Digital kultur, kulturpolitik och lärande

Fjärde juli, under Almedalsveckan, arrangerade forskningsråden FAS och Formas, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet tillsammans seminariet ”Kulturpolitikens utmaningar” inom ramen för den gemensamma satsningen SAMspråk. Här diskuterade forskare, politiker och tjänstemän vad den digitala utvecklingen innebär för kulturpolitik, kulturellt skapande och spridningen av kultur i samhället.

Nina Wormbs, som är universitetslektor i teknikhistoria på KTH, inledde samtalet med att knyta an till Hasse Alfredson och Harry Schein. Den förstnämnde skrev och framförde för ett trettiotal år sedan en monolog där han konstaterade att allt i samhället kan ses som kultur och som miljö. Wormbs tillade att man numera kan lägga till att allt handlar om innovation – att tänka om och att tänka nytt. Samtidigt förundrades hon över att teknisk förändring och nytänkande, som i regel välkomnas inom övriga delar av samhället, nästan alltid ställer till problem inom kulturområdet.

Schein skrev i början av sjuttiotalet boken ”Inför en ny kulturpolitik”, där han argumenterade för behovet av en särskild mediebyrå mellan departementen för att hantera detta komplexa och mångsidiga område. Han menade att det är svårt för Kulturdepartentet ensamt att hantera ett område som i så stor utsträckning hanteras och finansieras av andra departement och andra aktörer i samhället. Det blev aldrig något av denna mediebyrå då, men frågan är fortfarande högst aktuell, menade Nina Wormbs.


Pelle Snickars och Nina Wormbs

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, menade att kulturpolitiken alltid har varit normativ och formats av ideologiskt styrda val av vad som är värt att främja, stödja och att motverka. I regel har kulturpolitiken tigit om ny kultur, eftersom det främst handlat om att värna det bestående istället för att blicka framåt. Men det är inte tillräckligt i dessa tider av snabb utveckling och genomgripande förändring.

Betydelsen av sociala medier, där gränsen mellan producent och konsument blir alltmer otydlig, kommer inte att minska. Detta är något som kulturpolitiken måste förhålla sig till för att vara relevant idag, betonade Pelle Snickars. Datorn är på god väg att bli en kraftfull personlig kulturmaskin, där inget kan betraktas som färdigt och avslutat, utan allt delas, bearbetas och kommenteras. Kulturella skapelser befinner sig i allt högre grad i en ständig betaversion som alla kan förändra, och detta måste de kulturpolitiska beslutsfattarna förstå och kunna hantera.

Henrik Toremark, stabschef hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, höll med om att kulturpolitiken ofta präglas av motstånd mot förändringar, men tillade att det inte är hela bilden. De senaste årens satsningar på digitala biografer, som ökar tillgängligheten av kultur från hela världen, bland annat direktsändningar från Metropolitan Opera i New York, är ett bra exempel på nytänkande. Men det krävs förstås mer, inte minst inom barn och ungdomskultur som är ett prioriterat område.

I slutet av mars tillsatte regeringen en bred  litteraturutredning, som ska redovisa sina förslag på åtgärder i september nästa år. Främjandet av läsning, oavsett vilken teknik som används, är en viktig del av utredningen, påpekade Henrik Toremark. Läsningen minskar bland pojkar och unga män, men förhoppningen är att man genom att bland annat bejaka datorspel och andra medier kan uppmuntra nya former av läsning och kreativt skapande bland dem.


Berit Högman och Henrik Toremark

Berit Högman, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Kulturutskottet, menade att den växande sammanblandningen mellan kulturskapare och -användare är en spännande utveckling. Hon uttryckte också en förhoppning om att detta kan skapa en ökad delaktighet och en växande bredd som främjar demokratin och utvecklingen mot ett samhälle präglat av större delaktighet.

Samtidigt som teknikutvecklingen öppnar för nya möjligheter, skapar den nya eller förstärker befintliga klyftor. Berit Högman betonade bland annat värdet av att skolans undervisning ser till att alla elever kan utvecklas till kritiskt granskande och reflekterande medborgare. Det är både viktigt för dem själva och för resten av samhället. Den medialt uppmärksammade historien om Torbjörn Strömberg, svenskläraren i Filipstad, som försökte sälja en runsten tillverkad av hans elever på byggprogrammet, är ett färskt och tydligt exempel på hur viktigt detta är.

På morgonen den femte juli arrangerade Västra Götalandsregionen ett frukostseminarium om hur kulturen kan utveckla och stödja undervisning och lärprocesser i skolan. Seminariet inleddes med att man visade Daniel Widfeldt Lomås kortfilm Skolan dödar kreativiteten, inspirerad av och delvis baserad på RSAs komprimerade animation av Ken Robinsons föredrag Do School Kill Creativity?, som i våras vann förstapriset i Angelägets årliga filmfestival.

Mikael Alexandersson, professor i allmändidaktik vid Göteborgs universitet och snart tillträdande rektor vid Högskolan i Halmstad, höll därefter en föreläsning om kulturens roll för det livslånga och livsvida lärandet. Han utgick ifrån postulatet att kultur i grunden handlar om att förstå vilka vi är. Kulturen kan ses som människans livsuppgift. Verkligheten är inte färdigskapad, utan den skapas och omskapas ständigt av oss människor genom de redskap och verktyg som vi utvecklar genom historien. Det handlar om språket, estetiska uttrycksformer, arkitektur, samhällsplanering och livsformer.

Detta bör även skolans verksamhet ta fasta på, menade Mikael Alexandersson. Skolan blir helt enkelt bättre av att integrera mer kultur i sin dagliga verksamhet. Ju mer skapande verksamheter som ingår i undervisningen, desto mer lär sig eleverna.


Mikael Alexandersson

De estetiska ämena är ofta populära, men eleverna vet inte hur de kunskaper och färdigheter som de utvecklar ska komma till nytta efter skolan. De ges inte heller särskilt mycket tid i skolan. Enligt Mikael Alexandersson har matematik fyra gånger så mycket tid på schemat som musik och bild, och för svenskan handlar det om fem till sex gånger mer tid. I dagens läge, när digitala uttrycksformer med dator och andra digitala verktyg blir allt viktigare i samhället, är det märkligt, tillade han. Det handlar inte längre bara om att konsumera kultur, utan om att aktivt delta i skapande och omskapande. Och här kan skolan spela en viktig, kompensatorisk roll.

Mikael Alexandersson betonade att de estetiska ämnena i skolan inte ska ses som medel för att utveckla andra förmågor eller som en väg för eleverna att forma sina egna personliga uttryck och skaparfömågor. Istället menar han, med utgångspunkt i Dewey, att målet är att utveckla generiska, inomestetiska förmågor som kan överföras till andra områden.  Det handlar om att lära sig att se, att lyssna, att samarbeta och att skapa samförstånd inom och mellan grupper. Detta är nödvändiga förmågor när det gäller kritisk granskning, problemlösning, analys och syntes – och dessa förmågor blir allt viktigare i ett samhälle präglat av ett ständigt, decentraliserat och okontrollerbart digitalt informationsflöde.

KLIV 2.0 – Kultur och lärande i vardagen –  är ett nystartat projekt av Västra Götalandsregionens kulturnämnd som pågår till och med 2012. Eira Högforsen från Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Pia Vretlind, projektledare för KLIV 2.0, berättade att arbetet påbörjades i mitten av maj med samtal och seminarier.  Man kommer att sätta igång på allvar i augusti tillsammans med lärare och elever på Emmaskolan i stadsdelen Agnered i Göteborg, Nyboskolan i Tibro, Rånnums skola på Vargön i Vänersborgs kommun samt Särlaskolan i Borås.

Syftet med det här projektet, som bygger på en undersökande arbetsprocess, är att lägga en god grund för en kontinuerlig samverkan mellan skola och kulturliv som kan öka elevernas lärande och förståelse av livet och tillvaron. Det gäller att identifiera såväl möjligheter som hinder, kartlägga lokala resurser, samla erfarenheter och exempel, involvera eleverna och ta till sig deras perspektiv samt att utvärdera modeller och processer tillsammans med forskare inom olika områden för att få ett rejält kunskapsunderlag att arbeta vidare med.

Målet är att integrera det kulturella skapandet på ett djupare sätt i skolans undervisning – och det handlar om såväl traditionell, ”analog” kultur som framväxande digitala uttryck. Det finns sannolikt goda skäl att återkomma kring såväl KLIV 2.0 som digital kultur, kulturpolitik och lärande under hösten!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *