Från varsin dator till wearable computing i skolan

Hur förändras skolledares, lärares och elevers förväntningar på teknikens möjligheter över tiden när de arbetar med varsin dator i skolan? Hur kan Google Glass och andra typer av wearable technology användas i skolans undervisning? Dessa båda problemställningar var viktiga programpunkter igår, när Mediacenter i Västerbotten bjöd in lärare, skolbibliotekarier och specialpedagoger till en nätverksdag.

Marcia Håkansson Lindqvists och Eva Mårell-Olssons presentationer av Unos Umeå och #throughglass streamades över nätet, så att även vi som inte var på plats kunde följa med.

Umeå kommun satsar sedan några år tillbaka på att ge alla lärare och elever på de kommunala grundskolorna tillgång till en egen dator. Marcia Håkansson Lindqvist, som är doktorand på Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet, följer under fyra år arbetet vid två grundskolor. Hon ingår i forskargruppen Lärande och IKT, som sedan mer än femton år tillbaka undersöker vad den digitala utvecklingen innebär för utbildning och lärande.

I fem fallstudier tittar Marcia Håkansson Lindqvist närmare på hur datorerna och nätet används i undervisning och vardag. Hur påverkas skolans organisation? Vad tror skolledarna om den digitala utvecklingen och dess möjligheter att förändra skolan? Vad hoppas lärare och elever få ut av tekniken? Hur tänker de kring it och lärande och hur förändras synsätt och förväntningar när möjligheterna prövas i praktiken?

Med hjälp av ramverket Ecology of Resources, som tagits fram av Rose Luckin, professor vid London Knowledge Lab, analyseras hur lärprocesser och interaktioner ser ut. Tanken är att fallstudierna av hur skolledare, lärare och elever agerar och uppfattar sina möjligheter ska ge en ögonblicksbild av hur det ser ut. Möjligheter och hinder analyseras och det resoneras kring vad som behöver göras för att underlätta förändring och utveckling.

Avhandlingen ska visa hur det går till i praktiken när it blir en integrerad del av skolans vardag. Genom att studera verksamheten under flera år, kan man få en djupare och mer mångfacetterad bild av hur utvecklingsprocesserna ser ut. Detta är viktigt för forskningen – och för skolan. Startsträckan blir kortare och misstag kan undvikas.

Två fallstudier återstår, men redan nu går det att peka på bromsande faktorer som behöver hanteras. Till exempel måste tekniken fungera bättre än idag för att det dagliga arbetet verkligen ska fungera. Skolan måste vara en kollaborativ miljö där alla delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Lärarna behöver alltså ta tag i det kollegiala lärandet och samverka kring hur undervisningen ska se ut för att tekniken ska komma till sin rätt. Annars blir det både svårt att hantera klassrummet och att utveckla elevernas ämneskunskaper och digitala kompetens. Det är också viktigt att ta reda på hur elevernas it-användning utanför skolan kan komma till nytta i undervisningen, säger Marcia Håkansson Lindqvist.

Här ställs det inte minst krav på skolledningen. Vilka organisationsförändringar krävs till exempel för att det pedagogiska samarbetet mellan lärarna ska komma igång? Hur måste rektorn leda och agera för att förändringsarbetet ska genomsyra organisationen? Hur gör man ett omtag om förändringsarbetet går fel? Vad krävs för att föräldrar och elever ska bli mer delaktiga i den digitala skolutvecklingen?

Marcia Håkansson Lindqvist hänvisar till det nyligen avslutade forskningsprojektet Unos uno och konstaterar att arbetet med varsin dator inte är ett it-projekt. Istället rör det sig om ett flerårigt utvecklingsprojekt där organisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor förändras på ett tämligen genomgripande sätt. Därför gäller det att ställa rätt frågor. Det handlar inte om logistiken kring utdelning och hantering av datorer. Istället är det frågan om om hur samarbetet på skolorna och inom kommunen ska organiseras, så att tekniken används för att nå fram till de mål som ställts upp för skolans undervisning. Med andra ord är det verksamheten som ska styra skolans digitala utveckling.

Marcia Håkansson Lindqvist nämner i förbigående att det inte längre enbart handlar om bärbara datorer i skolan. Ipads och liknande plattor, som är mindre och smidigare, men också mer begränsade än en vanlig dator, börjar få en roll i undervisningen. Detsamma gäller för Google Glass och liknande typer av wearable technology, som på olika sätt smälter samman med och förstärker kroppens förmågor.

Eva Mårell-Olsson ansökte om att få köpa och testa den första prototypen av Google Glass när den presenterades för drygt ett år sedan. I juli förra året blev hon en av en handfull användare i Sverige. Hon använder protoypen i sin forskning och undersöker hur den kan användas för undervisning och lärande i olika situationer och sammanhang.

Google Glass består av ett prisma, som fästs på ett par enkla bågar, samt touchpad, kamera och mikrofon. Den bild som prismat projicerar direkt på ögonen motsvarar en tjugofem tum stor skärm, betraktad på cirka två och en halv meters avstånd. Mikrofonen använder skallbenet som resonanslåda och används för att röststyra Google Glass. Det krävs mobil och trådlöst bredband för att glasögonen ska vara funktionsdugliga. De ansluts till mobilen med hjälp av bluetooth. Appen My Glass, som installeras i mobilen eller på datorn, sköter uppkoppling, hanterar kontaktlistan, med mera.

Syftet med Google Glass är att ge snabb och enkel tillgång till den information som behövs här och nu. Glasögonen är gjorda för att kommunicera och dela information och ger tillgänglighet och snabbhet. En klocka är inbyggd och det är enkelt att ta bilder, filma, surfa, skicka mejl, och så vidare. I mars förra året fick tvåtusen utvecklare tillgång till Google Glass, och det börjar märkas nu, konstaterar Eva Mårell-Olsson. Det kommer allt fler intressanta och användbara appar inom olika områden.

Det märks också att det är en protoyp, påpekar Eva Mårell-Olsson. Batteriet måste ständigt laddas, så det gäller att ha en laddare i fickan. Där behövs det också en 4g-router, som kan ge tillgång till nätet överallt. Syftet med Google Glass är inte att ersätta datorn eller mobilen, utan att fungera som ett komplement. Vikten är fyrtiotre gram, vilket inte låter mycket – men det är ungefär dubbelt så mycket som ett par vanliga glasögon väger. Efter några timmars användning känns det därför tungt att gå omkring med dem.

Google Glass kan användas för både augmented reality och virtual reality. Det öppnar för nya sätt att förhålla sig till verkligheten, att simulera miljöer, händelser och förlopp och att få tillgång till relevant information. Gooogle bedriver också forskning kring att ta fram kontaktlinser med samma funktion, vilket bland annat kan skapa nytta för diabetiker genom att ständigt ge tillgång till blodsockervärde och liknande. Användningsområdena är oändliga och det stora intresset för tekniken från militärt håll är ett kvitto på det. Tekniken kan förlänga våra sinnen och på lite längre sikt skapa en syntes mellan människa och maskin – en cyborg.

Under senhösten och i början av året använde Eva Mårell-Olsson Google Glass i ett pilotprojekt tillsammans med Institutionen för odontologi på Umeå universitet. I det första delprojektet använde en lärare glasögonen för att visa studenterna hur en undersökning går till. Lärarens vy visades med hjälp av en projektor på en stor skärm, så att alla enkelt kunde följa med. Från början var tanken att använda Google Hangout, men det visade sig omöjligt eftersom det var svårt att få en tillräckligt stabil trådlös uppkoppling. Därför valde man att projicera stillbilder istället.

I ett andra delprojekt i januari använde en lärare Google Glass för att snabbt och enkelt kommunicera med studenterna via mejl och Google Hangout. I det här fallet var det studerande på sjunde terminen, som har egna patienter, som satt i särskilda arbetsbås i en sal. Normalt brukar en student skriva upp sig på en tavla om det finns behov av hjälp eller vägledning, men nu användes istället nätets möjligheter. Överlag visade det sig fungera bra, trots en del tekniska problem. Kommunikationen gick snabbt och läraren kunde enkelt överblicka vilka som behövde  hjälp och sätta en prioriteringsordning. Läraren behövde inte sitta på nålar eller ständigt blicka mot tavlan, utan fick meddelande när det var dags och var alltid nåbar för studenterna.

Under våren kommer Eva Mårell-Olsson att arbeta med projektet #tagga2014, där Elvira, 13 år och Axel, 15 år, ska använda Google Glass för att lösa uppgifter och utmaningar i anslutning till Kulturhuvudstadsåret. Tanken är att se hur formellt och informellt lärande kan knytas samman och uppgifterna kommer att vara kopplade till krav och mål i läroplanen. Uppgifterna kommer att vara utformade som en skattjakt och bygga på ett pedagogiskt tänkande kring spelifiering. Civilingenjörsstudenter med inriktning mot interaktion och design kommer att utveckla den app som ska användas i glasögonen. Studerande på civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik ska utforma lämpliga arbetsuppgifter och utmaningar.

Än så länge befinner sig utvecklingen på ett mycket tidigt stadium, men möjligheterna blir sannolikt tydligare efterhand som det utvecklas fler appar och tekniken blir billigare och stabilare. Det finns naturligtvis även problem som måste hanteras, inte minst etiska frågeställningar.

Det är väldigt enkelt att fotografera och filmer utan att det märks och när det finns linser med samma funktionalitet blir det ännu enklare. I USA har det redan uppstått en motrörelse – Stop the Cyborgs – som vill hindra användningen av Google Glass på barer, restauranger och andra offentliga platser. Ny teknik skapar ofta moralpanik, men det är förstås viktigt att föra en ordentlig diskussion kring de här frågorna, betonar Eva Mårell-Olsson.

Vi måste lära oss att hantera de nya möjligheter som öppnar sig, och att välja bort tekniken när det är olämpligt av något skäl, påpekar Eva Mårell-Olsson. Redan nu går det att se många områden där Google Glass kan fylla en viktig funktion. Läkare, tandläkare och montörer som behöver vägledning och instruktioner, kan snabbt och enkelt visa vad de gör och få hjälp att lösa de problem som uppstår. En lärare kan snabbt göra anteckning och skicka till Evernote eller någon liknande tjänst. Dessutom kan information göras tillgängligt överallt, när den behövs, och projiceras direkt på verkligheten, som ett extra lager. Spännande möjligheter öppnas också för rörelsehindrade och andra med funktionsnedsättningar och särskilda behov.

Varsin dator och hjälpmedel som Google Glass, som utvidgar våra sinnen digitalt, kommer att förändra vardagen i och utanför skolan – än har vi bara sett början.


Kommentarer (1)

  1. Kent Lundgren,

    Tack för för intressanta tankar i ”Från varsin dator till wearable computing i skolan” där det verkligen tas stora kliv mellan just varsin dator till Google glasögon. Kanske ska vi vänta in de flesta i ett ”mellanläge” bestående av bland annat ”gamla vanliga” bloggar, flippar etc där lärande synliggörs och möjliggörs utanför skolans väggar. Hur t ex öppna upp för nyanserad och mogen kommunikation (ni vet ”k” i ikt) och reflektion (ni vet ”r” i irk) i ”gamla vanliga hederliga” kommentarsfält?

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *