En-till-en är ett långsiktigt förändringsprojekt

I oktober 2010 skrev jag ett inlägg om det nystartade forskningsprojektet Unos uno, lett av Åke Grönlund, professor i informatik vid Örebro universitet. Jag har också återkommit till Unos uno i samband med presentationer på Framtidens lärande 2011, 2012 och 2013.

Syftet med projektet var att undersöka pågående satsningar på varsin dator till alla elever och lärare. Det drevs tillsammans med SKL och tio kommuner i olika delar av landet. Samtidigt startade forskarskolan Teknikburna kunskapsprocesser i akademi och yrkesliv, vars doktorander i varierande grad involverades i arbetet.

Unos uno avslutades vid årsskiftet och för några dagar sedan kom årsrapporten för 2013, som även är slutrapport. 21 mars avrundas Unos uno med ett seminarium på SKL:s huvudkontor i Stockholm. En antologi om hur skolans organisation och undervisning kan utvecklas och förändras med hjälp av teknik kommer då att presenteras.

Unos uno är det hittills största forskningsprojektet som genomförts i Sverige kring vad en-till-en-satsningarna i skolan leder till samt vilka förutsättningar som är nödvändiga för att de ska lyckas. Därför är det viktigt att lyssna på slutsatserna och att analysera vad de egentligen innebär för det fortsatta arbetet med att utveckla skolan.

Syftet med Unos uno var att:

  1. Ta reda på vilka positiva och negativa effekter som uppstår när varje elev har en egen dator
  2. Undersöka hur elevernas utveckling, lärande och resultat påverkas.
  3. Titta närmare på hur lärarens roll och arbetssätt förändras.
  4. Ta fram underlag för hur satsningar på varsin dator ska genomföras för att ge största möjliga effekt på elevernas lärande.
  5. Bidra till den fortsatta kunskapsutvecklingen kring arbetet med varsin dator i skolan.

I Unos unos årsrapport 2013 betonas att den här typen av satsningar inte ska ses som it-projekt som genomförs inom ramen för den befintliga skolan. Istället ska de hanteras som förändringsprojekt som sträcker sig över flera år och innebär genomgripande förändringar av arbetsprocesser, arbetsorganisation och arbetsvillkor i skolan. Tekniken är inte främst ett verktyg, utan en katalysator som sätter igång förändring och utveckling inom en rad olika områden.

Med andra ord menar forskarna att skolhuvudmännen inte ska fråga sig hur de ska gå tillväga för att ge varje elev en dator. Istället ska de diskutera hur samarbetet bäst kan organiseras, i hela kommunen och på varje enskild skola, så att teknikens möjligheter verkligen används på bästa sätt för att nå de uppsatta målen. Detta är den avgörande utmaningen framöver och den stora skillnaden mellan skolor och kommuner talar sitt tydliga språk.

Men vad krävs egentligen för att en satsning på varsin dator ska lyckas? I Unos unos årsrapport 2013 presenteras åtta framgångsfaktorer:

1. Beslutsfattare, skolförvaltning, skolledare och lärare måste samarbeta och sträva mot samma mål. Den kommunala ledningsnivån är den avgörande faktorn som säkerställer att förändring och utveckling sprids i hela kommunen och kommer samtliga elever till del. Många förändringar kräver styrande politiska beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Infrastruktur, organisationsutveckling och lärresurser är tre exempel på områden där detta är nödvändigt.

2. Kommunen måste se skolan som ett förändringsprojekt – inte som ett teknikprojekt. Det är skolans behov som ska styra vilken teknik som köps in och hur den används.

3. Elevers ensamarbete ska bytas ut mot mer lärarlett arbete. När alla elever har varsin dator ställs högre krav på läraren, både när det gäller kompetens och tid. Det handlar inte om katederundervisning, utan läraren ska finnas till hands för att förklara, hjälpa och ge vägledning. En välorganiserad undervisning där kontakterna mellan lärare och elever ökar och blir av högre kvalitet än i det traditionella klassrummet utvecklar elevernas lärande.

4. Kostnaderna för datorer och infrastruktur får inte tränga ut personalen. Lärarna ska inte ersättas av tekniken, utan ges tillgång till den för att förändra och utveckla sin undervisning, till gagn för eleverna.

5. Den fysiska och sociala arbetsmiljön måste hanteras på ett bra sätt. Såväl årets som förra årets rapport har pekat på att många lärare och elever upplever en ökad stress och fysiska besvär. Det handlar både om ett ökat arbetstempo, distraktion från sociala medier och ergonomiska faktorer.

6. De sociala medierna måste hanteras på ett bra sätt så att de inte hindrar undervisningen, utan istället kommer till nytta i den.

7. Skolförvaltning och skolledare ska se till att det etableras arbetssätt som ser till att alla lärare lär sig att hantera och dra nytta av dator och digitala medier i sin undervisning. Det är också viktigt att se till att de upprätthåller och vidareutvecklar sina kunskaper och färdigheter. Detta kan inte lösas genom en kurs, utan lärarnas arbetssätt och vardag måste utvecklas i en mer öppen och kollaborativ riktning.

8. Skolförvaltningen ansvarar för att fungerande arbetssätt dokumenteras och sprids till alla skolor i kommunen. Nya metoder och nya sätta att tänka och förhålla sig måste spridas i hela organisationen – och detta ansvar måste tas centralt i kommunen, inte av enskilda lärare eller skolledare.

I Unos unos årsrapport 2013 konstateras att bollen ligger hos kommunerna. Varje kommun måste ta ansvar för och hantera de möjligheter och problem som uppstår när skolan förändras i en digital riktning. Det är ett tungt och viktigt ansvar.


Kommentarer (3)

  1. Kent Lundgren,

    Tack för sammanställning! Klart att skolan måste komma långt bortom IT och begreppet 1:1. Som vi vet så fokuserar begreppet IKT på kommunikation. Och bra kommunikation är lärande. Vi kan säkert ha nytta av Selander & Kress (2010) modell ”Design för lärande”.

    Det är spännande utmaningar skolan står inför http://storify.com/kentlundgren/att-praktisera-som-lararare-och-f-fria-hander .

    Ganska löjligt självklar slutsats ”Lärarna ska inte ersättas av tekniken, utan ges tillgång till den för att förändra och utveckla sin undervisning”. Men inte desto mindre viktigt. För att lyckas med detta behövs en nationell satsning på att möjliggöra (frivillig) kategorisering och strukturering av flippar och bloggar med mera som finns där ute http://www.pinterest.com/kentlundgren/flippat/ .

    Svara
  2. Karin Wickman,

    Jag är en 75 år gammal speciallärare ,som onekligen undrar över Unos Uno.j
    Jag är inte helt borta vad beträffar lärande ,sitter isom politiker i UTK beredningen i min kommun och är starkt engagerad i utbildningsfrågor..
    En rädsla uppstår direkt sedan jag bara nosat på Unosuno.Denna rädsla är då som följer.; nu kommer eleverna än mindre att lyssna på ngn pedagog !som vill samtala med ALLA eleverna på en gång ,som vill meddela , beskriva något för sin hela klass, grupp.Kanske eleverna blir sämre på att Lyssna ,vilket inte är oviktigt i livet..Jag skall sätta mig in i detta än mer och vem vet kanske måste få bort min rädsla..

    Svara
  3. Violeta H. de Lundberg,

    Diskussionen handlar ofta om en-till-en-satsningar. Kan vi tänka oss en-till-två eller en-till-tre för att uppmuntra samarbete? Vi diskuterade det på #skolchatt i torsdags och några uttryckte sig positiva till förslaget.
    PS: skriver också om UnosUno rapport på min blogg och fokuserar på effekterna: positiva och negativa.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *