finna nya vägar tillsammans på ett kostnadseffektivt sätt. Förutsättningen för att delta är att skolan räknas bland landets främsta av skolinspektionsmyndigheten Ofsted eller att man visar en tydlig vilja och förmåga att höja undervisningens kvalitet. De skolor som deltar ska både satsa seriöst på undersökande och it-integrerade arbetssätt och arbeta aktivt med att sprida sina erfarenheter vidare till andra skolor i sitt närområde. I gengäld får de tillgång till aktuella forskningsrön, kvalificerad kompetensutveckling samt hjälp med att förankra förändringsarbetet i organisationen.

Genom åren har Futurelab bedrivit en lång rad projekt inom viktiga områden som byggt upp de kunskaper och erfarenheter som krävs för att leda nätverket. Framtidsprojektet Beyond Current Horizons och Enquiring Minds, ett fyrårigt projekt som gick ut på att skapa nya arbetssätt och nytt undervisningsinnehåll utifrån elevernas intressen och förutsättningar, är två exempel. Futurelab har också genomfört ett antal litteraturöversikter, bland annat om vad som krävs för att förnya skolan, och förra året tog man fram en handbok om digital kompetens i praktiken, fylld med konkreta exempel och tillvägagångssätt.

Under mars månad har de första skolorna anslutit sig till Futurelab Hubs, bland annat Copland Community School i londonstadsdelen Brent. Detta sker samtidigt som det på sina håll börjar växa fram en kritik mot regeringens syn på skola och undervisning.  Ett exempel på detta är en debattartikel i The Guardian i tisdags, skriven av Valerie Hannon från konsultföretaget Innovation Unit.

Hannon menar att den politik som förs snarare blickar bakåt än framåt, och att de goda exempel man vill lära av är på väg i en annan riktning än den som regeringen har i sikte. Nästa PISA-undersökning kommer att lägga mindre vikt vid rutinkunskaper och istället ägna mer åt samarbete, interaktivitet och komplexa problem. Detsamma gäller de länder som lyfts fram som föredömen, bland annat Finland och Korea, där man i allt högre grad betonar kreativitet, problemlösningsförmåga och en integrerad it-användning. Standardiserade grundkunskaper är inte längre tillräckliga i den globala konkurrensen, vilket ju även OECD underströk på sitt utbildningsministermöte i november.

Valerie Hannon noterar också att utbildningsminister Michael Gove nyligen berömde New Yorks effektiva utbildningspolitik, men även där handlar det i hög grad om pedagogisk förnyelse med hjälp av it. Ett exempel på detta, som hon nämner, är satsningen New York City Innovation Zone, som jag skrev om förra våren.

Det finns således goda skäl att återkomma.