It i skolan handlar om att öppna nya vägar

Skolverkets rapport It-användning och it-kompetens i skolan, som kom i april, visar att tillgången till datorer har ökat kraftigt i den svenska skolan de senaste åren. Trots detta har integrationen av it i undervisningen har ändå inte riktigt tagit fart. Lärare pekar på stora brister i utrustning och it-stöd, och såväl skolledning som lärare menar att de är i behov av kompetensutveckling för att kunna dra nytta av teknikens pedagogiska möjligheter.

I många kommuner och skolor i hela landet pågår projekt som går ut på att utveckla skolan och undervisningen i en digital riktning. Men vad krävs egentligen för att förändringsarbetet ska lyckas – och vilka hinder står i vägen? Detta tittar Anneli Hansson närmare på i sin avhandling Arbete med skolutveckling – en potentiell gränszon mellan verksamheter?, som hon disputerade på vid Mittuniversitetet för två veckor sedan.

Avhandlingen är en fallstudie som analyserar de förändringsprocesser som äger rum när alla lärare och alla arbetslag på en 7-9-skola i en mellanstor svensk stad ska integrera it i sin dagliga undervisning och verksamhet. Skolan är anonymiserad och går i avhandlingen under namnet Sjöviksskolan.

Analysen vilar på aktivitetsteori, i avhandlingen kallad verksamhetsteori, som är ett sociokulturellt perspektiv på personers och organisationers utveckling. Aktivitetsteorin har sina rötter i ryska utvecklingspsykologer som Vygotsky, Luria och Leontiev. Den har bland annat utvecklats vidare av den finske forskaren Yrjö Engeström, som talar om expansivt lärande. Det innebär att olika kunskaper och perspektiv kan bidra till hela organisationens utveckling, om man hittar sätt att mötas och att komma vidare i tanke och handling. Här i Sverige har aktivitetsteorin fått ganska stort genomslag inom den pedagogiska forskningen, bland annat genom Roger Säljö och hans arbete.

I avhandlingen undersöker Anneli Hansson vad som händer när den digitala utvecklingen möter etablerade strukturer och arbetssätt. Hur uppfattas den nya tekniken och dess möjligheter av skolledare och lärare? Vad krävs för att traditionella tanke- och handlingsmönster i skolans verksamhet ska kunna utmanas och förändras? Här bygger hon bland annat vidare på de norska forskarna Ola Erstads och Trond Eiliv Hauges undersökningar av de norska skolutvecklingsprojekt med digitala förtecken som genomförts sedan mitten av 90-talet.

Det avgörande är hur tekniken och dess möjligheter uppfattas och hanteras i skolan. Anneli Hansson pekar på två viktiga problem. Det ena är skolans differentierade arbetsorganisation: skolledare arbetar med organisationen och lärare arbetar med elevernas undervisning och lärande. Medan lärarna i sin verksamhet tar sin utgångspunkt i hur it kan användas för elevernas kunskapsutveckling, fokuserar skolledarnas verksamhet på hur arbetet ska organiseras. Det andra är den autonoma traditionen i skolan, som innebär att läraren själv hittar sitt sätt att arbeta i sin dagliga verksamhet, och ofta inte samverkar med eller delar kunskap med sina kollegor. Teknikens möjligheter tolkas genom de befintliga referensramarna. Om läraren inte hittar några bra användningsområden, är det lätt hänt att tekniken förkastas. Det fungerar ju bra som det är – varför krångla till det i onödan?

Mötet mellan skolans organisation och den digitala tekniken, som befinner sig i ständig utveckling, är komplext och svårhanterligt. It-utvecklingen skapar nya villkor och förutsättningar för skolans verksamhet och den utmanar samtidigt förhärskande kulturer, traditioner och strukturer. Hur ska detta hanteras? Anneli Hansson menar att det behövs rum för öppna kollegiala diskussioner i skolan, gränsöverskridande möten där skolledare och pedagoger tillsammans analyserar och diskuterar den pedagogiska verksamheten. Utveckling och förändring går varken att genomföra uppifrån eller underifrån, utan det krävs en horisontell kunskapsdelning och samverkan.

Skolledares och lärares perspektiv behöver mötas för att hela skolan ska kunna få en gemensam riktning i förändringsarbetet, skriver Anneli Hansson i avhandlingen. Lärarnas undervisningsrelaterade behov måste stå i centrum för att det ska bli möjligt att upptäcka det digitala mervärdet. När teknikens pedagogiska möjligheter blir fullt synliga, blir den också intressant.

Det är nödvändigt att lärare och arbetslag delar med sig av sina erfarenheter med att använda digitala medier och tjänster i undervisningen. Här gäller det att förklara hur tekniken motsvarar olika pedagogiska behov och hur den underlättar det uppdrag som man har enligt styrdokumenten. Genom att visa och förklara hur man arbetar och vad det leder till, blir det möjligt att utmana traditionella tankestrukturer och visa på nya vägar i undervisningen.

Detta förutsätter ett tydligt och processinriktat ledarskap i skolan, konstaterar Anneli Hansson. Digital skolutveckling handlar om att iscensätta gemensamma lärprocesser och att artikulera, utmana och expandera de ramar som gäller för verksamheten. Det måste skapas plats för gränsöverskridande zoner där skolledare och pedagoger tillsammans kan analysera och diskutera mönster och traditioner som tas för givna.

Den här typen av kollegiala samtal och diskussioner tar tid och utmanar den traditionella autonomin, men är nödvändig för att den skolövergripande utvecklingen ska komma igång, menar Anneli Hansson. Det krävs också att skolledning, it-utveckling och pedagogisk utveckling knyts samman och att sambandet blir tydligt. Skolverkets kartläggning av lärares yrkesvardag, som kom i april, visar att hälften av lärarna anser att de ägnar för lite tid åt att reflektera kring undervisning och läraruppdrag, såväl på egen hand som tillsammans med kollegor. Här finns det mycket att ta tag i och det kräver både processledning och verktyg som kan synliggöra och problematisera traditionella och oreflekterade tankar och arbetssätt.

Anneli Hansson pekar på att det kan vara värdefullt att samarbeta och diskutera med lärare på andra skolor för att öppna för nya perspektiv. Det kan också vara en bra idé att samverka med forskare för att få fatt på nya utvecklingsmöjligheter. Här gäller det dock att se till att det inte enbart blir en fråga om att överföra forskningsresultat, utan om att öppna för ömsesidigt utvecklande samtal. De norska erfarenheterna med Lærende nettverk och det arbete som pågår i Danmark i projektet Digital forandringsledelse i folkeskolen kan säkert vara viktiga i det här sammanhanget.

Avhandlingen tar inte upp de möjligheter som skapas genom det utvidgade kollegiet i sociala medier, på knytkonferenser och på informella kurser. Utvecklingen här befinner sig ännu bara i sin linda, men kanske kan de kollegiala lärsamtal som äger rum bidra till att problematisera existerande strukturer och öppna för en utveckling av skolans verksamhet?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *