I måndags meddelade det danska Barn- och undervisningsministeriet att man tillsatt en rådgivningsgrupp som ska hjälpa den ansvariga ministern att överblicka de utmaningar och möjligheter som den digitala utvecklingen skapar för skolan. Den här gruppen består av nitton personer från skola, näringsliv, forskning och ideella organisationer. De har utsetts eftersom de har goda teoretiska och praktiska kunskaper kring digitala lärandeprocesser och den digitala utvecklingens konsekvenser i ett pedagogiskt sammanhang.

Det här initiativet är en del av det pågående arbetet med att anpassa den danska skolan till den pågående teknik- och samhällsutvecklingen. I slutet av augusti förra året antog folketinget en nationell it-strategi för skolan, och i början av oktober, någon vecka efter valet och regeringsskiftet, presenterade Christine Antorini sin vision för den danska skolan.

Rådgivningsgruppen ska arbeta till och med nästa år, och man kommer regelbundet att arrangera tematiska möten med barn- och undervisningsminister Christine Antorini för att diskutera viktiga frågeställningar, trender, aktuell forskning och praktiska exempel. Mads Tofte, som är rektor på IT-universitet i Köpenhamn, leder gruppen.

Tillsättandet av en praktiknära rådgivningsgrupp välkomnades av Skolelederforeningen, medan Danmarks Lærerforening (DLF) var mer tveksamma. Skolledarnas Claus Hjortdal sade til TV2 Nyhederne att kunskapsdelning och spridning av arbetssätt och erfarenheter är eftersatt i den danska skolan, och att detta måste hanteras på bättre sätt framöver. Dorte Lange från DLF menade däremot att lärarna har de kunskaper som de behöver för att använda it i sin undervisning, och att problemet istället handlar om att de inte har tillgång till tekniken i den mån som de vill och behöver.

I december offentliggjorde Folkeskolen, som ges ut av DLF, en enkätundersökning om it-användningen i den danska skolan som lyfte fram infrastrukturmässiga och pedagogiska problem som lägger besvärliga hinder i vägen för regeringens strategi och vision för skolan. Tekniken fungerar ofta inte som den borde göra, och många lärare vet inte hur de ska använda it på ett bra sätt i sin undervisning. Antorini påpekade då att det för hennes del handlar om att tydliggöra målen för skolans pedagogiska it-användning och att skapa de ramar och förutsättningar som krävs för att detta ska bli möjligt att förverkliga.

Detta märks i regeringens uppdatering av it-strategin för skolan, som kom kom häromveckan, tillsammans med revideringen av hela den danska digitala agendan, och som lanseras under rubriken ”Skolan ska utmana den digitala generationen”. Här handlar det om satsningar pÃ¥ stöd till inköp och effektiv distribution av digitala läromedel och -resurser, alla elevers tillgÃ¥ng till dator och trÃ¥dlöst nät 2014, konkreta mÃ¥l för hur it och digitala medier ska användas i undervisningen och en mer mÃ¥lmedveten användning av aktuell forskning om it och lärande i skolutvecklingsarbetet.

I pressmeddelandet om rådgivningsgruppen nämns några exempel på viktiga teman och frågeställningar som ska hantera under de kommande två åren. Hit hör bland annat följande områden:

• Hur kan it möjliggöra att alla elever verkligen lär sig det som de behöver kunna, oavsett kön, etnisk eller social bakgrund eller lärandeförmÃ¥ga?
• Hur kan it bidra till att stärka undervisningen och även stärka elevernas ämnesmässiga och allmänna kunskaper och färdigheter?
• Hur kan skolan bygga vidare pÃ¥ de digitala kompetenser som eleverna tillägnar sig pÃ¥ fritiden?
• Vad vet forskningen om digitala lärprocesser och -resurser i undervisningen, och hur sprids kunskaper och erfarenheter om detta pÃ¥ bästa sätt till lärarna?

Här finns det mycket att återkomma till framöver.

Motsatsparet digital inföding (digital native) och digital invandrare (digital immigrant) har varit väl synliga i samtalet kring it-utveckling, samhälle och lärande sedan 2001, då de lanserades av den amerikanske konsulten Marc Prensky i två artiklar: Digital natives, digital immigrants och Do they really think differently?

Barn och unga, som är födda in i den digitala kulturen, använder den nya tekniken pÃ¥ ett naturligt sätt i vardagen, precis som med modersmÃ¥let, menade Marc Prensky. De som är äldre, födda före den digitala revolutionen, är däremot invandrare som aldrig riktigt kan bli av med sin ”analoga brytning”. Dagens unga stÃ¥r för nÃ¥got helt nytt och detta kommer efterhand att förändra utbildningsvärlden i grunden.

Det rör sig om två metaforer som är slagkraftiga och enkla att ta till sig, men ger de en rättvisande bild av verkligheten? Hjälper de oss att förstå vilka utmaningar och möjligheter som skolan och undervisningen står inför?

Den brittiske forskaren David White, som leder forskargruppen Technology-Assisted Lifelong Learning på universitetet i Oxford, tror inte det. Han menar utifrån sina erfarenheter att metaforerna för våra tankar på fel håll, vilket i sin tur kan leda till synsätt och beslut som inte är särskilt konstruktiva ur ett lärandeperspektiv.

Sommaren 2008 presenterade han en annan typologi på sin forskargrupps blogg, vars ramar växte fram under arbetet med projektet Isthmus, som handlade om utformningen av nätbaserade lärmiljöer för högre utbildning. I arbetet med det projektet lärde sig han och hans kollegor att ålder och teknisk förmåga inte är avgörande för hur man använder tekniken och informationsflödet på nätet för att utveckla sitt lärande och sin förståelse av kursens innehåll. Istället handlar det om hur man förhåller sig till det digitala och om man upplever och ser sig som en besökare (visitor) eller som en bofast (resident).

I september förra året publicerade han en artikel i Digital Monday tillsammans med Alison Le Cornu, som kritiserar Prenskys dikotomi, ger en mer detaljerad bild av den egna typologin och sätter in den i ett aktuellt forskningsperspektiv.

Här finns det inte något motsatspar som anger kunskapsnivå och förmågor, utan det rör sig om ett spektrum, en flytande skala, som beskriver personers beteende och förhållningssätt i olika situationer, personliga och institutionella. Den position som en person har på skalan avgörs av en rad olika faktorer, inte minst det kontextuella sammanhanget och om det rör sig om formellt eller informellt lärande. Det är alltså inte något statiskt, som inte går att komma ur, utan en position som beror på omgivning och förutsättningar och som även kan förändras över tid.

En digital besökare ser nätet som en verktygslåda med en rad olika sök- och kommunikationstjänster som underlättar vardagsliv, arbete och kunskapsutveckling. Han eller hon använder tjänsterna på nätet när de behövs, men ser dem inte som något som formar eller uttrycker identiteten. Nätet är inte någon avgörande del av tillvaron, utan just en samling tjänster som kan komma väl till pass i olika konkreta situationer. De digitala medierna betraktas ur ett instrumentellt och funktionellt perspektiv och besökaren handlar och agerar som en individ.

Den som är digitalt bofast uppfattar däremot nätet som en plats, ett rum, där man lever en stor del av sitt sociala liv; nätverkar, kommunicerar, samarbetar och delar kunskap. Här presenterar man sig själv och sin person och här sker viktiga delar av umgänget med vänner, kollegor och andra personer som är viktiga för identiteten, den personliga utvecklingen och lärandet. För den digitalt bofaste handlar det om att synas, att nätverka, kommunicera, samverka och att verka för det gemensamma.

David White och hans forskargrupp samarbetar sedan drygt ett år tillbaka med Lynn Silipigni Connaway och hennes kollegor på OCLC Research i USA i ett tre-årigt forskningsprojekt. Här används metaforerna digitala besökare och digitalt bofasta för att analysera hur gymnasieelever, högskolestuderande och forskare använder nätet för att hitta, förstå, använda och sprida information, och för att utveckla sitt lärande och sina karriärmöjligheter. Projektet finansieras av JISC, en brittisk nationell organisation som ger stöd åt it-användning i högre utbildning och forskning, inom ramen för deras program kring digitala kompetenser.

Syftet med det här projektet är att utveckla en bättre förståelse för hur studerande och akademiker använder och förhåller sig till nätet och informationen på nätet i olika stadier av sitt lärande och sin yrkesutveckling. Bättre kunskaper kring detta gör det möjligt att bygga vidare på informella metoder och tillvägagångssätt i utformningen av digitala lärmiljöer. Samtidigt kan det bli enklare att ge den vägledning och det stöd som behövs för att studenten, läraren och forskaren ska kunna använda nätets möjligheter på nya och utvecklande sätt i sitt lärande.

I början av december förra året presenterade David White och Lynn Silipigni Connaway hur de arbetat under projektets första år och hur de tänker gå tillväga under de återstående två åren. Presentationen hölls på nätet och den kan ses (via Blackboard Collaborative, som kräver Java) eller höras (som mp3) i efterhand.

De första tolv månaderna av projektet har de intervjuat trettio ungdomar från olika etniska och sociala grupper i USA och Storbritannien, varav hälften går sista året på gymnasiet och hälften är förstaårsstuderande på högskolan. Samtliga har intervjuats kring hur de använder nätet och olika informationstjänster och hur de skulle vilja att de här tjänsterna var utformade för att fungera så bra som möjligt. Ett mindre antal har också fört dagbok, där de mer i detalj har beskrivit hur de använder nätet och olika informationstjänster och sociala tjänster, hur de uppfattar dem, när de används och varför, samt hur de ser på nyttan och värdet med användningen.

Under de kommande tvÃ¥ Ã¥ren ska forskarna arbeta pÃ¥ samma sätt med studenter som har studerat ett par Ã¥r pÃ¥ högskolan, doktorander samt disputerade forskare för att se vad som förenar och skiljer de olika ”stadierna” Ã¥t. Sista Ã¥ret ska de ocksÃ¥ undersöka en ny grupp ungdomar frÃ¥n gymnasiet och högskolan för att försöka fÃ¥nga de eventuella förändringar som den snabba teknikutvecklingen kan ha bidragit till.

David Whites typologi med digitala besökare och digitala bofasta ger en mer komplex bild av hur it och nätet används av olika personer, olika åldersgrupper, olika sociala grupper och i varierande stadier av utbildning och livslångt lärande. Den borde även kunna användas i analyserna av hur barn och ungdomar använder och förhåller sig till nätet och till den information som finns där. Att utgå ifrån att alla unga är digitala infödingar som vet hur de ska bete sig på nätet och hur de ska analysera och granska informationen kritiskt är inte någon särskilt fruktbar utgångspunkt. Det visar bland annat den aktuella forskning kring digitala kompetenser som David White och Alison Le Cornu hänvisar till i sin artikel i First Monday. De kunskaper och färdigheter som man behöver är också komplexa och varierar efter situation och omständighet.

OECD-projektet New Millennium Learners visade häromåret i sin analys av den andra digitala klyftan att det finns stora skillnader mellan ungdomars användning och förståelse av digitala medier och att socioekonomiska faktorer sannolikt har en betydande roll i det avseendet. Det är också viktigt att undersöka vilken slags attityder som är gynnsama i den formella utbildningen, hur detta kan komma att förändras och hur informellt och formellt lärande kan förenas.

David White påpekar att det just nu fungerar bäst att vara en digital besökare i formella utbildningssammanhang. Men är det gynnsamt för lärandet och den personliga utvecklingen i dagens samhälle? Gäller detta i alla sammanhang eller varierar det? Hur kan man veta vilket förhållningssätt som fungerar bäst i olika situationer?

Här finns det mycket att fundera vidare kring och att ta reda pÃ¥ – bÃ¥de för att utveckla undervisningen och för att utveckla elevernas (och lärarnas) kunskaper och perspektiv.

Idag startar The Guardian en kampanj som betonar värdet av en tidsenlig och väl fungerande undervisning i it och datavetenskap i brittisk skola och högre utbildning. Under hela veckan kommer man i en serie artiklar, blogginlägg och diskussioner online att belysa hur läget är idag, och med hjälp av bl a företrädare för it-branschen samt lärare och elever försöka peka på vad som bör göras för att få fart på utvecklingen. Kampanjen stöds av Google.

Fram till regeringsskiftet efter valet 2010, genomförde Storbritannien en rad satsningar som syftade till att integrera it och den digitala utvecklingens möjligheter i undervisning och lärande. Strategiska planer, nya styrdokument och konkret stöd till förnyelsen av skolans undervisning var viktiga del av arbetet med att anpassa skolsystemet till dagens verklighet.

Den nya regeringen beslöt att Becta skulle stängas och det pågående förändringsarbetet ersattes med en återgång till kärnkunskaper och basfärdigheter samt ett mer traditionellt perspektiv på skolans undervisning och mål. I november 2010 gav regeringen ut ett whitepaper, The Importance of Teaching, som betonade värdet av att brittiska elevers prestationer förbättras i PISA och andra internationella kunskapsmätningar, och att alla verkligen får den undervisning som de enligt skollagen har rätt till. Behovet av att integrera it i den pedagogiska verksamheten sägs det inte längre något om, men skolorna får själva styra hur undervisningen bedrivs så länge som de uppfyller de centralt uppställda kunskapsmålen.

Under förra året började en mer kritisk diskussion av såväl den nuvarande som den tidigare skolpolitiken att synas i den brittiska debatten. I februari 2011 publicerade NESTA, en non-departmental public body och quango, som fungerar som expertinstans för innovation och näringslivsutveckling, rapporten Next Gen., skriven av två veteraner från datorspelindustrin.

Rapporten varnar för att Storbritannien halkar efter i den globala utvecklingen inom datorspel och visuella effekter, och ett viktigt skäl till detta är att programmering och datavetenskap lyser med sin frånvaro i läroplanerna. Det är allvarligt, menar man, eftersom det rör sig om verksamhetsområden som både kan generera kvalificerade arbetstillfällen och främja ekonomin och den allmänna samhällsutvecklingen. Regeringen gav dock inte några konkreta besked om att uppfylla önskemålen.

Eric Schmidt, styrelseordförande på Google, framförde en liknande kritik när han höll ett föredrag på Edinburgh International Television Festival i slutet av augusti. Han konstaterade att Storbritannien inte lyckats dra nytta av sina tidigare tekniska försprång inom tv och digitala medier. Oförmågan att förena kultur och teknik är en del av detta. Här finns det mycket att lära av framgångarna under den viktorianska eran, för drygt hundra år sedan.

Frånvaron av programmering och teknikförståelse i läroplanerna är en annan viktig faktor, enligt Eric Schmidt. Det räcker inte att eleverna lär sig att hantera olika program, utan det är mer avgörande att de utvecklar en förståelse av hur tekniken faktiskt fungerar. Annars blir det svårt att tänka om, tänka nytt och att upptäcka nya möjligheter.

I början av december skrev John Naughton, professor på Open University, en artikel i The Guardians systertidning The Observer där han påpekade att Storbritannien riskerar att stänga dörren till framtiden om man inte tar behovet av programmeringskunskaper på allvar. Han menar att programmering närmast kan jämföras med magi. Har man bara fantasi, programmeringskunskaper och en förståelse av tekniken, är det faktiskt möjligt att skapa helt nya vägar och möjligheter med hjälp av en ganska enkel utrustning.

Det räcker dock inte att se de här kunskaperna ur ett instrumentellt perspektiv och att utgå ifrån branschens behov idag, understryker Naughton. Istället gäller det att förstå att de faktiskt kan öppna dörren till framtiden och lägga grunden till näringar och branscher som vi inte kan föreställa oss. Tänk till exempel på vad Tim Berners-Lee tankar och skisser kring webben för tjugo år sedan har lett till!

Strax före jul skrev Sarah Knight, programansvarig på JISC, en nationell organisation som ger stöd åt it-användning i högre utbildning och forskning, en artikel i The Guardian om vikten av att ta behovet av digital kompetens på allvar. Idag är det nödvändigt att ha digital kompetens för att bli anställningsbar, men värdet är förstås betydligt större och mer avgörande än så. Utan digital kompetens är det svårt att följa med i samhällsutvecklingen och att utveckla de kunskaper och färdigheter som krävs för att delta i samhällslivet och för att forma sitt liv och sin vardag.

Sarah Knight tillägger ocksÃ¥ att det är ett misstag att se dagens unga som ”digitala infödingar” som närmast automatiskt har lärt sig att navigera i bland digitala medier och kommunikationsformer. Undersökningen Researchers of Tomorrow, som genomfördes av JISC och British Library förra Ã¥ret, tydliggör att det inte finns nÃ¥gra avgörande skillnader mellan yngre och äldre forskare när det gäller den här typen av förmÃ¥gor.

Varken de yngre eller de äldre är särskilt bra på detta, vilket Ian Rowlands, som leder forskargruppen CIBER vid London University College, tog upp när han föreläste på Nätverket för Informationskompetens konferens i Stockholm 2009. Han betonade att han och hans grupps undersökningar tydligt visar att Google-generationen är en myt, och det är ett faktum som måste tas på allvar i det allmänna samtalet kring behovet av kunskap och lärande idag.

Det blir intressant att följa The Guardians kampanj under veckan och att se om, och i så fall hur, den påverkar den brittiska debatten om digital kompetens, it, skola och utbildning framöver.