Morgondagens digitala förutsättningar för lärande?

Learning Without Frontiers är en internationell konferens för utbildning och lärande som arrangerats i London i slutet av januari varje år sedan 2004 av organisationen med samma namn. Här samlas många av de ledande forskarna, innovatörerna och beslutsfattarna från hela världen för att diskutera villkor och möjligheter för framtidens lärande.

Årets upplaga gick att följa direkt som strömmande video på deras webbplats, och häromveckan lades presentationer och föredrag ut på Youtube. Det övergripande temat var det framväxande digitala samhället och vad det kan komma att innebära för hela utbildningsystemet.

På förmiddagen under konferensens andra dag, hölls en serie presentationer under samlingsrubriken ”21st Century Learning” som introducerades av David Puttnam. I det här inlägget kommer jag att titta närmare på hans presentation och de som hölls av Mitch Resnick, som leder forskargruppen Lifelong Kindergarten på MIT, samt Mark Surman och Michelle Levesque från Mozilla Foundation.

Den digitala utvecklingen påverkar hela vår livssituation, och detta måste skolans undervisning lära eleverna att hantera, konstaterade David Puttnam. De som börjar skolan idag kommer att pensioneras 2070, och hur världen ser ut då har vi inte den blekaste aning om. Vi vet ju inte ens hur vardagen och tillvaron kommer att gestalta sig om fem eller tio år.

David Puttnam menar dock att det går att skönja trender och tendenser som sannolikt kommer att bli viktiga under kommande decennier. Den växande betydelsen för taligenkänning och artificiell intelligens är ett tydligt sådant exempel. Redan idag är Google Voice standard på androidtelefoner och Apple introducerade nyligen SIRI på sin senaste iphonemodell. Det finns goda skäl att anta att dagens barn och unga kommer att genomleva den övervägande delen av sina yrkesverksamma liv i arbetsmiljöer som präglas av den här typen av teknik. Och detta kommer i stor utsträckning att förutsätta såväl andra sätt att arbeta som andra kunskaper och färdigheter än idag.

David Puttnam berättade att han nyligen samtalade med en av de forskare  på Stanford som utvecklar SIRI. Då lärde han sig bland annat att den teknik som Apple använder idag är tre, fyra år gammal, och att den version som forskarna arbetar med idag är på en helt annan nivå. Den går närmast att jämföra med HAL 9000 i filmen 2001 – fast utan dennes självmedvetande… Med andra ord går det att föra avancerade samtal med datorn/mobilen, och den kan utföra mängder av avancerade uppgifter inom områden som informationssökning, informationshantering och kommunikation om den ges instruktioner som den kan förstå. Förutom krav på en god muntlig kommunikationsförmåga (oracy), ställer detta krav på att vi kan hantera och värdera de svar vi får på ett kritiskt sätt.

Enligt forskaren på Stanford kommer dagens forskning att finnas på marknaden om ett par år, och det kommer, bland så mycket annat, att förändra en hel del för lärarna. Det finns goda skäl att anta att eleverna kommer att vilja använda sig av den nya tekniken – och de behöver ju också lära sig detta, eftersom det är en teknik som blir allt viktigare. Det pågår inte längre någon forskning kring nya generationer av tangentbord, påpekade David Puttnam. Framöver kommer det att handla om tal och gester när vi kommunicerar med datorer, plattor, mobiler med mera. Och detta ställer mycket på huvudet, inte bara i skolan.

David Puttnam betonade att det krävs stora investeringar och en global vision för utbildning och lärande som är tillräckligt robust för att skapa ett ändamålsenligt utbildningsystem för framtiden. Detta är inte något som enbart berör skolans traditionella intressenter, utan även hela den digitala branschen.

Det krävs en bred samverkan för att hantera de utmaningar och möjligheter som den digitala utvecklingen innebär för skolan. Vi lever i en värld och ett samhälle som kräver öppenhet, gemensamma visioner, sammankoppling och samarbete för att verkligen kunna fungera på ett bra sätt, avslutade David Puttnam.

Mitch Resnick inledde sin presentation med att slå fast att förskolan (kindergarten) är en av de stora europeiska uppfinningarna, vid sidan av tryckpressen och ångmaskinen. När Friedrich Fröbel, som var lärjunge till Pestalozzi, på 1830-talet skapade en lärmiljö som byggde på barns undersökande, vetgirighet och skapande, lade han en viktig grund för en undervisning som främjar kreativitet och nytänkande. När barn bygger torn av klossar lär de sig mycket om stabilitet och när de blandar fingerfärg lär de sig hur färger blandas. Och samtidigt lär de sig mycket om den kreativa processen och hur skapande går till.

Nu börjar den traditionella undervisningsmodellen spridas till förskolan, så att den på många håll alltmer liknar den vanliga skolan. Men egentligen borde vi ju göra tvärtom, betonade Mitch Resnick. Ett skapande, experimenterande sätt att undervisa och lära är viktigt i alla åldrar, inte minst idag när förändringarna ständigt avlöser varandra. Detta är något som Resnick och hans kollegor i Lifelong Kindergarten arbetar med.

Det visuella programmeringsspråket Scratch är ett exempel på vad de gör. Det här kan ses som en digital version av det tänkande som Fröbel introducerade för snart tvåhundra år sedan. Men istället för att skapa material som låter barn bygga strukturer och mekanismer i den fysiska världen, blir det möjligt att skapa interaktioner, animationer och simuleringar på skärmen.

Syftet med Scratch  är att barnen ska skapa interaktiva berättelser och spel och att de ska dela med sig av dem på nätet. Scratch har varit igång i några år, och i skrivande stund har mer än två miljoner projekt delats på webbplatsen. Mitch Resnick konstaterar att det finns en stor mångfald bland projekten, och han menar att barn snabbt kan lära sig att uttrycka sig på nya sätt om de bara får rätt redskap.

En av grundtankarna med Scratch är att barn inte bara ska konsumera berättelser, utan att de också ska skapa själva, remixa och vidareutveckla andras skapelser. Kulturellt skapande sker ju aldrig i ett vakuum, utan bygger ständigt vidare på andras arbete. Och det är förstås viktigt att barn lär sig detta. Samtidigt måste de lära sig att respektera varandra och det arbete som var och en utför. Ungefär en tredjedel av den samlade mängden projekt är remixer, och plattformen lägger in en automatgenererad kod som tydligt visar vilket projekt man bygger vidare på.

Det finns även en community för lärare – ScratchEd – där de kan dela med sig av tankar, erfarenheter, undervisningsplaner, hur de bedömer elevernas kunskapsutveckling, och så vidare.

Mitch Resnick avslutade med att slå fast att it inte kommer att få något rejält genomslag i skolan förrän vi förstår vad it egentligen är och hur det kan användas. Det handlar om att tänka om i grunden, såväl när det gäller synen på teknik och teknikanvändning som när det gäller synen på undervisning och lärande.

Mark Surman och Michelle Levesque berättade att Mozilla Foundation, som bland annat ligger bakom webbläsaren Firefox, kommer att arbeta mycket mer med lärande framöver. Vi lever i en värld som till allt större del skapas av kod, och det kräver både att vi kan förstå hur koden fungerar och att vi själva kan använda den för att skapa. Programmering och algoritmiskt tänkande är inte längre enbart en angelägenhet för ingenjörer och programmerare, utan för oss alla. Annars kan vi inte fungera som aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle.

Webben kan beskrivas som ett bygge av legobitar. Det består av öppna byggstenar som man i princip kan bygga vad som helst med. Och det är förstås avgörande att så många som möjligt i världen kan förstå, hantera och dra nytta av detta. Mozilla Foundation hoppas att man efterhand kan komma fram till lösningar som får samma genomslag som webbläsaren. Men det är ett gigantiskt uppdrag och Mozilla är en liten organisation med begränsde resurser.

I presentationen nämndes två intressanta exempel som det säkert går att bygga vidare på: X-Ray Goggles och Popcorn Maker.

X-Ray Goggles är en webbtjänst som på ett klart och enkelt sätt visar visar barn hur webben är uppbyggd och som gör det möjligt för dem att själva ändra i koden på vilken webbsida som helst och att lagra den lokalt på sin egen dator. Syftet är att visa att webben inte är något färdigt eller statiskt innehåll som ”någon” skapat, utan att det går att förändra och att bygga vidare på.

Popcorn Maker, som vänder sig till unga filmskapare, gör det möjligt att använda avancerad webbteknik på ett enkelt och smidigt sätt för att skapa interaktiva filmade berättelser på webben. Det handlar dock inte om att de ska lära sig programmering, utan de lär sig med hjälp av ett visuellt gränssnitt att använda api:er och andra typer av tekniska lösningar för att skapa den berättelse och användarupplevelse som de är ute efter.

Mark Surman, Michelle Levesque och deras medarbetare på Mozilla Foundation vill precis som Mitch Resnick på MIT att vi ska tänka på nya sätt kring teknik, teknikanvändning och lärande. Det handlar bland annat om att ta avstamp i existerande intressen och behov och att föra in tekniken den vägen med hjälp av undersökande och skapande arbetssätt. Deras bidrag till den gigantiska globala folkbildningsverksamhet som kommer att krävas, är att stå till tjänst med fri och öppen programvara.

Detta är förstås något som även den svenska skolan kommer att kunna dra nytta av och utveckla vidare på många olika sätt i undervisningen.

Vi befinner oss i början av en spännande – och utmanande – utveckling för såväl skolan som resten av samhället.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *