Sammankopplat lärande

I onsdags presenterade Pew Internet & American Life Project och Elon University School of Communication en rapport om hur barn och ungdomar påverkas av att ständigt vara uppkopplade, ha snabb och enkel tillgång till information och att alltid kunna kommunicera med sina vänner. Rapporten är en del av det gemensamma projektet Imagining the Internet, som drivs sedan början av 00-talet och ingår i den stora undersökning som publiceras vartannat år.

Syftet med projektet är att försöka få ett grepp om hur nätanvändningen utvecklas och hur detta samspelar med resten av samhället. Därför genomför man intervjuer och samtal med forskare, områdesexperter och representanter för olika yrkesgrupper kring frågor och problemställningar som bedöms som viktiga för framtiden. Urvalet är inte slumpmässigt, utan man bjuder in de som är intresserade att delta.

Den här rapporten bygger på att drygt tusen personer har berättat om sin syn på den digitala utvecklingens positiva och negativa effekter på barns och ungdomars utveckling, samt spekulerat kring vilka kunskaper, förmågor och egenskaper som man tror kommer att vara viktiga 2020. Några framträder med namn och titel, medan andra föredrar att vara anonyma.

I rapporten framgår att en del anser att den pågående digitala utvecklingen uteslutande har positiva effekter, eftersom hjärnan anpassas till en mer komplex och föränderlig omgivning. Andra betonar de negativa konsekvenserna, inte minst minskad koncentrationsförmåga och ett ökat behov av stimulans och upplevelser. Hit hör bland annat en del som svarat anonymt, men som uppgett att de arbetar som lärare. Några anser att utvecklingen är mer mångsidig och pekar på positiva och negativa konsekvenser som vi alla måste lära oss att hantera.

När det gäller framtiden för skola och utbildning, konstaterar flera att synen på undervisning, kunskap och lärande måste förändras för att eleverna ska kunna lära sig det som de behöver kunna idag – inte minst problemlösning och kritiskt tänkande. Många pekar också på behovet av att kunna dra nytta av den snabba teknik- och mediautvecklingen i och för sitt lärande.

Uttryck som kollektiv intelligens, crowdsourcing och den globala hjärnan indikerar att det är viktigt att kunna utnyttja den kollektiva kraft som tycks vara möjlig, nu när allt fler i hela världen finns på nätet. Inte minst är det viktigt att skapa personliga nätverk där man både lär och delar med sig. Andra lyfter fram värdet av att snabbt kunna orientera sig i det ständiga flödet av information, göra ett genomtänkt urval, tänka kritiskt, sammanställa och dra slutsatser.

Människor och information kan kopplas samman på helt andra sätt än tidigare – och det måste vi kunna hantera på konstruktiva och utvecklande sätt. Igår presenterades ett forskarnätverk, huvudsakligen bestående av forskare på amerikanska universitet, där man försöker ta tag i detta. Connected Learning Research Network finansieras av MacArthur Foundation, som de senaste åren legat bakom stora delar av den digitalt inriktade amerikanska lärandeforskningen. Nätverket leds av Mimi Ito på UC Irvine, som jag tidigare skrivit om här på bloggen, bland annat i samband med Digital Youth Project och Digital Generation Project.

Mimi Ito, som ursprungligen är kulturantropolog, skrev igår på sin blogg att hon genom sitt arbete med projekt kring digitala medier och lärande tydligt sett hur teknikutvecklingen kan användas för att skapa en undervisning som både är engagerande och utvecklande. Än så länge är det bara ytterst få barn och ungdomar som getts de här möjligheterna, men det hoppas hon och hennes kollegor kunna ändra på genom nätverket. De har öppnat en webbplats som bland annat kommer att ge tillgång till webbseminarier, fallstudier och information om pågående forskning.

Klicka för större bild

Connected learning beskriver hon som en modell för lärande där lärandet är socialt sammankopplat, bygger på intresse och syftar till att skapa utbildningsmässiga och ekonomiska möjligheter. Detta sammankopplade lärande sker när man utvecklar sina kunskaper i ämnen och problemställningar som man är djupt engagerad i, och där man får hjälp av vänner och institutioner som delar detta intresse och engagemang. Målet är att med hjälp av engagerade människors samlade kunskaper och de digitala medier som växer fram, kunna göra ett sådant lärande tillgängligt för alla.

Även om jag inte ser det nämnas någonstans, tycker jag att detta påminner mycket om den kanadensiske forskaren George Siemens tankar kring konnektivismen, som jag skrev om i slutet av mars förra året.

I ett upprop som publicerades på Henry Jenkins blogg igår, meddelade Ito och hennes kollegor att de förespråkar en modell för undervisning och lärande som är förankrat i många års forskning och bygger på robusta teorier om lärande, men som samtidigt vill bygga vidare på de möjligheter som de digitala medierna öppnar för. De ställer fyra viktiga frågor som knyter an till detta:

  1. Vad innebär det att se utbildning som något som ett distribuerat nätverk av människor och institutioner, däribland skolor, bibliotek, museer och nätgemenskaper, ansvarar för?
  2. Vad betyder det att se utbildning som en process som vägleder ungas aktiva deltagande i samhälls- och yrkeslivet?
  3. Hur kan vi gå tillväga för att skapa ett gemensamt lärande, skapande och deltagande i samhället, på tvärs över generationsgränserna?
  4. Vad innebär det att engagera en bredare grupp av intressenter än de som vi normalt förknippar med utbildning och samhällsinstitutioner?

Connie Yowell, som ansvarar för utvecklingsprojekt inom lärandeområdet på MacArthur Foundation, skrev igår på DMLcentral att ett sammankopplat lärande varken handlar om teknik eller innebär att man vänder ryggen åt skolor, lärare eller förmågan att läsa, skriva och att tänka kritiskt. De principer som man vill bygga vidare på fanns långt innan it-utvecklingen tog fart, men den pågående utvecklingen skapar bättre förutsättningar än någonsin för den här sortens lärande. Med den här modellen vill man ge ett starkare stöd åt lärare som vill utveckla sin undervisning och även bättre möjligheter att låta eleverna utveckla viktiga intellektuella förmågor.

Connie Yowell konstaterar att det handlar om tre avgörande skiften:

  1. Ett skifte från utbildning till lärande
  2. Ett skifte från tillägnande (konsumerande) av information till ett deltagande (skapande) lärande
  3. Ett skifte från institutioner till nätverk

I en kort intervju med John Seely Brown som MacArthur Foundations webbplats Spotlight on Digital Media and Learning publicerade igår, konstaterar han att det här sättet att se på undervisning och lärande bland annat är grundat i John Deweys och Maria Montessoris tänkande. Tack vare den tekniska utvecklingen kan man ”lära genom att göra” inom i stort sett alla tänkbara områden – tillsammans med andra intresserade i hela världen.

John Seely Brown påpekade också att den här sortens intressedrivna lärande kräver duktiga mentorer för att verkligen fungera. Till en mentors viktigaste uppgifter hör bland annat att peka på ämnen och företeelser som man inte trodde eller visste att man var intresserad av och att göra det enklare att förstå sådant som man har svårt att greppa. Alltså klassiska läraruppgifter.

Med andra ord handlar det sammankopplade lärandet, enligt Seely Brown, om att utnyttja teknikutvecklingens möjligheter för att skapa en effektiv och engagerande undervisning som kan lära alla det som de behöver kunna för att klara sig i dagens samhälle.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *