Utvecklar it i undervisningen elevernas lärande?

Hur kan man ta reda på om användningen av it i undervisningen utvecklar skolans verksamhet, lärarnas undervisning och elevernas lärande? Pedagogikprofessorn Rune Krumsvik vid Universitetet i Bergen och hans forskargrupp Digitale læringsfellesskap identifierat och utvecklat indikatorer som kan göra detta möjligt i projektet SMIL – Sammenhengen mellom IKT-bruk og læringsutbytte.

Krumsvik och forskargruppen fick uppdraget av Kommunenes Sentralforbund i juli förra året, och för två veckor gavs en presentation av rapporten och dess innehåll.

Tillsammans med fylkeskommunerna i Østlandssamarbeidet, med undantag för Oslo, har forskarna tittat närmare på hur sambandet mellan pedagogisk it-användning och lärande kan analyseras. De har även använt indikatorerna för att undersöka hur pass väl fylkeskommunernas  satsningar på gymnasiet fungerar. Forskarna har identifierat och använt indikatorer på gott huvudmanna- och skolledarskap, lärarens förmåga att använda it i undervisningen och på utvecklingen av elevens lärande.

Undersökningen omfattar totalt 17529 elever och 2524 lärare i sju fylkeskommuner, vilket gör den till en av de största norska undersökningarna någonsin när det gäller gymnasieskolan. Responsen var dock ganska dålig – den varierade mellan 8.7 och 37.9 % i fylkeskommunerna – så det kan förstås finnas skevheter i materialet.

Rune Krumsvik konstaterade att tio månader är en väldigt kort tid för att ta fram indikatorer, och han hoppades att detta var första steget i ett mer långsiktigt utvecklingsarbete  både för forskningens del och för den digitala skolutvecklingen. Arbetet baseras på mixed methods research, det vill säga en kombination av kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder. Förutom enkäter, har forskarna arbetat med semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper samt genomfört fältarbeten i matematik, norska och engelska samt en single case-studie och en cause/effect-studie i naturkunskap.

Krumsvik påpekade också att empiriska indikatorer är svagare än evidens och bevis. De pekar på faktorer som ser ut att fungera. Med andra ord krävs det mer forskning för att komma vidare och få mer kunskap kring villkor och förutsättningar.

Analysens ramverk bygger på OECDs antologi Assessing the effects of ICT in education: Indicators, criteria and benchmarks for international comparisons och på John Hatties metaanalys Visible learning. I likhet med Willem Pelgrum, som bidrog till OECDs antologi, skiljer man på primära och sekundära indikatorer. Datortäthet och mängden datortid under en vecka är exempel på primära indikatorer, medan lärarens kompetenser, hur de digitala möjligheterna används i undervisningen och hur ledningen av klassen fungerar är exempel på sekundära indikatorer. Båda typerna av indikatorer är viktiga för analysen, men de sekundära belyser de primära och bidrar till en djupare förståelse.

Resultaten från undersökningen visar att skolorna har en mycket god tillgång till datorer och annan digital infrastruktur, vilket även är fallet i hela Norge, generellt sett. It-användningen är numera strukturellt förankrad i det dagliga arbetet ute på skolorna. Det är alltså inte längre bara eldsjälar som använder it i undervisningen, utan alla gör det. I det här sammanhanget är det viktigt att skolorna har strategier och planer som slår fast att alla faktiskt ska göra det, påpekade Krumsvik. Det är också uppenbart att dagens digitala samhälle ställer helt andra villkor på förändringskompetens i skolledningsfrågor än tidigare.

Trots att att it-användningen är hög, behöver den bli mer ämnesinriktad och tätare knuten till de krav på kompetenser som ställs i läroplanen. En del av lärarna har kommit mycket långt inom det här området. Därför vore det bra om skolorna blev bättre på att samarbeta och dela kunskaper och insikter, menade Krumsvik. Det skulle ge en större skjuts åt det pågående utvecklings- och förändringsarbetet.

Lärarna är i behov av en generell kompetenshöjning, tillade Krumsvik, och det gäller i särskilt hög grad inom det digitala området. Inte minst måste de bli bättre på att väva samman it-användning och formativ bedömning på ett mer sömlöst och naturligt sätt i sin undervisning. Det är också tydligt att lärare som har hög digital kompetens höjer elevernas skolresultat. En sådan lärare kan även fungera som förebild för elevernas it-användning i sitt ämne. Lärarens förmåga att leda klassen och hjälpa alla att fokusera på sitt arbete, t. ex genom att sätta upp klara regler, riktlinjer och mål, blir också allt viktigare när alla har varsin dator och är ute på nätet.

En tydlig digital livsstil bland eleverna och användningen av sociala medier och andra tjänster på nätet som inte har med undervisningen att göra, är en stor utmaning för både lärare och elever. Krumsvik påpekar dock att det är alltför enkelt att bara skylla på eleverna, och att det även kan bero på att undervisningen inte håller måttet eller utnyttjar elevernas informella lärande i sociala medier.

Elevernas skärmtid, det vill säga deras användning av tv, nätet, mobilen och andra enheter, är generellt sett mycket hög och betydligt högre än bland lärarna. Enligt undersökningen finns det ett systematiskt samband mellan föräldrarnas utbildningsnivå och elevens betyg, digitala kompetens och förmågan att fokusera på undervisningen. Elever med universitetsutbildade föräldrar klarar sig i allmänhet mycket bättre inom samtliga dessa områden än elever med föräldrar som har lägre utbildning. Samma samband syns när det gäller mängden skärmtid. De som har föräldrar på den lägsta utbildningsnivån har mest skärmtid och känner sig också mer beroende av att ständigt följa med i vad som händer.

Betydelsen av det starka sambandet mellan elevernas sociala bakgrund och deras lärande och prestationer betonade Krumsvik starkt. Här har skolan en avgörande utjämnande roll. Annars riskerar Norge en Matteuseffekt, precis som OECD konstaterade för tre år sedan i sin analys av PISA 2006: de elever som redan har goda förutsättningar ökar sitt försprång och klyftorna mellan eleverna ökar. Undervisningen måste därför se till att det inte uppstår ett b-lag av elever som halkar efter allt mer. Annars finns det risk för långsiktiga negativa sociala och ekonomiska konsekvenser för hela den norska samhällsutvecklingen.

Vilka indikatorer identifierade forskarna inom de olika områdena?

När det gäller huvudmanna- och skolledarskapet, såg forskarna att tillgången till it, läroplansförankring, digital kompetenshöjning bland lärare och elever och en digital formativ bedömning var viktiga primära indikatorer. En förändringsorienterad skolledning, en strukturell förankring av digitala lärresurser i både undervisning och summativ bedömning samt ett genomtänkt arbete med de sociala skillnaderna blev preliminärt definierade som sekundära indikatorer.

De sekundära indikatorerna är preliminärt definierade inom samtliga områden, eftersom det krävs mer forskning innan det går att uttala sig mer säkert.

Skärmtid, kompetensutveckling kring it i undervisningen, rutiner och regler för it-användningen i klassrummet samt digital formativ bedömning är primära indikatorer på lärarens förmåga att använda it i undervisningen. Klassledning, digital kompetens, förmåga att värdera och bedöma multimodala texter samt undervisningsmetoder och pedagogiska grundtankar kring it i undervisningen är sekundära indikatorer.

Tillgången till datorer och nät, digital formativ bedömning, en strukturellt förankrad användning av digitala lärresurser, en ämnesinriktad användning av it i undervisningen och mängden nätanvändning som inte har med undervisningen att göra är primära indikatorer på hur pass väl it fungerar när det gäller att utveckla elevernas lärande. Digitala förmågor samt lärarens förmåga att leda klassen och att fungera som förebild för elevernas lärande är sekundära indikatorer.

Skolorna i de sju fylkeskommunerna ligger i allmänhet bra till när det gäller de primära indikatorerna, summerade Rune Krumsvik. Däremot återstår en hel del arbete inom de områden som de preliminära sekundära indikatorerna pekar på. Nu gäller det för skolan att gå från att vara en formuleringsarena till att bli en realiseringsarena – och här rör det sig om ett kollektivt ansvar där alla är delaktiga. Därför är det viktigt att både skolhuvudmännen, skoledarna och lärarna sätter frågor som rör klassledning, digital formativ och summativ bedömning och sociala skillnader bland eleverna i fokus för sitt dagliga arbete.

Precis som Hattie konstaterar i sin metaanalys, är lärarens arbets- och undervisningssätt, klassledningen och den formativa bedömningen avgörande faktorer för elevernas lärande, avslutade Rune Krumsvik. Och det gäller även när it-användningen ingår i ekvationen.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *