Jag har tidigare skrivit om Digital Education Revolution, Australiens nationella satsning på att modernisera skolan, liksom arbetet med att lyfta fram den pedagogiska it-användningen på landets lärarutbildningar, en del av en treårig digital strategi för landets lärare och skolledare. Idag presenterade den federala regeringen en nationell digital ekonomisk strategi som sätter de här insatserna i ett större, mer övergripande sammanhang.

Australiens strategi kan jämföras med det pågående arbetet med en digital agenda för Sverige, som är en del av EU-kommissionens initiativ Digital Agenda for Europe. Båda strategierna sträcker sig fram till 2020, och på båda håll är syftet är att stärka den globala konkurrenskraften och att främja en ekonomisk tillväxt som drar nytta av de digitala möjligheterna.

Infrastruktursatsningar inom bredbandsområdet är en viktig grund, men för att den ska få det genomslag som man strävar efter krävs en rad initiativ inom olika samhällsområden, inte minst skola och utbildning.

I den australiska strategin betonas att det nationella bredbandsnätet, som just nu läggs ut, kommer att skapa helt andra möjligheter till utbildning och lärande. Målet är att både skolor och högre utbildningar ska ges möjlighet att utveckla nyskapande och flexibla lösningar som ger ständig tillgång till digitala lärresurser och nätbaserad undervisning.

Det pågående arbetet med Digital Education Revolution innebär att såväl lärare som elever ska förberedas för den digitala och globalt sammankopplade värld som just nu växer fram. Här ingår införandet av varsin dator för alla elever i år nio till tolv och satsningarna på att underlätta för lärare och skolledare att integrera it i undervisningen och i skolans vardag.

En nationell yrkesstandard för lärare, som presenterades i februari, är också ett sätt underlätta moderniseringen av skolan, genom att ange tydliga och enhetliga krav på lärares undervisning och yrkesverksamhet. Hit hör även den nya läroplanen, beräknad att vara klar 2013, som bygger på målen i Melbourne Declaration on Educational Goals for Young Australians från december 2008.

I den här deklarationen drog de regionala utbildningministrarna gemensamt upp mål, riktlinjer och handlingsplan för de kommande tio årens skolpolitik. Förutom de ekonomiska målen, betonas också skolans centrala roll i skapandet av ett demokratiskt och rättvist samhälle där välfärd, kulturell mångfald, lika möjligheter och respekt för Australiens ursprungliga kultur fungerar som grundstenar. Och eftersom den digitala utvecklingen spelar en allt större roll i samhällsutvecklingen, är det viktigt att den genomsyrar utbildning och undervisning.

För att underlätta nytänkandet och skapandet av pedagogiska lösningar som verkligen drar nytta av bredbandsnätet och digitala medier, lanserar den digitala strategin en fyrårigt program som öppnar för ansökningar i juli. Programmet omfattar 27.2 miljoner australiska dollar, det vill säga ungefär 200 miljoner kronor.

Tanken är bland annat att ge stöd åt satsningar som utvecklar och förbättrar nätbaserad undervisning, förbättrar lärares kompetensutveckling, förstärker banden mellan skolan och förbereder eleverna för arbetslivets krav. Det här programmet vänder sig till hela samhället, men skolans intressen och behov är förstås viktiga. De första satsningarna som ges stöd beräknas dra igång under nästa år.

I strategins avslutande resonemang betonas att den digitala ekonomiska och samhälleliga utvecklingen är dynamisk och svår att förutsäga, vilket innebär att det säkert krävs kompletteringar och förändringar framöver. Detsamma gäller förstås för skolans del, så det finns goda skäl att återkomma.

Om du vill följa med i den pågående debatten kring den digitala strategin, är det en god idé att hålla ett öga på hashtaggen #au20 på Twitter samt @DBCDEgov, som är twitteridentiteten för det ansvariga departementet, Department of Broadband, Communications and the Digital Economy.

Idag arrangerade Skolinspektionen ett seminarium på Framtidens lärande där man presenterade den kommande granskningen av hur it används och kommer till nytta i skolans undervisning. Det hela presenterades av den ansvarige projektledaren Linda Källman och hennes kollega Charlotte Haglund.

Myndighetens övergripande syfte är att bidra till att de regelverk som gäller för skolan efterlevs, att undervisningen håller en hög kvalitet och att verksamheten utvecklas i den riktning som riksdagen har beslutat. Granskningen ska ske med utgångspunkt i elevernas behov och målet är att den svenska skolan ska kunna erbjuda en god undervisning i en trygg miljö där alla elever har minst godkänt i alla ämnen. Förutom att granska verksamheten, ska Skolinspektionen även ge råd, vägledning och stöd för att hjälpa huvudmännen att lösa de brister som konstateras.

Under de kommande fem åren kommer Skolinspektionen att granska alla skolor för att undersöka att reglerna följs och att undervisningen håller den kvalitet som förväntas.

Ett viktigt skäl till att Skolinspektionen nu ska fästa blicken på it-användningen, är att det har saknats centrala direktiv och riktlinjer inom det här området. Det pågående arbetet med att skapa en digital agenda för Sverige som omfattar hela samhället spelar förstås en stor roll.  EU:s åtta nyckelkompetenser för livslångt lärande, som Sverige står bakom, är ett annat viktigt skäl. Digital kompetens är en av dessa nyckelkompetenser, och här har skolan viktig roll för att skapa lika förutsättningar och möjligheter för alla barn och ungdomar. Det är ett viktigt demokratiskt ansvar, och det gäller att överbrygga den andra digitala klyfta som OECD varnat för.

Idag genomsyrar den digitala utvecklingen i stort sett hela samhället, och därför är det förstås nödvändigt att it kan bli en integrerad del av skolans vardag. Dessutom finns det mycket som pekar på att att undervisning och lärande kan förbättras och effektiviseras, inte minst genom en ökad individanpassning.

Granskningen av it-användningen kommer att vara en del av ämnesgranskningen, och ska undersöka i vilken mån den stödjer lärandet och främja utvecklingen av elevernas digitala kompetens. Man ska också titta närmare på om skolorna arbetar aktivt och medvetet för att skapa förutsättningar för att använda tekniken på bra sätt i undervisningen.

Det handlar alltså inte om att undersöka hur den totala it-miljön ser ut och fungerar, utan att fästa blicken på pedagogiken. Genom att göra den här granskningen inom ramen för ämnesgranskningarna, kopplade till de krav som anges i kurs- och läroplaner, får man den konkretion som krävs.

Linda Källman och Charlotte Haglund konstaterade att digital kompetens  inte nämns i den nya läroplanen, men att de kunskaper och färdigheter som den omfattar genomsyrar hela innehållet. Vissa ämnen, exempelvis svenska, kräver en pedagogiskt genomtänkt undervisning för att målen ska kunna uppnås. Här handlar det bland annat om att kunna hantera olika typer av texter och att kunna söka, värdera och hantera information från olika slags källor. It kan dock användas i alla ämnen för att stödja elevernas lärande, bland annat genom att bidra till en förbättrad pedagogik, ett kritiskt förhållningssätt, en ökad individanpassning och en högre grad av motivation.

Under 2011 kommer Skolinspektionen att titta närmare på svenska i årskurs 7-9 (med fokus på läsundervisningen), religionskunskap i gymnasieskolan, idrott och hälsa i årskurs 4-6 samt undervisningen i naturorienterande ämnen i årskurs 1-3.

Resultatet av årets granskningar kommer att redovisas i de olika ämnesrapporterna och i en separat rapport som sannolikt publiceras i maj nästa år.

Den första dagen på Framtidens lärande inleddes med att Simon Lindgren, sociologiprofessor i Umeå, pratade om hur ungas digitala populärkultur både utmanar och skapar nya möjligheter för lärandet i skolan. Han ser inte sig själv som någon som forskar kring lärande, utan han är en kulturforskare som ser intressanta möjligheter för den formella undervisningen.

I sin forskning har han under senare åren bland annat tittat närmare på ungas fildelnings- och piratkultur, remixkulturen och datorspelandet. De här kulturella uttrycken ses ofta som problematiska och som ett slöseri med tid av dagens mainstreamkultur. Lindgren menar dock att man istället borde fästa blicken på hur dessa aktiviteter både kan ge unga socialt och kulturellt kapital och utveckla viktiga kunskaper och färdigheter.

I nätkulturerna spelar den kollektiv intelligensen avgörande roll. Ingen kan allt, men alla kan någonting och tillsammans kan man samla enorma mängder kunskap och erfarenheter. Om dessa kan läggas samman och förenas i en strävan mot gemensamma mål, uppstår en kraft som kan spela en stor roll i såväl sociala som kulturella och politiska sammanhang.

För ett par decennier sedan talades det ofta om att vi var på väg in i k-samhället, ett samhälle där kunskap får en allt större betydelse och där de som kan kontrollera informationsflödena är de viktigaste och mest kraftfulla maktutövarna. Enligt Simon Lindgren är detta påstående en bra grund för att förstå värdet av ungas nätkulturer. I dagens samhälle, med det enorma överflödet av information, kan man inte bara förlita sig på gatekeepers som berättar för en vad som är viktigt att veta och var det finns. Istället måste man på egen hand, och tillsammans med andra, kunna hantera dagens komplexa verklighet. Dessutom gäller det inte bara att passivt ta emot information, utan det är nödvändigt att kunna bedöma källors auktoritet och trovärdighet

Numera sker en betydande del av ungas lärande utanför skolan, särskilt på nätet, i de gemenskaper som uppstår kring olika slags kulturella uttryck. Det handlar till exempel om att unga pirataktivister knäcker kopieringsskydd och skapar nya sätt att sprida och hantera kultur, filmentusiaster som själva textar filmer och tv-serier på främmande språk och fankulturer som remixar populärkulturellt innehåll.

Ofta lär sig ungdomarna mer och engagagerar sig betydligt djupare än i skolan. Kollektiva problemlösningsnätverk upplevs både som mer engagerande och mer meningsfulla än den undervisning som äger rum i skolan. Och det är förstås en rejäl utmaning.

Om lärarna i skolan lär sig att utnyttja nätkulturer och nya kommunikationsformer i undervisningen, kan man spela en viktig roll för att hjälpa ungdomar att utveckla kunskaper och färdigheter som blir allt viktigare. Dessutom kan man spela en viktig roll för att överbrygga den andra digitala klyfta som riskerar att växa sig allt större. Föreställningen om unga som digitala infödingar är en myt och kan leda till allvarliga sociala problem om inte skolan kan hantera den digitala utvecklingen.

Peter Gärdenfors, professor i kognitionsforskning vid Lunds universitet, intresserar sig för hur vi lär oss och hur insikterna om detta kan tillämpas i skolan. Han konstaterade att motivation och förståelse är två nyckelbegrepp när det gäller att begripa hur människans lärande går till. Men konstigt nog är detta två faktor som för det mesta underskattas i pedagogiska teorier och modeller.

Skolan har i princip sett likadan ut sedan den blev allmän i mitten av 1800-talet. Det finns ett dolt regelsystem som går ut på att alla elever ska följa samma läroplan, använda samma läromedel, göra samma saker och bedömas på samma sätt. Alla ska också sitta still, vara tysta och koncentrera sig. Märkligt nog, påpekade Peter Gärdenfors, finns det ingen som helst empirisk forskning som kan visa att detta främjar elevernas lärande. Tvärtom är det många som kan påvisa att elevernas motivation minskar, och lärarna måste alltför ofta arbeta i motvind för att lyckas med sitt uppdrag.

Den amerikanske psykologen Jerome Bruner, som Gärdenfors refererar till och bygger några av sina resonemang på, menar att alla människor har en inbyggd vilja att lära och förstå världen. Enligt honom finns tre faktorer som stimulerar motivationen:

1. Nyfikenheten – den finns med oss frÃ¥n födseln och är den bästa grunden att bygga vidare pÃ¥.
2. Känslan av kompetens och kontroll över situationen.
3. Ömsesidighet – vi tycker om att göra saker och att lösa problem tillsammans

Datorspelsindustrin är duktiga pÃ¥ att utnyttja dessa tre faktorer – och det borde även skolan vara, menar Gärdenfors.

Idag är det i alltför hög grad prov och betyg som driver skolans verksamhet, och så kan det inte vara. Gärdenfors anser inte att prov och betyg är meningslösa eller skadliga, utan han menar att de har sin plats. Men det är viktigt att de inte överskuggar det som egentligen är det viktigaste: att stimulera elevernas vilja att lära. Och för att det ska bli möjligt måste undervisningen utveckla elevernas förståelse av världen och tillvaron.

Att förstÃ¥ är detsamma som att se mönster, att fÃ¥nga en helhet – att fÃ¥ en aha-upplevelse. Här kan berättelsen spela en viktig roll för att presentera de dolda variabler som är nödvändiga för att uppnÃ¥ förstÃ¥else. Berättelsen kan bÃ¥de visa hur allt hänger ihop och förankra förklaringen i den konkreta verkligheten.

Peter Gärdenfors konstaterar att datorn kan användas med gott resultat för att öka elevers förståelse av komplexa sammanhang. Visualisering och simulering är två tydliga och välkända exempel på detta. Men för att det här ska fungera så bra som möjligt krävs det vägledning, och det är här som läraren kommer in. Genom att bygga vidare på elevernas kunskaper, kan läraren skapa en undervisning som både är motiverande och utvecklar förståelsen.

Trots att Simon Lindgren och Peter Gärdenfors till synes pratar om olika saker, så pekar de i samma riktning. För att undervisningen ska fungera och hjälpa eleverna att utveckla kunskaper och färdigheter som de behöver, så ska den bygga vidare på elevernas utgångspunkter och förutsättningar. Och det är både en utmaning och en möjlighet som måste tas på allvar.

Den här veckan var det Ã¥ter dags för NKUL, den Ã¥rliga norska konferensen i Trondheim om användningen av it i undervisning och lärande. Ã…rets tema var ”alltid pÃ¥ – överallt”.  Föredrag, presentationer och workshops fäste sÃ¥ledes blicken pÃ¥ hur skolan pÃ¥verkas av den allt snabbare utvecklingen mot ubiquitous computing och närapÃ¥ konstant uppkoppling mot internet.

Vi som inte var på plats kunde följa plenumföreläsningarna och en del av presentationerna direkt över nätet. Jag förmodar att de, precis som förra året, även kommer att bli tillgängliga i efterhand.

Onsdagens program avslutades med två föredrag av Lars Vavik, Høgskolen Stord/Haugesund, och Sten Ludvigsen, Intermedia, Universitetet i Oslo, som från skilda perspektiv belyste de målmedvetna norska satsningarna på att anpassa undervisningen till den digitala samhällsutvecklingen.

Under de första åren, i slutet av 90-talet, handlade satsningarna mest om teknik och infrastruktur. Därefter har de pedagogiska och didaktiska frågeställningarna efterhand  alltmer kommit i centrum för åtgärder, regelverk och program. Från 2004 till och med 2008 genomfördes Program for digital kompetanse, och 2006 startade Kunnskapsløftet, en reform av grundskola och gymnasium som bland annat innebär att it ska integreras i alla ämnen.  En övergripande konsekvens av detta är att många kommuner och skolor sedan dess satsar på att varje lärare och elev ska ha varsin dator.

Det här förändringsarbetet är dock varken enkelt eller smärtfritt, vilket bland annat Abelias utvärdering av satsningen på digital kompetens och 2009 års Monitor-rapport visar. Det tar helt enkelt tid att förändra undervisningen, och det kräver både att lärarutbildningen förändras och att yrkesverksamma lärare ges hjälp och stöd genom bland annat kompetensutveckling. En konsekvens av detta är upprättandet av det nationella forsknings- och utvecklingscentret Senter for ikt i utdanningen i januari 2010.

Lars Vaviks föredrag kretsade kring en del av slutsatserna i forskningsprojektet Education, curriculum & technology, som han lett sedan hösten 2007. Här är syftet, kort sagt, att ta reda på hur it-användningen utvecklar skolans lärmiljö, på vilka sätt den förändrar undervisningens innehåll och mål samt hur den kan utveckla och fördjupa elevernas lärande.

Till forskargruppen har han bland annat knutit den numera pensionerade stanfordprofessorn Larry Cuban. På senare år nog är han nog mest känd för sin kritik av de amerikanska satsningarna på it och varsin dator i skolan. Cuban menar att de inte har någon tydlig effekt på elevernas kunskapsutveckling och lärande, eftersom tekniken i hög grad skymmer de didaktiska problemställningarna. Ett exempel på detta är artikeln The laptop revolution has no clothes, som publicerades i Education Week för snart fem år sedan.

Lars Vavik inledde med att ge en kort bakgrund till forskningsprojektet, som tar sin utgångspunkt i att Norge hör de länder som använder it mest i skolan, samtidigt som elevernas ämnesprestationer försämras i PISA och andra internationella undersökningar. Vad beror detta egentligen på? Finns det ett samband och är det it-användningen som ligger bakom de försämrade kunskapsresultaten? Vavik anser att it-användningen både kan ge nya undervisningsmöjligheter och addera nytt innehåll i undervisningen, men det kräver en debatt om vad som bör läggas till och vad som i så fall ska tas bort.

Projektet har tre övergripande problemställningar. De båda första har undersökts empiriskt och den tredje består av litteraturstudier:

1. Vad utmärker de som i hög grad använder it i undervisningen och vad utmärker de lärare som är mer restriktiva?
2. Vad är karaktäristiskt för de lärare som uppnår goda resultat med med problembaserad och ämnesgripande undervisning? Hur värderar de it-användningens betydelse?
3. Hur kan undervisningen dra nytta av elevernas kunskaper och vana när det gäller it-användning samtidigt som den kompenserar för de kunskaper och färdigheter som de i allt högre grad saknar?

Vavik gav en kort sammanfattning av projektets resultat och den analys och sammanställning som ges i förra årets rapport Skolefagsundersøkelsen 2009: Utdanning, skolefag og teknologi. Här konstateras att det framför allt är allmänlärarna som uppmuntrar eleverna till att använda it i undervisningen och att utforska sina egna idéer. De här lärarna har i regel en hög tilltro till it-användningens positiva effekter och de låter eleverna använda alla möjliga former av tjänster och verktyg, från informationssökning och presentationsverktyg till sociala medier. Ämneslärarna är mer restriktiva och använder bara it i konkreta, ämnesspecifika syften.

Det är ämneslärarna som visar bäst resultat på de nationella proven, och det menar Vavik beror på att det är svårt att arbeta med problembaserad undervisning och att det kräver hög ämneskompetens av lärarna. Dessa lärare tror inte att it-användningen i sig är viktig för deras undervisning och för att utveckla elevernas ämnesförståelse. De ser sig också främst som lärare i sitt ämne, och de använder it när de anser att det kan vara till nytta för eleverna. De anser själva att deras ämneskunskaper har störst betydelse för elevernas lärande och prestationer.

Lars Vavik konstaterar att det finns ett negativt samband mellan hög grad av it-användning i undervisningen och elevernas kunskaper och prestationer. Ämnesdidaktiken är en faktor som har avgörande betydelse. Om inte den fungerar, så leder it-användningen ingenstans. Detta visar också John Hatties omtalade metasyntes Visible Learning.

Vavik menar, precis som Larry Cuban, att kraven på lärarna att följa med i utvecklingen och att anpassa sig till nya trender och önskemål från olika delar av samhället tar kraft från det som som är deras viktigaste uppdrag: att lära eleverna det som de behöver kunna i de olika ämnena.

Sten Ludvigsen började sitt föredrag med att slå fast att han självklart också anser att lärarnas kompetenser har en avgörande betydelse för hur pass väl de lyckas med sitt uppdrag. Han påpekade även att det är problematiskt att använda it som begrepp när man ska undersöka den digitala utvecklingens effekter på undervisningen och dess resultat. It kan vara allt ifrån infrastruktur till sociala medier och lärresurser, och därför är det nödvändigt att mer exakt precisera vad det är man menar och vad man vill lyfta fram.

Huvudsyftet med Kunnskapsløftet och de nya kursplanerna är, enligt Sten Ludvigsen, att eleverna ska tillägna sig ett vetenskapligt arbetssätt i skolan. Det handlar inte längre främst om att memorera fakta. Eleverna ska lära sig att experimentera, analysera och att reflektera – och här kan it-användningen komma in pÃ¥ konstruktiva och utvecklande sätt.

Det är förstås viktigt att komma ihåg att eleverna sätts i extremt komplicerade situationer när de ska arbeta mer öppet och probleminriktat, påpekade Ludvigsen. Forskarna har lagt ner tusentals timmar i sitt arbete på att nå fram till de resultat som eleverna ska lära sig att förstå och hantera på ett ganska litet antal timmar. Detta måste vi förstås ta hänsyn till när vi bedömer elevernas utveckling och lärande. Och det ställer även stora krav på lärarna och lärresurserna att ge eleverna den hjälp och det stöd som de behöver för att uppnå målen med undervisningen.

Viten.no är enligt Sten Ludvigsen ett bra exempel på nätbaserade lärresurser som kan komma till god nytta i skolans undervisning i naturvetenskapliga ämnen. Utvecklingen av de här resurserna sker på Nasjonalt senter for naturfag i opplæringen, och här bedrivs även kontinuerlig forskning kring hur de fungerar i praktiken och vad som kan förändras och förbättras. Ett annat bra exempel är WISE: The web-based inquiry science environment, som utvecklas på Berkelyuniversitetet.

Men vad krävs egentligen för att it ska fungera i undervisningen? Ludvigsen hänvisade till en både välkänd och väl citerad vetenskaplig artikel från 2000 av Jeremy Roschelle, Roy Pea och några andra forskare: Changing how and what children learn in school with computer-based technologies. Det konstateras bland annat att aktivt engagemang, grupparbete med tydliga regler för samtalen, regelbunden interaktion och återkoppling mellan lärare och elever samt realistiska och motiverande arbetsuppgifter är nödvändiga faktorer. Den sociala kontexten har således en avgörande betydelse.

Sten Ludvigsen lyfte fram brittiska Bectas studie ImpaCT2 från 2002, som han menar är den hittills mest solida studien som visat på it-användningens positiva effekter på lärandet. Här kunde man se en förbättring av elevernas lärande i såväl engelska som matematik och naturvetenskapliga ämnen. En del av resultaten var signifikanta medan andra endast var svagt positiva.

Den tydligaste effekten sågs i engelskan, och den berodde till stor del på att ordbehandlingsprogrammen ger en helt annan möjlighet att utveckla och träna skrivandet än att skriva med papper och penna. Det är enkelt att ändra, att flytta text, och så vidare. Men det fanns också en variation i studien som främst berodde på lärarnas kompetens, kvaliteten på de lärresurser som användes och om lärresursernas innehåll var anpassat efter elevernas kunskapsnivå.

I den här studien noterade Becta att vi fortfarande befinner oss i ett tidigt stadium när det gäller it och lärande. Det tar helt enkelt tid att utveckla kreativa lärresurser och nya arbetsformer som verkligen fungerar.

Sten Ludvigsen menar att det krävs fallstudier med klara, deskriptiva hypoteser samt specifika och mångfacetterade frågor för att verkligen fånga den pedagogiska it-användningens effekter. Det är det enda sättet att göra en ordentlig undersökning av vad som fungerar och vilka förutsättningar som krävs för att nå dit. Dessutom måste man ta hänsyn till att samhället befinner sig i en stark och långsiktig förändringsfas och att det sker genomgripande utvecklingsprocesser på flera olika samhällsnivåer samtidigt, såväl den kulturella som den sociala och den tekniska.

Därför är det viktigt att både förstå de olika processer som samspelar och att efterhand försöka observera vad de leder till. Samhällsförändringar tar tid, och att anpassa tankar, arbetsätt och metoder till detta är ett omständligt och eftersläpande arbete som inte kan lösas genom enkla åtgärder.

Sten Ludvigsen anser att Lars Vavik ställer fel frågor, medan han i sin tur menar att det är viktigt att inte låta sig luras av talet om nya it-relaterade kunskaper och färdigheter. Rejäla ämneskunskaper är tillräckliga och ger samtidigt läraren den förståelse som krävs för att dra nytta av teknikens möjligheter på rätt sätt.

Medan Lars Vavik huvudsakligen ser en konstruktiv och fungerande it-användning i skolan som en fråga om ämnesdjup och ämnesdidaktisk kompetens hos läraren, menar Sten Ludvigsen att det krävs ett större samhällsperspektiv för att verkligen förstå hur tekniken kan användas i undervisning och lärande, vilka roller läraren kan ha och vad eleverna behöver lära sig.

Här finns det mycket fundera pÃ¥ – och att Ã¥terkomma till.