Kritiska kunskaper i det digitala medielandskapet

För en månad sedan tog jag upp tecken på att medie- och informationskunnighet börjar synas på den skolpolitiska dagordningen i Sverige och de andra nordiska länderna. Ett avgörande skäl till detta är att dessa kunskaper spelar en nyckelroll i den demokratiska samhällsutvecklingen nu när ett digitalt, hypermedialt, interaktivt och socialt medielandskap växer fram.

Jag nämnde även UNESCO:s internationella ramverk för lärares medie- och informationskunnighet, som presenterades för knappt två år sedan. Syftet med det här ramverket är att underlätta för lärarutbildningarna i världens länder att föra in dessa kunskaper i sin undervisning. Om inte skolan och lärarna kan ta sitt ansvar, blir det svårt att stärka den allmänna kunskapen om medier utifrån ett medborgar- och demokratiperspektiv.

På Mediedagarna i Göteborg förra veckan presenterade Nordicom vid Göteborgs universitet en svensk översättning och anpassning av UNESCO:s ramverk, som kan hämtas utan kostnad som pdf från deras webbplats. Här finns ramverk och riktlinjer samt moduler som kan användas direkt i lärarutbildningen. Samtidigt lanserades antologin Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället: Skolan och demokratin, som enbart finns tillgänglig i tryckt format. Ena hälften av boken består av UNESCO:s ramverk och den andra innehåller analyser, kommentarer och reflektioner kring denna av svenska forskare, lärarutbildare och praktiker. Allra sist ger två spanska kommunikationsforskare en bild av hur medie- och informationskunnighet i skolan hanteras av EU.

I det här inlägget gör jag en översikt av antologins andra del, vilket samtidigt ger en inblick i några intressanta delar av den forskning och praktik som just nu pågår i Sverige.

Ulrika Sjöberg, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Malmö, beskriver kort det nyligen avslutade forskningsprojektet Organiserade producenter av unga nätkulturer: Aktörer, praktiker, ambitioner, som finansierades av KK-stiftelsen inom ramen för programmet Unga nätkulturer. Syftet med projektet var att beskriva och analysera barns erfarenhetsvärld på Internet, i en tid präglad av konvergens mellan gamla och nya medier, där vi i allt högre grad både är konsumenter och producenter av media.

Barns möjligheter att uttrycka sig med hjälp av olika digitala medier är närmast obegränsade, men det innebär förstås inte att de automatiskt blir självreflekterande och kritiska till den rådande mediekulturen. De är inte några ”digitala infödingar” som på ett självklart sätt kan hantera allt det nya. Därför är det nödvändigt att skolans undervisning verkligen tar tag i detta och hjälper eleverna att utveckla den medie- och informationskunnighet som krävs idag. Här är det viktigt att utgå ifrån barns och ungas digitala erfarenhetsvärld och deras förståelse av sig själva och den värld som omger dem, påpekar Ulrika Sjöberg.

Åtta forskare och lärarutbildare som tillhör forskningsmiljön svenska med didaktisk inriktning och arbetar med projektet SMDI och lärande i medielandskapet 2.0 på Malmö högskola, har gemensamt skrivit ett kapitel i antologin. Här resonerar de kring kommunikativa kompetenser i det nya medielandskapet och hur blivande lärare kan förberedas för att arbeta med medie- och informationskunnighet i sin undervisning.

De menar att det är viktigt att undersöka vad som händer med lyssnandet, läsandet, skrivandet, talandet, seendet och det visuella gestaltandet i det nya medielandskapet – och att fundera på vad det innebär för lärarna. Forskarna konstaterar också att UNESCO:s ramverk har ett öppet och nyanserat perspektiv på olika medier och kommunikationsformer och att en elevcentrerad pedagogik, ett undersökande arbetssätt och en reflekterande hållning hos eleverna lyfts fram och betonas.

I likhet med Ulrika Sjöberg, anser de åtta att det är avgörande att läraren kan ta avstamp i elevernas erfarenhetsvärld i arbetet med deras medie- och informationskunnighet. Men det förutsätter att de blivande lärarna både lär sig att använda olika mediala uttrycksformer och att de utvecklar den metakompetens som krävs för att ge hjälp och stöd åt eleverna. Det är också avgörande att skolans undervisning inte enbart handlar om att tradera och reproducera känd kunskap, utan att eleverna också lär sig att hantera det okända och det osäkra genom undersökande arbetssätt och problembaserat lärande. Annars finns det en betydande risk för att digitala medier ges en alltför begränsad och begränsande roll, menar de åtta forskarna.

Det handlar om att skapa möjligheter för ett lärande som engagerar, utmanar och utvecklar elevernas förmåga att skapa, förstå och att delta i samhället.

Louise Limberg, senior professor på Bibliotekshögskolan på Högskolan i Borås, tittar i sitt kapitel närmare på undersökningar och metaanalyser av informationskompetens i undervisningen och hur begreppet uppfattas i forskarvärlden och i politiken. Hon ser informationskompetens är nyckeln till lyckade studier och en god, kritisk kunskapsutveckling för eleverna.

I kapitlet lyfter hon bland annat fram behovet av att eleverna tillsammans med lärarna lär sig att formulera forskningsbara frågor när de arbetar undersökande och problembaserat och att undervisningen behöver bestå av varierade informationsaktiviteter som både berör urval, relevansbedömning och bearbetning av information. Det är också nödvändigt att eleverna får en konsekvent och regelbunden återkoppling så att de verkligen lär sig att arbeta forskande, på egen hand. Detta måste uppmärksammas mer på lärar- och bibliotekarieutbildningarna än idag, så att studenterna verkligen får utveckla de kompetenser och didaktiska förmågor som sedan krävs i den praktiska verksamheten.

Louise Limberg konstaterar att den aktuella forskningen visar att informationskompetens är ett betydligt mer komplext och mångfacetterat begrepp än vad som framgår hos UNESCO. Politiken och forskningen pekar sällan åt samma håll och det krävs ett närmande och en bättre dialog för att resultatet ska bli så bra som möjligt. Detta gäller sannolikt i de allra flesta sammanhang. Det är långt ifrån tillräckligt att beskriva informationskompetensen i olika listor eller standarder över färdigheter. Istället är det viktigt att utveckla språket, så att vi kan tala om förmågor, situationer och kontexter på ett mer nyanserat och precist sätt. Annars blir det nog svårt att nå ända fram.

Per Ericsson, handläggare på Svenska Filminstitutet, argumenterar i sitt bidrag för att filmskapandet ska ges en större roll i undervisningen, nu när det uttryckligen nämns i Lgr 11. Precis som den tyske regissören Wim Wenders konstaterade i sitt tal på European Culture Forum 2009, ska vi undervisa filmen. Det handlar om att utveckla mediepedagogiken i linje med läroplanen och att få in filmen på allvar i skolan, för mer lust och mer lärande.

Fredrik Holmberg, medarbetare på Filmpedagogerna, undrar hur UNESCO:s ramverk ska kunna omsättas i praktiken i Sverige med tanke på lärarutbildningens brister inom området, de bristande kunskaperna bland kommunala beslutsfattare, den djupa klyftan mellan elevernas och skolans medieverklighet och de alltför oskarpa skrivningarna om medie- och informationskunnighet i läroplanerna.

Dagens läge är problematiskt, men istället för att ge upp på förhand är det istället viktigt att lärarna gräver där de står och börjar knyta an till elevernas erfarenhetsvärld. Det finns dock mycket som behöver göras, inte minst när det gäller skapande av och tillgång till öppna lärresurser. Här finns det dock risk för att Sverige halkar efter, eftersom vi till skillnad från de flesta OECD-länder saknar en strategi för detta.

Mediakonsulten Ragna Wallmark, tidigare programchef på UR, konstaterar i sin text att audiovisuella medier har en stark kraft när det gäller att stimulera lärandet, och att detta måste tas tillvara i undervisningen. Samtidigt är det viktigt att barn och ungdomar både kan tillägna sig innehållet, skapa själva, hantera information på ett kritiskt sätt och att förstå hur medierna fungerar – gärna i samspel med medieföretagen.

Cecilia Boreson, verksamhetsutvecklare på UR, kommer in på detsamma i sitt kapitel. UR har bland annat tagit fram lärresursen Didaktikens verktyg: om att lära och undervisa multimodalt, som vänder sig till lärare och lärarstuderande. Den används just nu i ett pilotprojekt tillsammans med ett tiotal kommuner, bland annat Botkyrka och Karlstad. Syftet är att både UR och kommunerna bättre ska lära sig hur den här sortens material kan användas i det konkreta utvecklingsarbetet ute på skolorna.

Michael Forsman, som översatt och bearbetat UNESCO:s ramverk, undrar i sitt bidrag hur det kan bli möjligt att få en hållbar utveckling av medie- och informationskunnighet i den svenska skolan. På längre sikt är det nödvändigt att vi får en ökad medvetenhet om mediernas betydelse och en gemensam begreppsbildning när det gäller kunskapssyn och didaktik som gör det lättare för oss att hantera dagens verklighet. UNESCO:s syntetisering av medie- och informationskompetens till ett samlat begrepp är ett exempel på detta, menar han. På lite kortare sikt behöver lärarutbildningarna öppna upp för nya arbetssätt, satsa mer på ny och befintlig teknik och låta medie- och informationskompetens genomsyra hela utbidlningen.

Medie- och informationskompetens ska ses som en del av det interkulturella bildningsarbete som krävs för att vi ska förstå oss själva, vår roll, våra möjligheter och våra utmaningar i dagens globala och digitala värld, konstaterar Michael Forsman.


Kommentarer (1)

  1. Magister Karlsson,

    Mycket intressant läsning… kul att MIK börjar få fotfäste i skolan.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *