Datalogiskt tänkande och digitalt skapande

Den digitala samhällsutvecklingen ställer nya och delvis annorlunda krav på skolans undervisning och vad eleverna behöver lära sig. När teknikutvecklingen går allt snabbare, är det nödvändigt att kunna tänka kreativt, samarbeta och lösa problem tillsammans med andra och att kunna dra nytta av de digitala möjligheter som öppnar sig. Detta gäller både på arbetsmarknaden och i vardagen.

Att föra in makerkulturen i skolan är ett sätt att hantera detta. Ett makerspace kan fungera som ett laboratorium för lärande, där lärare och elever tillsammans provar sig fram och hjälps åt att hitta konstruktiva svar på komplexa frågeställningar. Här har det datalogiska tänkandet (computational thinking) en given plats. Det handlar om att beskriva, analysera och lösa problem med hjälp av datorkraft. Att förstå programmering är en viktig del av detta. Skolans undervisning behöver bli bättre på att förbereda eleverna för det digitala samhälle som vi lever i.

Peter Parnes, professor i distribuerade datorsystem vid Luleå tekniska universitet, är en av dem som aktivt verkar för att få in det här sättet att tänka och arbeta i den svenska skolan. I slutet av februari presenterade han rapporten Skapande och skaparkultur som drivkraft för kreativt lärande i skolan och han talade nyligen både på SETT och på Framtidens lärande.

Det här förutsätter att lärarna förstår hur dagens samhälle utvecklas och förändras och att de kan se vad det innebär för lärandet och för undervisningen. De måste även ha en förståelse för programmering och datalogiskt tänkande, så att de kan lära eleverna detta. Det är också viktigt att använda den teknik som eleverna använder till vardags, utanför skolan, och att visa hur den kan användas till att skapa och tänka nytt. Detta är långtifrån självklart idag, menar Peter Parnes.

Kunskapsdelning och kollegialt lärande är ett sätt att börja ta tag i det här problemet. Tillsammans med Agneta Hedenström, som är rektor på två F-6-skolor i skolområdet Bergnäset (sörbyarna) i Luleå, har han under de senaste par åren börjat föra in makerkulturen i skolan. Med hjälp av informellt lärande och kunskapsdelning bland lärarna, ”Luleåmodellen”, vill de göra analys, processtänkande, hypotes- och prototyptester och kollaborativt digitalt skapande till naturliga delar av den dagliga undervisningen.

Till hösten kommer nio förskolor och nio grundskolor att börja arbeta med 3d-skrivare och andra digitala verktyg i undervisningen. Lärarna ska samarbeta och lära av varandra på lärknytis, pedagogiska pubar och liknande informella träffar. Det ska även skapas incitament för lärarna att utveckla goda idéer tillsammans och att prova dem i verkligheten.

Inom kort öppnas en webbplats som ska fungera som plattform för att dela och gemensamt vidareutveckla lärresurser som tydligt visar hur man kan arbeta och som även klargör kopplingen till läroplanen. Allt det här har kommit att ingå i projektet Skaepiedidh – Framtidens skapande i skolan, som finansieras av Vinnova sedan förra året och som ingår i deras satsning Digitalisering för framtidens skola. Plattformen kommer att vara öppen för alla intresserade i hela landet. En del av projektet går ut på att ta fram en affärsplan för plattformen, så att den kan leva vidare och utvecklas efter 2016, när Vinnovas finansiering upphör.

Peter Parnes identifierar sju viktiga utmaningar för skolan och integrationen av makerkulturen i undervisningen:

  1. Är bredd eller djup viktigast? Måste skolan verkligen täcka in allt? Idag är det fortfarande innehållet som står i centrum, men betydligt mer krut måste läggas på förmågorna och det livslånga lärandet. Detta pekar även Ludvigsen-utvalget på i Norge, som jag nämnde förra veckan. Om en månad presenterar gruppen sin rapport om framtidens norska skola.
  2. Elevernas tålamod och uthållighet. En viktig lärdom från OECD:s rapport om den svenska skolan, som kom förra veckan, är att svenska elever snabbt ger upp om de möter ett komplext och svårlösligt problem. En viktig del av detta är sannolikt att endast 45% av mellanstadielärarna anser att barn lär sig bäst genom att försöka hitta lösningen själv. I de andra länderna som deltar i Pisa är det i genomsnitt 83% som anser detta!
  3. Hur kommer vi förbi inspirationsstadiet och börjar gå på djupet? Här är det viktigt att få fram en progressionsmodell med tydliga steg i alla ämnen.
  4. Vad krävs för att få med alla skolor?
  5. Det gäller att skapa autentiska och relevanta uppgifter som kopplar skolans undervisning till samhället.
  6. Programmering som ett eget ämne eller datalogiskt tänkande som en del av alla ämnen, som i Finlands nya läroplan? Datalogiskt tänkande är en bättre lösning, eftersom det digitala numera är en del av ”allt” och kan vara till nytta i alla sammanhang. Alla ska inte blir programmerae, men alla måste förstå hur Internet, datorer, och programmering fungerar för att inte hamna utanför. Det är en viktig demokratifråga!
  7. Hur kan lärarutbildningen moderniseras? Hur kan lärarnas fortbildning utformas?

Här finns det mycket att ta tag i, och detta är förstås inget som går att lösa på kort tid. Men det gäller att frågeställningarna lyfts fram och börjar diskuteras och att så många som möjligt delar med sig av sina perpspektiv, insikter och erfarenheter, menar Peter Parnes. Det är ju så man hittar lösningarna på komplexa problemställningar.

Peter Parnes ger själv fyra förslag på hur makerkulturen och digitaliseringen kan integreras i skolans vardag:

  1. Kunskapsdelning och kollaborativt lärande i det utvidgade kollegiet – på och utanför nätet – lägger en god grund.
  2. Läraren ska arbeta mer med handledning och vägledning istället för att huvudsakligen ge svar och förmedla kunskap. Eleverna behöver lära sig att formulera, analysera och lösa öppna problem.
  3. Huvudmännen måste få alla rektorer att förstå värdet med att digitalisera och utveckla skolans undervisning.
  4. Skolorna ska uppmuntras att planera utvecklingen av undervisningen och att samarbeta internet och externt. Här kan konkurrensutsatta medel i kommunen vara en morot som fungerar.

Kommentarer (1)

  1. Kent Lundgren,

    Tack för att du sammanfattar Peter Parnes syn på lärande!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *