Hur förändrar it lärares tänkande och arbetssätt?

Förra veckan skrev jag om Finlands nya läroplan för grundskolan LP 2016, som införs till hösten nästa år. Läroplanens övergripande mål är pedagogisk förnyelse, förändring av skolans verksamhetskultur och utveckling av elevernas mångsidiga kompetens, inte minst digitala kunskaper och förmågor.

Den här veckan tittar jag närmare på ett seminarium som arrangerades av Åbo Akademi och Vasa övningsskola igår eftermiddag (och som kan ses i efterhand): Din digitala didaktik – och min.

Seminariet är en del av den verksamhet som bedrivs inom forskningsprojektet Didaktiska dimensioner i digitalt lärande (DiDiDi), som pågår på Åbo Akademi sedan 2012. I DiDiDi ingår flera olika delprojektet, bland annat ViRum – ett virtuellt gymnasium för Svenskfinland – som jag tog upp för en månad sedan.

Syftet med DiDiDi är att utveckla och sprida modeller för hur den digitala utvecklingen kan användas på bra sätt i skolans undervisning samt på lärarutbildning och i fortbildning. Åbo Akademi driver Vasa övningsskola, där lärarstudenterna från Pedagogiska fakulteten gör sin praktik. Det finns således goda möjligheter till samspel och kunskapsutbyte mellan forskning, utbildning och praktisk verksamhet.

DiDiDi kommer också till nytta i det lokala utvecklingsarbete som pågår kring införandet av LP 2016 på Vasa övningsskola. Skolan ingår tillsammans med övriga övningsskolor i Finland i nätverkssamarbetet LP-stöd 2016, där man utifrån Utbildningsstyrelsens vägkarta gemensamt konkretiserar och operationaliserar det som sägs i den nya läroplanen.

Seminariet inleddes med en tillbakablick på projektet PPP – Pekplattans Pedagogiska Potential – där forskare, lärarutbildare, lärare och lärarstuderande från januari 2011 till mars 2014 undersökte hur ipads kan förändra undervisningen och utveckla elevernas lärande. Projektet startade innan DiDiDi, men blev sedan ett delprojekt.

Eli­sa­bet Back­lund-Kär­jen­mä­ki, rektor på Vasa övningsskola år 7-9, konstaterade att den teknik som väljs och de tekniska och administrativa system som byggs har en avgörande inverkan på hur pedagogiken ser ut. Innan man beslöt att använda ipads, fanns det en idé om att arbeta med e-boksläsaren Kindle, men de lärarstuderande sa nej. Det skulle vara alltför begränsande, eftersom de ville kunna göra mer än bara läsa. En annan viktig tanke är att tekniken ska fungera så friktionsfritt som möjligt, så att den kan integreras i undervisningen på ett naturligt sätt. Tekniken ska hjälpa, inte stjälpa.

Till skillnad från läroboken, som är en färdig produkt, där läraren mäter hur pass väl eleverna tagit till sig innehållet, ger ipads och andra plattor stöd åt ett processinriktat lärande. De pedagogiska möjligheterna blir större, påpekade Eli­sa­bet Back­lund-Kär­jen­mä­ki. Eleverna kan bli aktiva kunskapssökare och det informella och det formella lärandet kan mötas på ett naturligt sätt. Detta är något som skolan måste bli bättre på att ta till sig, tillade hon.

Plattan kan höja motivationen hos många elever, men den är även differentieringsvänlig. Det blir enklare att individanpassa undervisningen, eftersom det inte finns ett färdigt innehåll som styr. Den möjliggör ett multimodalt lärande, eftersom det är enkelt och smidigt att kombinera text, film, ljud och bild. Plattan fungerar också förvånansvärt väl som skrivverktyg, åtminstone för kortare texter, menade Eli­sa­bet Back­lund-Kär­jen­mä­ki.

LP 2016 säger yttryckligen att lärarrollen ska förändras från kunskapsförmedlare till en mer handledande, vägledande och stödjande roll. Detta sker när man använder plattan i undervisningen, ansåg de lärare som deltog i PPP. Plattan ger också goda möjligheter att dokumentera elevernas lärande och att ge respons och återkoppling i realtid. Det är dock tydligt att den pedagogiska utvecklingen fungerar bäst om läraren är intresserad och verkligen vill utforska plattans pedagogiska potential, påpekade Eli­sa­bet Back­lund-Kär­jen­mä­ki.

Vi lever i en utmanande tid när det gäller läromedel och lärresurser, eftersom utvecklingen befinner sig i ett brytningsskede där mycket är osäkert och det inte finns några självklara lösningar. Resultatet blir en slags hybridvariant: traditionella läromedel och resurser på nätet kombineras på olika sätt i undervisningen. Här är det viktigt att lärarna får lämplig fortbildning, att de uppmuntras till att samarbeta och dela erfarenheter. En sporrande, uppmuntrande och tillåtande utvecklingsmiljö är en avgörande faktor, avslutade Eli­sa­bet Back­lund-Kär­jen­mä­ki.

Han­nah Ka­i­ho­vir­ta, som undervisar i bildämnets didaktik på Åbo Akademi, och Min­na Rim­pi­lä, bildkonstnär och klasslärare vid Vasa övningsskola, berättade om sitt aktionsforskningsprojekt kring bilder och multilitteracitet i bildundervisningen.

Det hela tog sin början när Minna Rimpilä, som undervisar i en etta, förra hösten blev erbjuden att arbeta med varsin ipad till alla elever. Hon kände sig tveksam till hur hon skulle hantera detta på bästa sätt för att verkligen skapa ett mervärde i undervisningen. Efter diskussioner och samtal med Han­nah Ka­i­ho­vir­ta kom de gemensamt fram till att med inspiration från Elliot Eisner undersöka hur bildkonsten kan fungera som inspirationskälla för arbetet med elevernas multilitteracitet.

De tog utgångspunkt i Kieran Egan och hans bok Berätta som en saga och använde fantasin som verktyg för elevernas lärande. När de arbetade med bildkonst förvandlades de till superhjältar, utstyrda med mask och dräkt. Detta öppnade för en närmast obegränsad fantasivärld som underlättade undervisningen och gav alla den motivation som de behövde. Enligt Egan är barnens egen fantasi det starkaste och mest verksmma lärverktyget. Plattorna gjorde det enklare att differentiera undervisningen och alla elever kunde arbeta i sin egen takt. Läs- och skrivförmågan var högst varierad bland eleverna. Några kunde bara åtta bokstäver.

Läraren och forskaren blev också superhjältar och när eleverna arbetade med bildkonsten var de i Academill på Åbo Akademi. Bytet av rum och miljö gjorde det lättare att klargöra gränsen mellan fantasivärld och skola för eleverna. Det fanns en tydlig skillnad mellan när det var lek i verkstaden på Academill och när det var skola i klassrummet.

Genom att arbeta med deltagande aktionsforskning som metod, blir det möjligt att ge en mer aktiv röst åt läraren och vad hen vill utveckla och arbeta med. Lärarens professionella röst och habitus blir mer synlig, liksom den didaktiska medvetenheten och förståelsen för den digitala teknikens plats i undervisningen.

Minna Rimpilä och Hannah Kaihovirta såg en enorm potential och glädje i att kunna dela med sig av sina erfarenheter på vardagsspråk, professionellt språk och vetenskapligt språk. Det gavs utrymme för värdefull gemensam reflektion och begreppsbildning som ger båda en bättre förståelse som leder arbetet framåt. En vetenskaplig artikel som beskriver och analyserar deras arbete är på gång.

Förutsättningen för att det här ska fungera är att det finns gott om tid för samarbete och förarbete, att man känner tillit och att det går att föra en dialog där båda utvecklas. Här har forskaren och läraren ett gemensamt ansvar.

Ria Heilä-Ylikallio, prefekt vid Pedagogiska fakulteten, påpekade att samarbete, tid och arbetsro var några nyckelord som blev tydliga i Rimpiläs och Kaihovirts presentation. Kanske är det viktiga delar i den förändrade verksamhetskultur som det talas om i LP 2016? Skolan ska bli en professionell lärande organisation och lärarnas arbete ska bli mer processinriktat och grundat på samarbete och kunskapsdelning. I skolan finns en generationsklyfta och det finns även en klyfta mellan skolan och samhället. För att kunna överbrygga de här klyftorna, krävs att forskare och lärare gemensamt sätter ord på vad som sker och vad som bör göras, att de bygger broar som ger ökad förståelse och som möjliggör utveckling. Den pedagogiska praktiken måste synliggöras och beskrivas för att kunna förändras.

Just nu är det många skolor i Finland som behöver renoveras på grund av mögelskador och den närmaste tiden är det runt 33 000 elever som måste undervisas i baracker och andra tillfälliga lokaler. Detta har öppnat för en intressant och kreativ diskussion kring skolans fysiska rum och utvecklingen av nya lärmiljöer, stimulerad av den nya läroplanen. I de här sammanhangen talas inte särskilt mycket om it och datorer. Det handlar mer om att riva ner slutna rum, skapa större flexibilitet, mer variation och öppna upp för samarbete. Renoveringarna ses som möjligheter att genomföra de förändringar av rummet som behövs när teknikutvecklingen skapar nya förutsättningar för undervisning och lärande.

Si­grid Ek­holm, tidigare lärare vid S:t Karins svenska skola, numera doktorand vid Åbo Akademi, berättade om vad som hände när hon för ett par år sedan deltog i ett projekt kring åldersintegrerad utbildning i en flexibel lärmiljö. Hon tömde hela klassrummet och ersatte inredningen med en heltäckande matta och nya möbler. Eleverna, som hade varsin ipad, kunde välja mellan att sitta vid stol och bord eller att sitta eller ligga på golvet. Detta ledde till en aktiv dialog kring arbetssätt, trivsel och hur eleverna vill att klassrummet ska se ut för att kunna koncentrera sig och arbeta så bra som möjligt.

Sigrid Ekholm började tänka och fundera kring vad som kännetecknar en lärmiljö som integrerar it och, framför allt, vad som kännetecknar själva uppstartsfasen. Hon började också reflektera kring elevernas digitala läs- och skrivprocesser, hur deras multilitteracitet ser ut och hur deras lärande och utveckling kan stödjas så bra som möjligt. Hon började också undra över hur lärarens didaktiska kunskaper utvecklas när de digitala möjligheterna integreras i undervisningen.

Tankarna och funderingarna ledde Si­grid Ek­holm fram till sitt doktorandprojekt. Det finns mycket forskning som undersöker hur eleverna påverkas när undervisningen utvecklas i digital riktning – men vad händer med läraren? Vad sker i lärarens huvud? Hur förändras lärarens tänkande och arbetssätt när de använder digitala verktyg och tjänster för att utveckla elevernas läs- och skrivförmåga? Vad leder detta till?


Kommentarer (1)

  1. Kent Lundgren,

    Intressant, med fler tankar kring Didaktiska dimensioner i digitalt lärande (DiDiDi), men har vi redan lärt oss tillräckligt av UNESCOs ramverk rörande Medie- och informationskunnighet för lärare och lärarutbildning (Carlson, 2013, Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället-Skolan och demokratin)?

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *