Förutsättningar för att lyfta lärandet med it

Utvecklingen av elevernas digitala kompetens och en integration av de digitala möjligheterna i skolans vardag har länge varit viktiga delar av Norges nationella skolpolitik. Trots detta har arbetet gått trögare än förväntat på landets skolor. I senaste numret av Nordic Journal of Digital Literacy funderar redaktören Morten Søby, avdelningsdirektör på Senter for IKT i utdanningen, kring det nuvarande läget och vad som krävs för att komma vidare.

It har funnits med på den utbildningspolitiska dagordningen i Norge under nästan trettio år, och sedan 1996 har strategier och styrdokument tydligt lyft fram betydelsen av skolan kan dra nytta av den utvecklingen inom området. 2004-2008 genomfördes ett program för digital kompetens, för att göra det möjligt för den norska skolan att möta och hantera den allt snabbare samhällsutvecklingen.

2006 lanserades Kunnskapsløftet, en genomgripande reform av skolans organisation, struktur och innehåll. Samtidigt blev förmågan att använda digitala verktyg en av de fem grundläggande färdigheterna i läroplanen, tillsammans med att kunna läsa, skriva, räkna och uttrycka sig muntligt. Under de senaste par, tre åren har det politiska intresset för it i skolan, liksom för den offentliga sektorns digitala utveckling i stort,  dock minskat betydligt, menar Morten Søby.

I slutet av juni, efter att artikeln skrivits och publicerats, tillsatte den norska regeringen en utredningsgrupp som ska undersöka i vilken grad skolans undervisning hjälper eleverna att utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver i framtidens samhälle och arbetsliv, och vad som behöver göras framöver. Arbetet ska vara slutfört 2015, så det återstår att se vad de kommer fram till.

Men vad är det som har bromsat den digitala utvecklingen av den norska skolan? Enligt Morten Søby är det lokala självbestämmandet ett avgörande skäl. Samtidigt som Kunnskapsløftet och de tidigare satsningarna betonat värdet av att barn och unga lär sig att använda digitala verktyg och tjänster för att utveckla sitt lärande, har huvudmän, skolledare och lärare varit fria att själva bestämma hur undervisningen ska bedrivas. Detta leder till en ojämn utveckling och växande skillnader mellan skolor och kommuner. Undersökningar som Monitor 2011 och EU-undersökningen ESSIE pekar på detta.

Ett annat viktigt skäl är att satsningarna framför allt har handlat om infrastruktur och att få igång it-användningen ute på skolorna. Vad eleverna faktiskt behöver lära sig, hur undervisningen bör bedrivas och hur elevernas motivation och lust att lära kan höjas har fått mindre uppmärksamhet, menar Morten Søby. Han konstaterar också att ingen av de tio utvärderingar som gjorts av Kunnskapsløftet har fokuserat på den digitala dimensionen. I det här sammanhanget är det även viktigt att ta med i beräkningen att förmågan att använda digitala verktyg har en betydligt svagare kunskapsbas än de andra grundläggande färdigheterna. Här skulle det därför behövts en bättre samordning av resurserna och en tydligare betoning av vad den här förmågan är och varför den är viktig. Den har alltför sällan gjorts riktig tydlig i de olika ämnenas kunskapsmål, undervisningen har inte förändrats i någon högre grad och prov och kunskapsbedömningar inkluderar nästan aldrig digitala verktyg.

Utvärderingarna av Kunnskapsløftet visar att det överlag har varit svårt att införa de fem grundläggande färdigheterna i de olika ämnena. Utdanningsdirektoratet har därför tagit fram ett ramverk som ger en tydligare beskrivning av vad det handlar om. Samtidigt ändrades ”att kunna uttrycka sig muntligt” till ”muntliga färdigheter” och ”att kunna använda digitala verktyg” formulerades om till ”digitala färdigheter” inom fyra olika delområden:

  1. Tillägna sig och behandla digital information
  2. Producera och bearbeta digital information
  3. Använda digitala medier för att lära tillsammans med andra och för att delge och presentera sina egna kunskaper
  4. Digital omdömesförmåga, det vill säga att kunna använda digitala medier på ett säkert och etiskt ansvarsfullt sätt.

I ramverket anges fem olika kunskapsnivåerna inom delområdena, så att det både blir lättare att bedöma vad eleverna kan och att hjälpa dem att utveckla och förbättra sina färdigheter. Detta har stor betydelse eftersom det länge funnits en övertro på att barn och ungdomar, som ”digitala infödingar”, redan har tillägnat sig de kunskaper och färdigheter som de behöver på fritiden. Men såväl norsk som internationell forskning har tydligt visat att det finns stora skillnader mellan unga när det gäller detta – och att det som de lär sig på fritiden är långt ifrån tillräckligt för att klara sig i samhället, betonar Morten Søby.

Här har alltså skolan en stor och viktig uppgift, såväl ur ett kompensatoriskt perspektiv som ur ett bildningsperspektiv. Därför är det nödvändigt att de digitala färdigheterna får sin rättmätiga plats i undervisningen och att de praktiska och psykologiska trösklar som lärare upplever kring it i undervisningen kan tas bort. Det kräver i sin tur ett långsiktigt och övergripande nationellt perspektiv på utbildning och undervisning och genomtänkta planer för hur genomförande och tillämpning ska gå till, menar Morten Søby. Beslutsfattarna måste bli tydligare med vad som ska göras och vilka resurser som finns tillgängliga för att underlätta detta. Han ser också att Senter for IKT i utdanningen har en viktig roll för att utveckla och sprida ny kunskap om hur it och digitala färdigheter kan ges en naturlig plats i skolans undervisning.

Norge måste också dra lärdom av vad som händer i andra länder inom området, menar Morten Søby. Det finns till exempel en hel del att begrunda när det gäller Danmarks försök med digitala prov som tillåter användning av Internet, deras nationella it-strategi för skolan och den centrala roll som UNI•C – Styrelsen for IT og læring och utbildningsperspektivet spelar i arbetet med den digitala agendan för hela samhället.

I Sverige, som inte har någon nationell it-strategi för skolan, konstaterade Skolinspektionen förra året att det finns pedagogiska brister när det gäller hur it används i undervisningen. Skolverkets undersökning av it-användning och it-kompetens visar att infrastrukturen har förbättrats men att den pedagogiska it-användningen och lärarnas didaktiska kompetenser behöver förbättras. Här finns det mycket som påminner om Norge, konstaterar Morten Søby, men det sker också en intensiv utveckling i många kommuner som kan vara intressant att följa.

Erfarenheterna från Storbritannien visar att ett regeringsskifte plötsligt kan avbryta allt digitalt utvecklingsarbete och satsningarna i Singapore och Hong Kong, som liksom Norge prioriterat it i undervisningen sedan 90-talet, understryker bland annat värdet av långsiktighet, samordning, tydliga riktlinjer, aktionsforskning och kompetensutveckling av lärare. Det händer även mycket i länder som exempelvis Argentina, Uruguay och Portugal som det kan vara viktigt att hålla ögonen på, menar Morten Søby.

Artikeln avslutas med en kort hänvisning till rapporten Connected Minds: Technology and Today’s Learners, som gavs ut för ett år sedan och som avslutar och summerar OECD:s projekt New Millennium Learners. Här konstateras att den digitala utvecklingen erbjuder fantastiska möjligheter för att utveckla elevernas lärande, men att det kräver att beslutsfattarna har en bra karta och en väl fungerande kompass för att kunna välja de vägar som leder rätt. Det förutsätter en kontextuell förståelse av digitaliseringens möjligheter som är sammankopplat med ett stabilt och verklighetsförankrat pedagogiskt perspektiv.

En digital lärandekultur förutsätter deltagande, en förmåga att tänka kritiskt, samarbete och kreativ problemlösning – kort sagt: en delandekultur, avslutar Morten Søby.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *