Framtidens skola utreds i Norge

I det sista inlägget förra året tog jag upp Barnehagemonitor 2013 och Monitor skole 2013 – två rapporter som beskriver och analyserar hur it används i den norska förskolan och skolan. Båda rapporterna visar att skolledningens inställning och lärarnas förståelse av hur it kan användas för att utveckla och fördjupa elevernas lärande är avgörande faktorer för att det verkligen ska fungera. Det är viktigare än att ha en god tillgång till tekniken. I grundskolan har it-användningen minskat sedan 2011, trots en god infrastruktur och trots att det är ett uttryckligt mål i läroplanen att digitala färdigheter ska prioriteras.

Enligt Horizon-rapporten, som släpptes i november, är lärarnas bristande kompetens och det fortsatta beroendet av tryckta läroböcker en viktig förklaring till att förändringarna går trögt i skolan. SMIL-rapporten, som presenterades i våras, lyfter fram betydelsen av att läraren kan knyta ihop it-användning och formativ bedömning på ett bra sätt. Det är också avgörande att skolledningen arbetar för förändring, att digitala lärresurser har en strukturell förankring i undervisningen och att alla elever kan få den hjälp och det stöd som de behöver.

Värdet av att skolans undervisning följer med i den digitala samhällsutvecklingen har inte någon framträdande roll i den norska skoldebatten. I kölvattnet av diskussionerna kring Norges försämrade resultat i PISA 2012, finns det dessutom risk för att it-användningen i skolan pekas ut som syndabocken. Kraven på en återgång till traditionell undervisning med elever som disciplinerat tar till sig lärarens förklaringar hörs allt starkare från flera håll. Men är det lösningen när allt fler aspekter av tillvaron genomgår snabba förändringar präglade av den digitala utvecklingen?

Innan valet i höstas, tillsatte den förra regeringen en arbetsgrupp för att utreda hur den norska skolans undervisning behöver förändras för att förbereda barn och ungdomar för morgondagens förutsättningar och krav. Kristin Halvorsen, som då var kunskapsminister, konstaterade i juni förra året att det är viktigt att undersöka om skolans ämnesstruktur och ämnesinnehåll fortfarande är relevant. Därför tillsattes en arbetsgrupp som ska tag i detta.

Arbetsgruppen leds av Sten Ludvigsen, som är professor i pedagogik på avdelningen för medicinsk informatik på Universitetet i Oslo, och benämns till vardags Ludvigsen-utvalget. Sten Ludvigsen var chef för avdelningen InterMedia innan den förra året gick samman med Pedagogisk forskningsinstitutt. 1999-2003 ledde han utvecklingssatsningen PLUTO (Program for LærerUtdanning Teknologi og Omstilling) på uppdrag av Kunnskapsdepartementet och forskningsnätverket ITU, som 2010 blev en del av Senter for IKT i utdanningen.

Sten Ludvigsen ledde också utvärderingen av Kunnskapsløftet, den genomgripande skolreform som trädde i kraft 2006 och som lyfter fram digitala färdigheter som en av läroplanens fem grundläggande färdigheter tillsammans med att kunna läsa, skriva, räkna och uttrycka sig muntligt. Ett viktigt syfte med reformen är att eleverna ska tillägna sig ett vetenskapligt arbetssätt i skolan. Det handlar inte längre främst om att memorera fakta, utan istället ska eleverna tränas i att experimentera, analysera och att reflektera. Utvecklingen av den pedagogiska it-användningen är en viktig del av detta.

Sten Ludvigsen har sin teoretiska hemvist i aktivitetsteorin. Den tog jag upp i all korthet i november när jag skrev om Anneli Hanssons avhandling, som visar att it i skolan handlar om att öppna nya vägar. Det rör sig om ett dialektiskt perspektiv på förändringar som fäster blicken på motsättningar, sprickor och knutpunkter som kan göra det möjligt att tänka på nya sätt.

Enligt aktivitetsteorin kan förändringar ske såväl snabbt som stegvis och på olika sociala nivåer. Snabba förändringar sker enligt det här perspektivet på den kollektiva nivån och rör sådant som alla måste förhålla sig till, till exempel ämnesinnehåll, undervisningsmetoder, synen på kunskap och ramar för hur kunskaper och färdigheter ska värdesättas och bedömas. Det krävs också ett större samhällsperspektiv för att verkligen förstå hur den tekniska utvecklingen kan komma till nytta i undervisning och lärande, vilka roller läraren kan ha och vad eleverna behöver lära sig.

Arbetsgruppens uppdrag är att värdera i vilken grad som ämnena i grundskolan samt norska, engelska, matematik, NO, SO och idrott på gymnasiet motsvarar de krav som morgondagens samhälle och arbetsliv kommer att ställa på dagens barn och ungdomar. Senast 1 september i år ska arbetsgruppen leverera en delrapport som analyserar hur ämnena utvecklats under de senaste decennierna, beskriver hur det ser ut i andra länder som är jämförbara med Norge samt lyfter fram utredningar och rekommendationer om framtida kompetenskrav från relevanta nationella och internationella aktörer. Samtliga dokument som behandlar arbetsgruppens uppdrag, finns på deras blogg.

I slutrapporten, som ska vara klar senast 15 juni 2015, ska arbetsgruppen utreda i vilken grad som dagens ämnes- och kursinnehåll motsvarar morgondagens krav, vilka ändringar som behöver göras och om dagens ämnesstruktur behöver förändras. Man ska också bedöma om den norska skolans undervisning både förmedlar kulturarvet och förbereder eleverna för ett komplext och föränderligt samhälle. Den norska skolan ska bevara samhällets kontinuitet och överföra värderingar, normer och kunskaper till eleverna, samtidigt som den pekar ut riktningen för framtiden.

I mitten av förra månaden skrev Sten Ludvigsen i ett blogginlägg att det handlar om att försöka se ganska långt in i framtiden. De som börjar skolan nu, kommer att vara yrkesverksamma 2040 och deras arbetsliv kommer sannolikt minst att sträcka sig fram till 2075. Det kräver kreativitet och samarbete av alla som vill bidra till skolans utveckling, konstaterade han. Framför allt är det utvecklingen inom tre samhällsområden som är särskilt viktiga för skolan, ämnena och för de kunskaper och färdigheter som kommer att krävas: globaliseringen, den ökade mångfalden av värden och normer i samhället samt den enorma informations- och kunskapsexplosionen.

Enligt Sten Ludvigsen handlar det om att besvara ett antal viktiga normativa och empiriska frågor:

  • Vilken skola vill vi ha 2040?
  • Hur fungerar skolan idag?
  • Hur ska nya utmaningar i samhälle och arbetsliv mötas i skolan?
  • Vilka funktioner kan och ska skolan ha i samhället?
  • Hur är det möjligt att förändra skolans undervisning på enkla sätt?
  • Vilka förändringar bör genomföras?

I arbetsgruppen ingår ett antal representanter för norskt näringsliv, skola och forskning samt den danske pedagogikprofessorn Jens Rasmussen, Århus universitet (DPU) och Daniel Sundberg, docent i utbildningsvetenskap på Linnéuniversitetet. Rasmussen och Sundberg tillträdde arbetsgruppen nu i december, eftersom de både kan bidra med erfarenheter från sina respektive länder och med forskarkompetens inom flera av de områden som man arbetar med.

På senare år har Jens Rasmussen bland annat undersökt vilka kompetenskrav dagens normativa mångfald ställer på läraren i kontakten med eleverna och vad skolan i länder som Danmark, Singapore och Kanada kan göra för att möta dagens utmaningar. Han medverkade också i utvärderingen av Kunnskapsløftet med en analys av den nationella strategin för lärares kompetensutveckling.

Daniel Sundberg forskar bland annat om de nya läroplanerna, forskningsläget inom läroplansforskningen och vad som räknas som resultat i skolan. Han deltar också i det internationella forskningsprojektet Innovative Learning Environments, som leds av OECD CERI. Dessutom medverkar han ibland på forskarbloggen Skolöverstyrelsen.se, där han till exempel reflekterar kring begreppet framtidskompetenser och vad bildning kan sägas betyda idag.

Det ska bli intressant att följa det fortsatta arbetet!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *