Hur ska it användas i skolans undervisning?

Centre for Educational Research and Innovation på OECD i Paris startade 2007 projektet New Millennium Learners, där man under ett par års tid undersökte vad den digitala utvecklingen innebär för barn och ungdomar och för undervisningen i skolan. I måndags publicerades en avslutande rapport av projektledaren Francesc Pedró, numera verksam på UNESCO, som sammanfattar insikterna från projektet och blickar framåt mot vad som bör göras – Connected Minds: Technology and Today’s Learners.

För några år sedan var det en vanlig föreställning att dagens unga är digitala infödingar som behärskar den nya teknikens möjligheter, och att detta ställer krav på skolan att förändra sin verksamhet. Syftet med New Millennium Learners  var att ta reda på hur det verkligen förhåller sig och att analysera hur detta kan hanteras av samhället och de politiska beslutsfattarna.

Det visade sig ganska snabbt att verkligheten är betydligt mer komplex och mångfacetterad än vad slagorden indikerar. I rapporten Are the New Millennium Learners Making the Grade, som gavs ut i april 2010, konstaterades att det inte räcker med tillgång till datorer och grundläggande datorfärdigheter för att fullt ut kunna dra nytta av teknikens möjligheter för lärandet. Det krävs något mer, något som ibland sammanfattas i uttrycket 21st century skills. Med andra ord gäller det att kunna hantera informationsöverflöd och frånvaro av ordning och struktur på nätet, att kunna dra nytta av digitala medier i sitt lärande och att kunna göra sig gällande på de nya sociala, kreativa och politiska arenorna.

Här är det uppenbart att de gamla sociokulturella mönstren upprepas, vilket var mer än tydligt när OECD arrangerade en konferens om New Millennium Learners i Bryssel hösten 2009. Ungdomar från lägre socialgrupper använder huvudsakligen dator och andra tekniska prylar till underhållning, medan de som har föräldrar med akademisk bakgrund och digital vana får stöd och uppmuntran att utveckla sitt lärande med hjälp av tekniken. Detta är något som skolan måste kunna hantera för att alla elever, oavsett kön och social bakgrund, ska ges samma möjlighet att utveckla de kompetenser de behöver.

Hårdvara och digitala medier är inte enbart att betrakta som verktyg som enkelt kan integreras i skolans vardag. Istället handlar det om systemförändrande krafter som ställer nya kompetenskrav, vilket bland annat innebär att undervisning, kunskapssyn och bedömning av elevers kunskaper och lärande måste finna nya former.

I Are the New Millennium Learners Making the Grade påpekades att den globala digitala utvecklingen redan är på god väg att förändra hur världens samhällen ser ut och fungerar. Därför är det nödvändigt att allmänhet och beslutsfattare kan se it-satsningarna i skolan ur ett holistiskt, systemövergripande perspektiv. Annars går det inte att förstå och hantera de komplexa förändringar och de utmaningar som teknikutvecklingen faktiskt innebär för utbildning, undervisning och lärande. Det blir även svårt att hantera de nya samhällsklyftor som riskerar att växa fram.

En av huvudpoängerna i Connected Minds är att det inte alls handlar om tekniken i sig, utan om hur den kan användas för att koppla samman lärande med andra lärande, med mentorer, med information från världens andra håll och med helt nya sociala och mediala uttrycksformer. Det svåröversatta uttrycket connectedness är flitigt använt i texten. Här behövs det mer konkret, empirisk forskning för att komma vidare.

I stor utsträckning rör det sig om om nya perspektiv och förhållningssätt, hur beslutsfattare, lärare och elever uppfattar de digitala mediernas roll och funktion i lärandet, och vad som krävs för att hitta rätt i det nya landskapet. Emellanåt påminner resonemangen i hög grad om de som som oxfordforskaren David White för om digitala besökare och digitalt bofasta och de tankar som kulturantropologen Mimi Ito presenterar kring sammankopplat lärande (connected learning). Gamla motsatspar och traditionella former är inte längre tillräckliga i dagens verklighet. Det finns inte heller någon enkel formel för att hantera utmaningar och möjligheter.

I det avslutande kapitlet lyfter Francesc Pedró fram vad han anser att erfarenheterna från New Millennium Learners innebär för den offentliga debatten, för beslutsfattarna, för skolan och lärarna, för föräldrarna och för forskningen.

När det gäller den offentliga debatten, menar Francesc Pedró att det är viktigt att den börjar fokusera på de villkor för utbildning och lärande som gäller i ”det uppkopplade samhället”. Här gäller det samtidigt att vara kritisk och att inte måla upp utopiska framtidsvisioner, utan att istället knyta an till den forskning som pågår runt om i världen och de erfarenheter som finns från pågående och avslutade projekt.

Framför allt ska debatten ta fasta på att barns och ungdomars villkor och förutsättningar skiljer sig åt och att de inte tillhör en homogen generation av ”digitala infödingar”, påpekar Pedró. Digital kompetens måste också ses som ett vidare begrepp, som rör en rad olika kompetenser och färdigheter, och som inte enbart är begränsat till hanteringen av hård- och mjukvara. I det sammanhanget behövs en diskussion kring skolans styrdokument, om de verkligen ger de ramar som krävs, och om lärarutbildningen är anpassad efter de krav som teknik- och samhällsutvecklingen ställer.

Den nya digitala klyftor som börjar bli synliga måste också föras upp dagordningen och tas med i beräkningen när beslutsfattare och skolor satsar på att integrera it i undervisningen. På många håll satsas stora belopp på hårdvara och infrastruktur, medan lärarnas kompetensutveckling och den pedagogiska användningen riskerar att hamna i skymundan. Här tror Pedró att det nog vore bättre att låta eleverna ta med sin egen utrustning till skolan och istället satsa pengarna på pedagogisk utveckling. Den alltmer flytande gränsen mellan formellt och informellt lärande behöver också belysas, liksom hur teknikutvecklingen på olika sätt kan användas för att stödja och bedöma elevernas tankeutveckling och lärande.

Francesc Pedró betonar betydelsen av att beslutsfattarna följer med i den utveckling som sker och att de fattar politiska beslut som kan främja en positiv samhällsutveckling med likvärdig utbildning och minskande sociala klyftor. Det kräver åtgärder inom en rad olika områden, alltifrån läroplaner till lärarutbildning och digitala strategier. För att lyckas med detta, gäller det att inte enbart lyssna på försäljare och visionärer, utan att ägna minst ett öra åt forskningen. Detta lyftes fram i den antologi som OECD publicerade i februari förra året: Inspired by Technology, Driven by Pedagogy. A Systemic Approach to Technology-Based School Innovations.

Skolan och lärarna kan även fortsättningsvis spela en stor roll för ungas kunskapsutveckling, men det förutsätter att man klarar av att integrera den digitala utvecklingen i sin verksamhet och hjälper eleverna att utveckla de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som är nödvändiga. Pedró konstaterar att det är en besvärlig uppgift, eftersom det kräver en systemutveckling som innebär andra perspektiv på kunskap, undervisning och lärande. I det sammanhanget spelar även beslutsfattarnas arbete och den allmänna debatten en avgörande roll.

Den digitala utvecklingen ställer även nya krav på föräldraskapet, och det förutsätter en bättre förståelse av vad digital kompetens, digitala medier och ett digitalt samhälle egentligen är. Detta är svårt för många att hantera, och därför är det viktigt att regeringar och myndigheter skapar de förutsättningar som behövs för en ökad digital delaktighet.

För forskningens del gäller det, enligt Pedró, att fästa blicken på teknikutvecklingens möjligheter i undervisningen, observera hinder och möjligheter och att ge beslutsfattarna den hjälp och det stöd som de behöver. Här har hela forskarsamhället en stor och avgörande roll att spela, menar han. Genom att visa att tekniken inte är någon snabb lösning, utan kräver insikter kring komplexitet och långsiktiga processser, kan vi få en en mer hållbar och positiv utveckling av skolan, undervisningen och ungas lärande.

Avslutningsvis konstaterar Francesc Pedró att både teknik- och samhällsutvecklingen rullar på i en allt högre takt och att ingen kan ana hur framtiden kommer att se ut. Därför är det nödvändigt att skolutvecklingen bygger på en ständigt pågående dialog där alla röster kan höras och alla fakta läggs på bordet.

En sådan dialog måste vara lika öppen som framtiden, skriver han till sist.


Kommentarer (14)

  1. @braneback,

    Åh så bra – åh så rätt! Mycket intressant läsning. Tack!

    Svara
    1. Stefan Pålsson,

      Tack själv!

      Här finns det en hel del att återkomma till och att knyta an till framöver!

      Svara
  2. Hans Renman,

    Jag mötte Francesc Pedró i London för några år sedan, då vi gjorde ett gemensamt jobb. Han nämnde då i en paus hur viktigt han tyckte det var att få mer fakta istället för åsikter inom detta område. Härligt att nu få ta del av denna rapport.
    Jag noterar att det Francesc flaggade upp för redan då nu slås fast igen, då du skriver om skolan och pedagogikens centrala roll. Glädjande nog ligger Sverige fint till här, vilket också OECD visar.
    ”Skolan och lärarna kan även fortsättningsvis spela en stor roll för ungas kunskapsutveckling, men det förutsätter att man klarar av att integrera den digitala utvecklingen i sin verksamhet och hjälper eleverna att utveckla de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som är nödvändiga. (…) det är en besvärlig uppgift, eftersom det kräver en systemutveckling som innebär andra perspektiv på kunskap, undervisning och lärande. I det sammanhanget spelar även beslutsfattarnas arbete och den allmänna debatten en avgörande roll.”

    Svara
    1. Stefan Pålsson,

      Fakta ger ofta en mer sammansatt och svårtolkad bild – men en analys av komplexiteten är ju nödvändig för att överskrida hinder och dra nytta av nya möjligheter. Det blir intressant att se hur rapporten tas emot och används av beslutsfattare, pedagoger och forskare i olika länder framöver!

      Svara
  3. Ann-Charlotte Rundström,

    Tack för en perfekt text till skolans uppstart i höst!
    Ann-charlotte.rundstrom, rektor Apelskolan

    Svara
    1. Stefan Pålsson,

      Tack, Ann-Charlotte! Jag återkommer med mer föda för tanken redan nästa vecka!

      Svara
  4. Ingela Dahlgren,

    Tack för dina tankar…jag sprider dem vidare i vår blogg… hösten blir intressant.

    Svara
    1. Stefan Pålsson,

      Tack! Ja, det kommer att finnas mycket intressant att skriva om under hösten!

      Svara
  5. Hanna Stehagen,

    Viktigt det du skriver om den digitala klyftan hos barn. Tog själv upp det i ett blogginlägg i samband m Almedalsveckan. D

    Svara
    1. Stefan Pålsson,

      Tack! Ja, en förståelse av komplexiteten när det gäller digitala kompetenser, vad som orsakar skillnaderna mellan barn och ungdomar samt hur skolan bäst kan hantera detta är viktigt för att främja en mer jämlik utveckling. Här finns det goda skäl att återkomma!

      Svara
  6. Stefan From,

    Spännande med meningen om att skolan KAN även fortsättningsvis spela en stor roll för ungas kunskapsutveckling, men att det kräver en del som nämns. Detta att skolan kanske och inte självklart spelar stor roll för ungas kunskapsutveckling är ju väldigt spännande när man som jag jobbar i den miljön. Skolan har liksom varit så självklar och oifrågasatt som kunskapsinstitut för barn och ungdomar, något som krackelerat lite här. Det kräver en hel del nytänk och mod att slänga de gamla pärmarna och tankarna och få skolan relevant och i takt med tiden igen. Jättebra läsning. Spännande. Se fram emot de diskussioner som måste ske på arbetet om detta.

    Svara
  7. Helena Kvarnsell,

    Så intressant! Och bra!
    Resan har bara börjat men jag hoppas på en kraftig acceleration så att ALLA elever i landet kan få använda digital teknik för ökad måluppfyllelse, både för LGR som i livet.

    Svara
  8. Stefan Pålsson,

    Under de senaste åren, i takt med att den digitala samhällsutvecklingen och globaliseringen intensifierats, har CERI framförallt tittat på skolans transformativa och innovativa förmågor. Den moderna skolan skapades för att möta industrisamhällets krav. Hur samhället förändras idag, vilka nya förutsättningar och krav som detta innebär och hur de kan mötas är något som undersöks i olika projekt och beskrivs i rapporter.

    Dirk van Damme, som är chef för CERI, höll i slutet av mars föredraget ”Innovation to improve 21st century education for all”. Presentationsfilen på Slideshare ger en bra överblick av aktuella frågor och problemställningar: http://www.slideshare.net/dvndamme/innovation-to-improve-21st-c-education-for-all-penn-19-march-2012

    Här finns det mycket att reflektera kring!

    Svara
  9. marja-riitta ritanoro,

    Ungdomar i invandrar rika områden beskrivs som förlorare i Sverige. De har datorer hemma. Deras föräldrar kommunicerar med släktingar och vänner världen över med digitala verktyg. Vad är problemet? Jag har sett att skolledningen och alldeles för många lärare saknar kunskaper inom digital kommunikation.Därmed blir utbildningar torftiga och saknar IT kunskaper som skall bäddas in i lärandet i alla ämnen. Järva är ett sådant område. Både skolans ansvar skall krävas och det politiska ansvaret skall krävas. Framtiden byggs upp och underhålls av våra ungdomar. Bra att vi har Skolinspektion och Skolverkets IT kompetens som gör jobbet !
    Rektor som bott och jobbat både i Östermalm och Rinkeby.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *