Under Almedalsveckan arrangerade Intel ett seminarium kring it-utvecklingen i skolan och vad som krävs för att den ska ske på ett likvärdigt sätt i hela landet. Är det nödvändigt med en nationell plan för hur detta ska gå till? Eller är det bättre att låta landets kommuner utforma strategier och arbetssätt på egen hand?

Britt Mari Hagman, lärare på Nödingeskolan i Ale kommun, har varit verksam i yrket i mer än trettio år. Hon inledde seminariet med att ge en kort inblick i hur hon under de senaste tre åren arbetat med en klass, från ettan till trean, där alla elever har en dator. Det hela började som ett projekt i en kompetensutvecklingskurs i samband med att kommunen beslöt att satsa på varsin dator för alla elever som började ettan.

Innan Britt Mari Hagman satte igång med projektet, läste hon in sig på aktuell litteratur och bekantade sig med såväl teori som praktiska erfarenheter. Detta var sannolikt ett avgörande skäl till att hon lyckades så bra, påpekade hon. Det krävs både kunskaper och intresse för att den pedagogiska it-användningen verkligen ska fungera i undervisningen.

Hon har lagt märke till att äldre lärare ofta är mer it-intresserade än yngre, även om det förstås är svårt att generalisera. Det är viktigt att inte vara rädd för att förlora sin auktoritet, och hon betonade att det är det pedagogiska angreppsättet som är nyckeln.

Jeanette Mellqvist är rektor på Nödingeskolan som har 480 elever, från förskolan till femman, med skiftande socioekonomisk bakgrund. En ganska stor del av eleverna har särskilda behov, och hon konstaterade att arbetet med varsin dator ger helt andra möjligheter till individanpassning än tidigare. Med hjälp av datorn och passande program, kan alla elever ges goda och likvärdiga förutsättningar att utveckla de kunskaper och färdigheter som anges i styrdokumenten och som de behöver för sitt fortsatta lärande.

Eleven Sofie, som slutade trean i våras, berättade att hon lärde sig använda datorn genom att prova sig fram och genom att samarbeta och dela kunskaper med de andra eleverna. Hennes pappa tillade att det gick väldigt snabbt, och att det var tydligt att den pedagogiska it-användningen spelade en viktig roll när hon lärde sig läsa och skriva.

Maria Stockhaus, moderat kommunalråd i Sollentuna och ordförande i SKLs utbildningsberedning, poängterade att hon är imponerad av den snabba utvecklingen när barn lär sig läsa och skriva med hjälp av datorn. Detta borde alla elever få möjlighet till, och det är ett av skälen till att hon efterlyser en nationell it-strategi, gärna som en del av den digitala agenda som regeringen ska presentera i höst.

Det räcker inte att ge eleverna varsin dator, utan det krävs en ordentlig, fungerande infrastruktur och tillgång till digitala lärresurser av hög kvalitet. Dessutom är det förstås viktigt att lärarna tillämpar teoretiskt förankrade och empiriskt bekräftade arbetssätt som verkligen drar nytta av de nya möjligheter som den digitala utvecklingen möjliggör. Här kan lärarutbildningen spela en stor och viktig roll, tillade hon.

Maria Stockhaus påpekade också den ojämna utvecklingen när det gäller den pedagogiska it-användningen i Sveriges kommuner. Det är problematiskt eftersom den digitala utvecklingen gör det möjligt att förändra hela skolväsendet och hur man arbetar med undervisning och lärande. Därför är det också lätt att bli otålig när man väl upptäckt de möjligheter som öppnar sig. Men det står i den nya skollagen att alla skolor ska använda moderna, tidsenliga verktyg i undervisningen. Det borde alltså gå att ställa högre krav på en genomtänkt användning av it i skolan, menade Maria Stockhaus.

Mikael Damberg, som är Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesman, instämde i Maria Stockhaus resonemang. Det behövs en genomtänkt politik för it-användningen i skolan, som förbereder eleverna för vuxenlivets förutsättningar och krav och motverkar en växande digital klyfta. Regeringens skolpolitik betonar vikten av att alla elever lär sig läsa, skriva och räkna, men förmågan att använda och dra nytta av den digitala utvecklingens möjligheter sägs det mindre om. Detta borde ges samma vikt, och det krävs tydliga riktlinjer för att kunna förverkligas. Det är också avgörande att skolor inom och mellan kommuner kan samarbeta och utforska möjligheterna tillsammans.

Digital kompetens är inte något som ska ställas mot en god läs-, skriv- och räkneförmåga, betonade Mikael Damberg. Digital kompetens förutsätter de här förmågorna, och i dagens samhälle är det nödvändigt att kunna använda och dra nytta av digitala medier och verktyg när man läser skriver och räknar. Det ena kan inte bytas mot det andra. Detta måste också bli tydligt i skolpolitiken.

Socialdemokratiska kommunalrÃ¥det Ebba Östlin, ordförande i utbildningsnämnden i Botkyrka kommun, pÃ¥pekade frÃ¥n publikplats att det är beklagligt att kommunerna i regel arbetar efter ”trial and error”-metoden när de integrerar it i skolan. Hon menade att det är uppenbart att detta skulle kunna genomföras snabbare och mer effektivt om kommunerna samarbetade och reflekterade kring möjligheter och problem.

Foto: Lennart Guldbrandsson (Public domain), Wikimedia Commons

Utbildningsradions vd, Erik Fichtelius, som också satt i publiken, menade att det är absurt att it i skolan fortfarande ses som något som är möjligt att välja bort. Redan på 1980-talet, när han var reporter på Dagens Eko, fick alla journalister varsin dator. Att detta inte är en självklarhet i skolan nästan trettio år senare är både märkligt och beklagligt, tillade han.

Det är inte heller bra att behovet av digitala lärresurser sällan lyfts fram i debatter och diskussioner, påpekade Erik Fichtelius. När väl tekniken börjar komma på plats i skolan, behövs det bra material som kan användas i undervisningen. Idag har UR ungefär 11 000 program som skolorna kan få tillgång till, om de upphovsrättsliga frågetecknen kan rätas ut. Det finns alltså goda förutsättningar om problemen blir lösta och det dras upp en genomtänkt strategi, konstaterade han.

Bertil Östberg, som är utbildningsministerns statssekreterare, ansåg å sin sida att den pedagogiska it-användningen faktiskt redan har börjat ta fart på allvar bland landets skolor. Det sker en hel del medvetna och genomtänkta satsningar, och snart kommer resultaten av detta att synas tydligt och klart.

De nya styrdokumenten för skolan och den nya lärarutbildningen innebär också goda förutsättningar för en fortsatt god utveckling. Han påpekade att regeringen styr genom lagstiftningen och inte genom att dra upp planer för hur skolorna ska arbeta eller hur undervisningen ska gå till.

Skolinspektionen har däremot en viktig roll när det gäller att se till att styrdokumenten verkligen tillämpas i skolans vardag, hävdade Bertil Östberg. Från och med i höst kommer man som en del av ämnesgranskningen även titta närmare på hur den pedagogiska it-användningen ser ut, och i vilken grad den stödjer lärandet och främjar utvecklingen av elevernas digitala kompetens. Det är ett viktigt steg framåt för att lägga en stabil grund för att de tekniska möjligheterna verkligen kommer till nytta i undervisningen, konstaterade han.

Fjärde juli, under Almedalsveckan, arrangerade forskningsrÃ¥den FAS och Formas, Riksbankens Jubileumsfond och VetenskapsrÃ¥det tillsammans seminariet ”Kulturpolitikens utmaningar” inom ramen för den gemensamma satsningen SAMsprÃ¥k. Här diskuterade forskare, politiker och tjänstemän vad den digitala utvecklingen innebär för kulturpolitik, kulturellt skapande och spridningen av kultur i samhället.

Nina Wormbs, som är universitetslektor i teknikhistoria pÃ¥ KTH, inledde samtalet med att knyta an till Hasse Alfredson och Harry Schein. Den förstnämnde skrev och framförde för ett trettiotal Ã¥r sedan en monolog där han konstaterade att allt i samhället kan ses som kultur och som miljö. Wormbs tillade att man numera kan lägga till att allt handlar om innovation – att tänka om och att tänka nytt. Samtidigt förundrades hon över att teknisk förändring och nytänkande, som i regel välkomnas inom övriga delar av samhället, nästan alltid ställer till problem inom kulturomrÃ¥det.

Schein skrev i början av sjuttiotalet boken ”Inför en ny kulturpolitik”, där han argumenterade för behovet av en särskild mediebyrÃ¥ mellan departementen för att hantera detta komplexa och mÃ¥ngsidiga omrÃ¥de. Han menade att det är svÃ¥rt för Kulturdepartentet ensamt att hantera ett omrÃ¥de som i sÃ¥ stor utsträckning hanteras och finansieras av andra departement och andra aktörer i samhället. Det blev aldrig nÃ¥got av denna mediebyrÃ¥ dÃ¥, men frÃ¥gan är fortfarande högst aktuell, menade Nina Wormbs.

Pelle Snickars och Nina Wormbs

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, menade att kulturpolitiken alltid har varit normativ och formats av ideologiskt styrda val av vad som är värt att främja, stödja och att motverka. I regel har kulturpolitiken tigit om ny kultur, eftersom det främst handlat om att värna det bestående istället för att blicka framåt. Men det är inte tillräckligt i dessa tider av snabb utveckling och genomgripande förändring.

Betydelsen av sociala medier, där gränsen mellan producent och konsument blir alltmer otydlig, kommer inte att minska. Detta är något som kulturpolitiken måste förhålla sig till för att vara relevant idag, betonade Pelle Snickars. Datorn är på god väg att bli en kraftfull personlig kulturmaskin, där inget kan betraktas som färdigt och avslutat, utan allt delas, bearbetas och kommenteras. Kulturella skapelser befinner sig i allt högre grad i en ständig betaversion som alla kan förändra, och detta måste de kulturpolitiska beslutsfattarna förstå och kunna hantera.

Henrik Toremark, stabschef hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, höll med om att kulturpolitiken ofta präglas av motstånd mot förändringar, men tillade att det inte är hela bilden. De senaste årens satsningar på digitala biografer, som ökar tillgängligheten av kultur från hela världen, bland annat direktsändningar från Metropolitan Opera i New York, är ett bra exempel på nytänkande. Men det krävs förstås mer, inte minst inom barn och ungdomskultur som är ett prioriterat område.

I slutet av mars tillsatte regeringen en bred  litteraturutredning, som ska redovisa sina förslag på åtgärder i september nästa år. Främjandet av läsning, oavsett vilken teknik som används, är en viktig del av utredningen, påpekade Henrik Toremark. Läsningen minskar bland pojkar och unga män, men förhoppningen är att man genom att bland annat bejaka datorspel och andra medier kan uppmuntra nya former av läsning och kreativt skapande bland dem.

Berit Högman och Henrik Toremark

Berit Högman, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Kulturutskottet, menade att den växande sammanblandningen mellan kulturskapare och -användare är en spännande utveckling. Hon uttryckte också en förhoppning om att detta kan skapa en ökad delaktighet och en växande bredd som främjar demokratin och utvecklingen mot ett samhälle präglat av större delaktighet.

Samtidigt som teknikutvecklingen öppnar för nya möjligheter, skapar den nya eller förstärker befintliga klyftor. Berit Högman betonade bland annat värdet av att skolans undervisning ser till att alla elever kan utvecklas till kritiskt granskande och reflekterande medborgare. Det är både viktigt för dem själva och för resten av samhället. Den medialt uppmärksammade historien om Torbjörn Strömberg, svenskläraren i Filipstad, som försökte sälja en runsten tillverkad av hans elever på byggprogrammet, är ett färskt och tydligt exempel på hur viktigt detta är.

På morgonen den femte juli arrangerade Västra Götalandsregionen ett frukostseminarium om hur kulturen kan utveckla och stödja undervisning och lärprocesser i skolan. Seminariet inleddes med att man visade Daniel Widfeldt Lomås kortfilm Skolan dödar kreativiteten, inspirerad av och delvis baserad på RSAs komprimerade animation av Ken Robinsons föredrag Do School Kill Creativity?, som i våras vann förstapriset i Angelägets årliga filmfestival.

Mikael Alexandersson, professor i allmändidaktik vid Göteborgs universitet och snart tillträdande rektor vid Högskolan i Halmstad, höll därefter en föreläsning om kulturens roll för det livslånga och livsvida lärandet. Han utgick ifrån postulatet att kultur i grunden handlar om att förstå vilka vi är. Kulturen kan ses som människans livsuppgift. Verkligheten är inte färdigskapad, utan den skapas och omskapas ständigt av oss människor genom de redskap och verktyg som vi utvecklar genom historien. Det handlar om språket, estetiska uttrycksformer, arkitektur, samhällsplanering och livsformer.

Detta bör även skolans verksamhet ta fasta på, menade Mikael Alexandersson. Skolan blir helt enkelt bättre av att integrera mer kultur i sin dagliga verksamhet. Ju mer skapande verksamheter som ingår i undervisningen, desto mer lär sig eleverna.

Mikael Alexandersson

De estetiska ämena är ofta populära, men eleverna vet inte hur de kunskaper och färdigheter som de utvecklar ska komma till nytta efter skolan. De ges inte heller särskilt mycket tid i skolan. Enligt Mikael Alexandersson har matematik fyra gånger så mycket tid på schemat som musik och bild, och för svenskan handlar det om fem till sex gånger mer tid. I dagens läge, när digitala uttrycksformer med dator och andra digitala verktyg blir allt viktigare i samhället, är det märkligt, tillade han. Det handlar inte längre bara om att konsumera kultur, utan om att aktivt delta i skapande och omskapande. Och här kan skolan spela en viktig, kompensatorisk roll.

Mikael Alexandersson betonade att de estetiska ämnena i skolan inte ska ses som medel för att utveckla andra förmÃ¥gor eller som en väg för eleverna att forma sina egna personliga uttryck och skaparfömÃ¥gor. Istället menar han, med utgÃ¥ngspunkt i Dewey, att mÃ¥let är att utveckla generiska, inomestetiska förmÃ¥gor som kan överföras till andra omrÃ¥den.  Det handlar om att lära sig att se, att lyssna, att samarbeta och att skapa samförstÃ¥nd inom och mellan grupper. Detta är nödvändiga förmÃ¥gor när det gäller kritisk granskning, problemlösning, analys och syntes – och dessa förmÃ¥gor blir allt viktigare i ett samhälle präglat av ett ständigt, decentraliserat och okontrollerbart digitalt informationsflöde.

KLIV 2.0 – Kultur och lärande i vardagen -  är ett nystartat projekt av Västra Götalandsregionens kulturnämnd som pÃ¥gÃ¥r till och med 2012. Eira Högforsen frÃ¥n Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Pia Vretlind, projektledare för KLIV 2.0, berättade att arbetet pÃ¥börjades i mitten av maj med samtal och seminarier.  Man kommer att sätta igÃ¥ng pÃ¥ allvar i augusti tillsammans med lärare och elever pÃ¥ Emmaskolan i stadsdelen Agnered i Göteborg, Nyboskolan i Tibro, RÃ¥nnums skola pÃ¥ Vargön i Vänersborgs kommun samt Särlaskolan i BorÃ¥s.

Syftet med det här projektet, som bygger på en undersökande arbetsprocess, är att lägga en god grund för en kontinuerlig samverkan mellan skola och kulturliv som kan öka elevernas lärande och förståelse av livet och tillvaron. Det gäller att identifiera såväl möjligheter som hinder, kartlägga lokala resurser, samla erfarenheter och exempel, involvera eleverna och ta till sig deras perspektiv samt att utvärdera modeller och processer tillsammans med forskare inom olika områden för att få ett rejält kunskapsunderlag att arbeta vidare med.

MÃ¥let är att integrera det kulturella skapandet pÃ¥ ett djupare sätt i skolans undervisning – och det handlar om sÃ¥väl traditionell, ”analog” kultur som framväxande digitala uttryck. Det finns sannolikt goda skäl att Ã¥terkomma kring sÃ¥väl KLIV 2.0 som digital kultur, kulturpolitik och lärande under hösten!

I tisdags arrangerade Datorn i Utbildningen ett samtal i Almedalen kring den svenska skolans lÃ¥ngsiktiga it-strategi. Just nu talas det mycket om varsin dator till lärare och elever och behovet av en ökad pedagogisk it-användning i skolan – men vad händer sedan?

Mats Östling, tidigare it-strateg på Stockholms stads utbildningsförvaltning samt på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, inledde seminariet med en utblick. Han konstaterade att det råder en tämligen stor enighet om att alla i skolan behöver ha tillgång till it i vardagen för att kunna utveckla undervisning och lärande i takt med dagens villkor och möjligheter. Men vad innebär det egentligen?

Det är förstÃ¥s nödvändigt att alla har tillgÃ¥ng till utrustning och infrastruktur – men mÃ¥ste det vara en dator? Mats Östling pÃ¥pekade att mÃ¥nga barn och ungdomar använder en rad olika redskap och gränssnitt förutom datorn för att komma ut pÃ¥ nätet. Det handlar om telefonen, kameran, plattan, och sÃ¥ vidare.

Vi är på väg mot ubiquitous computing, en tillvaro präglad av näst intill ständig uppkoppling. Datorn är bara ett sätt bland många att nå nätet, och det är just möjligheten att nå Internets resurser och kommunikationsvägar som är det viktiga. Vilken hårdvara som används beror på omständigheterna i det konkreta fallet.

Istället för att tala om varsin dator, är det kanske dags att börja diskutera hur nätet kan nås med olika metoder och redskap, och att reflektera kring vad detta betyder för skolan, menade Mats Östling. Är det till exempel nödvändigt att skolan står för utrustningen?  Om eleverna tar med sig sina egna redskap till skolan, så kan de använda utrustning som de är vana vid och som de själva kan anpassa efter sina behov. Det skulle även vara möjligt att bättre ta tillvara elevernas erfarenheter och att låta dem vara med att driva och styra den digitala utvecklingen i skolan.

Skolans kompensatoriska uppgift får dock inte glömmas bort, betonade Mats Östling. Alla elever har inte möjlighet att själva stå för den utrustning som de behöver. Men han menade att det är viktigt att skolan blir flexibel och tillåtande när det gäller användande av digital utrustning i undervisningen. Det är just genom ökad frihet och en tillåtande inställning som nya arbetssätt och nya perspektiv kan utvecklas och frodas.

Resonemang kring utrustning och infrastruktur präglar i hög grad den pågående debatten, men vi kan förstås inte stanna där, menade Mats Östling. Utan kompetenta pedagoger och aktiva, medvetna skolledare kommer skolan inte särskilt långt.

Tillgången till digitala lärresurser av god kvalitet måste också komma på agendan. Här krävs det stora insatser, och enligt Mats Östling vore det lämpligt med en samlad nationell agenda för det här området. Och det är viktigt att ta fasta på vad skolan behöver för att uppfylla sin roll i ett digitalt samhälle som genomgår snabba förändringar. Det handlar inte om att göra på samma sätt som tidigare, utan om att på allvar börja reflektera kring vilka åtgärder som krävs.

Maria Stockhaus, moderat kommunalråd i Sollentuna och ordförande i SKLs utbildningsberedning, poängterade att många svenska kommuner har gått på rejäla minor när de handlat upp datorer till sina skolor. De har fastnat i tröga och kostsamma lösningar som gör det svårt för dem att följa med i den tekniska utvecklingen. Det krävs mycket för att komma förbi datortänkandet, och när utvecklingen går så snabbt som idag när det gäller t. ex plattor och smartphones, är det tyvärr lätt att hamna i en återvändsgränd.

Svårigheten att få alla lärare att inse den genomgripande verksamhetsförändring som teknikutvecklingen innebär, lyfte Maria Stockhaus också fram. Det är inte längre tillräckligt att förmedla kunskap, utan läraren måste kunna hjälpa eleverna att söka information, tänka kritiskt och att samarbeta i det digitala medielandskapet. Detta betonas även i de nya styrdokument som gäller från och med månadsskiftet.

Maria Stockhaus menade att det gäller att tänka nytt och att inte fastna i gamla kursmönster. Det vore bättre att anordna inspirationsseminarier på skolan som kan visa på de möjligheter och utmaningar som öppnar sig. Därutöver är det nödvändigt med en kontinuerlig kompetensutveckling med de redskap och tjänster som lärare har till förfogande. För att lärarna ska komma vidare krävs att de får testköra, göra misstag, diskutera och reflektera sinsemellan och hjälpa varandra att utvecklas.

Michael Carlsson, it-strateg på Region Gotland, ansåg liksom Maria Stockhaus att det viktiga är att kompetensutveckla lärarna i deras vardag på skolan, så att de kan använda it i undervisningen på bra sätt. Den stora spännvidden mellan lärarna när det gäller it-kunskaper och attityder till tekniken är dock ett besvärligt problem. En del lärare har inte ens gått PIM, medan andra är djupt kunniga, intresserade och helt självgående.

Det allra viktigaste är att inte se kompetensutvecklingen som ett tidsavgränsat projekt, menade Michael Carlsson. Det handlar istället om att försöka utforma ett system av ständig förbättring och utveckling. Det är ett arbete som aldrig tar slut.

Peter Becker, Datorn i Utbildningen, pÃ¥pekade att det finns en uppenbar risk att fastna i ett traditionellt skolmässigt tänkande kring lärares kompetensutveckling som hämmar utveckling och förändring. Istället för att tänka ”först” och ”sedan”, är det viktigt att släppa loss utvecklingskraften och att lÃ¥ta lärare experimentera. Inte minst gäller det att vÃ¥ga släppa loss den del av lärarkÃ¥ren som är pÃ¥drivande inom det digitala omrÃ¥det.

Utvecklingskraften finns i professionen, men det är nödvändigt att ta vara på den och att ge den incitament att växa vidare. Lärarna måste på allvar börja lära av varandra och dra nytta av insikter och erfarenheter. Ett större intresse för praktiknära forskning bland landets lärandeforskare vore förstås också önskvärt, tillade Peter Becker.

Konsulten Jörgen Wahl, som sedan länge arbetar med organisationers förändringsprocesser samt affärs- och verksamhetsutveckling, lyfte fram behovet av en ökad tillit till lärarkårens förmåga att utvecklas, förändras och att tänka vidare. Han menar att det ligger en mycket stor fara i att betrakta it som något som lärare inte behöver eller inte förmår lära sig att använda.

Det strukturkapital som skolan behöver för att utveckla den pedagogiska it-användningen i skolan bortom dagens horisont finns i stor utsträckning i delar av den befintliga lärarkårens byrålådor. Men det är hög tid att lärarna stimuleras att knyta samman varandras insikter och erfarenheter för att tillsammans utveckla skolans undervisning och lärande för framtiden, konstaterade Jörgen Wahl.

På Almedalsveckan arrangerades en hel del intressanta seminarier om skolan, samhällsutvecklingen och hur den digitala kommunikationen ändrar förutsättningarna för undervisning och lärande. I fyra inlägg kommer jag att försöka ge en bild av de tankar, reflektioner och problemställningar som presenterades under några innehållsrika julidagar i Visby.

I mÃ¥ndags höll Fryshuset ett välbesökt seminarium under rubriken ”Spaning: skola för framtidens samhälle” tillsammans med Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet och ABF. Tanken med seminariet var att lyfta fram viktiga frÃ¥geställningar som rör skolans syfte, roll och funktion idag: Hur ser samhället ut 2031, när dagens sexÃ¥ringar sannolikt har passerat det formella utbildningssystemet? Vilka kunskaper och färdigheter kommer att vara nödvändiga? Hur ska skolan se ut och fungera för att möta de här kunskapsbehoven?

Seminariet inleddes med att Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid Högskolan i Jönköping, Bertil Östberg, statssekreterare åt utbildningsministern och Mikael Damberg, Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesman, presenterade sina tankar och visioner kring detta.

Tomas Kroksmark konstaterade att sexåringarna i regel är uppfyllda av nyfikenhet och lust att lära när de börjar skolan. Skolans absolut främsta mål borde därför vara att bevara den här lusten för att rusta dem för ett livslångt och livsvitt lärande. Barnen och ungdomarna måste lära sig att förstå det analoga och digitala lärandets mysterium, och undervisningen i skolan ska formas efter detta.

Det första problemet som många sexåringar stöter på när de börjar skolan, är att deras lärmiljö i många fall är betydligt bättre hemma än i skolan. Hemma finns ofta helt andra digitala möjligheter och barnen lär sig genom att fråga, diskutera och resonera kring sådant som de undrar över. I skolan handlar det fortfarande i hög grad om att eleverna ska tillgodogöra sig förutbestämda kunskaper och färdigheter inom en rad olika kunskapsområden.

Vad behöver man egentligen kunna när all världens kunskap blir tillgänglig på Internet? Vad innebär det för lärarrollen och vad krävs av läraren för att hantera detta? Här är det nödvändigt med mer praktiknära forskning för att kunna forma skolans verksamhet i rätt riktning. Det handlar om att erövra den vetenskapliga grunden för läraryrket, något som enligt Tomas Kroksmark närmast kan beskrivas som skolans ödesfråga.

Tomas Kroksmark underströk även betydelsen av att den nya lärarutbildningen inte blir allmänpedagogisk utan istället tar ett rejält steg i en professionspecifik riktning. Det är även viktigt att utbildningen betonar att lärare alltid måste vara beredda på att lära om, lära nytt och att tänka i nya riktningar. Han tillade att regeringens satsning på forskarskolor för lärare är bra, men undrade samtidigt hur de kunskaper som utvecklas i den akademiska miljön ska kunna spridas och nyttiggöras ute på skolorna. Därför förordar han ett nationellt institut för praktiknära lärandeforskning som kan ansvara för detta.

Foto: Jann Lipka

Bertil Östberg menade å sin sida att det är omöjligt att föreställa sig hur samhället ser ut om 20 år. Däremot är det uppenbart att tenikutvecklingen går i ett rasande snabbt tempo, och det innebär förändringar i samhällets alla delar. Som en konsekvens av detta är det därför nödvändigt att skolan är förberedd för snabba förändringar och kan hjälpa eleverna att utveckla de kompetenser de behöver.

De samhällsförändringar som pågår betyder att grundläggande basfärdigheter som att läsa, skriva och räkna blir allt viktigare, och det ställs krav på vida kunskaper och breda referensramar. Samtidigt blir förmågan till kritisk granskning och värdering allt viktigare i en tid av ständigt informationsflöde, inte minst i digitala medier. Idag är det stora grupper som riskerar att slås ut, så det gäller att vidta motåtgärder för att förhindra växande klyftor i samhället. Bertil Östberg slog fast att de nya styrdokument som började gälla 1 juli är ett avgörande steg i den riktningen.

Det är förstås en stor utmaning för beslutsfattandet att inte veta hur framtiden kommer att se ut, påpekade Mikael Damberg. Men vi kan försöka identifiera viktiga utvecklingslinjer och i möjligaste mån extrapolera från dem. Bland annat förefaller det uppenbart att globalisering och internationalisering ökar och får en växande betydelse. Det har länge talats om att 2000-talet är Asiens århundrade och det finns även tecken på att Afrika börjar röra på sig. Det är alltså ingen större gissning att påstå att språk och interkulturella färdigheter blir allt viktigare.

Att ta vara pÃ¥ och att utveckla elevernas talanger och färdigheter är avgörande för sÃ¥väl staten som för individerna, underströk Mikael Damberg. Och här handlar det bÃ¥de om kunskaper och om kreativitet. Den snabba utvecklingen inom det digitala omrÃ¥det gör det möjligt att arbeta med verkliga projekt och underlättar samarbetet med resten av samhället. Undervisningen blir mer ”pÃ¥ riktigt” och resultatet kan även komma andra till del.

Synen på medborgarna och deras roll i samhället är också en viktig faktor för skolans utveckling. Att utveckla starka individer som tar vara på sina rättigheter och aktivt deltar i samhällsutvecklingen är en av skolans mest betydelsefulla uppgifter, konstaterade Mikael Damberg. En stor del av detta består i att förstå den digitala samhällsutvecklingen och att kunna utnyttja de möjligheter som de digitala medierna öppnar för.

Efter de inledande presentationerna var det dags för övriga deltagare i panelen att framföra sina tankar och synpunkter.

Foto: Johanna Hanno

Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, menade att den allra största utmaningen består i att verkligen ge alla elever en chans att utveckla de kunskaper och färdigheter som de behöver för att klara sig i samhället som vuxna. Här är digital kompetens en stor och viktig del vid sidan av goda baskunskaper, kreativitet och en väl utvecklad förmåga att samarbeta, lösa problem och att lära tillsammans med andra. Därför är det viktigt att undervisningen kan para grundläggande kunskaper med förmågor som rör kommunikation, teknik, kulturella uttrycksformer och initiativkraft.

Men hur ser egentligen strategin ut när det gäller lärarna? Det krävs en satsning på lärarrekrytering, en högklassig lärarutbildning som förenar den digitala utvecklingen med didaktiken och en väl genomtänkt, kontinuerlig kompetensutveckling, underströk Eva-Lis Sirén. EU:s åtta nyckelkompetenser innebär goda grundkunskaper, digital kompetens och kreativitet. Inte antingen eller utan både och. För att den svenska skolan ska kunna nå upp till de krav som samhällsutvecklingen ställer, krävs det både en genomtänkt satsning på läraryrket och en djupgående diskussion kring den digitala utvecklingens betydelse.

Eva-Lis Sirén pÃ¥pekade även vikten av att ta lärdom av de bÃ¥da rapporter om väl fungerande skolsystem som det internationella konsultföretaget McKinsey släppt de senaste Ã¥ren. Den första rapporten, How the world’s best performing school systems come out on top, släpptes 2007. Uppföljaren, How the world’s most improved school systems keep getting better, kom 2010.

I dessa båda empiriskt grundade rapporter hävdas att tre faktorer framstår som avgörande för att ett skolsystem verkligen ska fungera bra. Det handlar om att intressera rätt personer för läraryrket, att utveckla dem till goda pedagoger och att se till att alla barn kan få den undervisning som de behöver. I rapporterna konstateras att nyckelfaktorerna är processuella. Med andra ord handlar det om hur rekryteringen sker, hur skolledarna sköter sina uppdrag, hur undervisningen går till och hur lärarna samarbetar och stöder varandra i det dagliga arbetet.

Anders Almgren, vice ordförande i Lärarnas Riksförbund, betonade vikten av att skolan verkligen kan ge alla elever möjlighet att nå så långt som deras förutsättningar medger. Men för att detta ska kunna förverkligas, måste lärarnas kunskapsuppdrag sättas i främsta rummet.

Idag har lärarna ett alldeles för omfattande uppdrag som sträcker sig från elevhälsa och trivselfrågor till undervisning och lärande. Och så kan det inte fortsätta om målen ska kunna uppfyllas.

Leo Razzak och Banar Reza från Fryshuset lyfte fram betydelsen av att skolan tidigt kan fånga upp de elever som har svårigheter av olika slag för att hjälpa dem framåt. I det avseendet är det också nödvändigt att vidta åtgärder som hjälper lärare att behålla sitt yrkesengagemang och att i högre grad involvera föräldrarna i skolans verksamhet.

En annan avgörande faktor är att hjälpa eleverna att förstå vad de behöver lära sig för att de ska kunna uppnå sina mål och leva ett gott liv i samhället. Läraren måste kunna stimulera elevernas drivkrafter och hjälpa dem att visualisera framtiden. Men för att klara det krävs ingen superlärare. Det räcker gott med en vettig och kunnig vuxen.