Egna rum på webben åt elever och lärare

Den pågående digitaliseringen av samhället innebär att nästan allt vi gör i vardagen börjar bli beroende av mjukvara och programkod. Det är i sin tur ett starkt argument för att programmering och datalogiskt tänkande behöver lyftas fram mer i skolans undervisning, och det hörs allt oftare i den svenska och internationella debatten. Länder som exempelvis Storbritannien och Finland har även med detta i sina nya läroplaner.

Samtidigt blir webben och det digitala medielandskap som växer fram allt viktigare för hur vi hämtar information, hur vi kommunicerar och för hur vi lär oss, såväl i som utanför skolan. Behovet av medie- och informationskunnighet har betonats på senare år, men det är också nödvändigt att förstå hur tekniken bakom fungerar, hur den styrs och kontrolleras, samt vilka möjligheter och begränsningar som det innebär.

En bättre förståelse av hur den digitala tekniken fungerar behövs både för att ekonomi och tillväxt ska fungera och för att det demokratiska samhället ska fortsätta att utvecklas. Makerkulturen kan spela en viktig roll för att få igång kreativitet och entreprenörskap, men det kan också ha en stor betydelse för att främja det öppna samtalet, skapa nya personliga och sociala nätverk, och för att utveckla det livslånga lärandet.

Förra veckan publicerade den amerikanska skribenten Audrey Watters en uppmärksammad artikel i Bright, som ligger på publiceringsplattformen Medium: The Web We Need to Give Students. Här tar hon upp projektet A Domain of One’s Own, som drog igång 2013 vid University of Mary Washington i Fredericksburg, Virginia efter ett pilotprojekt året innan. Tankarna och idéerna i det här konceptet har sedan spritts vidare till några fler amerikanska universitet och högskolor samt till ett par gymnasieskolor i Kanada.

Att kunna publicera sig på nätet är naturligtvis inget nytt. Redan på 90-talet kunde högskolelärare och studenter skapa egna webbsidor, och under de senaste tio åren har bloggtjänster och lärplattformar gjort det enklare för hela skolsystemet att bli synliga för omvärlden och att kommunicera internt. Det nya med A Domain of One’s Own är att lärare, elever och studenter får registrera egna domäner, att de blir systemadministratörer över sina egna webbplatser och att de själva ansvarar för sin närvaro på webben. De kan installera WordPress och andra öppna lärplattformar, och det innehåll som de skapar kan enkelt exporteras och användas vidare när de slutar. Tillsammans akapar man en öppen, distribuerad plattform.

Namnet på projektet anspelar på Virginia Woolfs berömda feministiska essä A Room of One’s Own från 1929. Här konstaterar hon att det krävs pengar, tillgång till ett eget fysiskt rum samt eget ansvar och personlig frihet för att kvinnor ska kunna skapa litteratur och vara verksamma som författare.

Jim Groom och hans medarbetare vid Division of Teaching and Learning Technologies på University of Mary Washington hävdar att det krävs något motsvarande i det virtuella rummet för att lärare och studerande ska kunna vara intellektuellt produktiva och utvecklas fritt. Mer exakt menar de att det krävs tillgång till en egen domän och en webbplats vars teknik och innehåll de själva kontrollerar för att detta ska bli möjligt.

Tekniken ska inte längre vara en svart låda eller en magisk kraft, utan lärare och elever ska lära sig hur den fungerar så att de kan använda dess möjligheter så bra som möjligt. De bestämmer själva vad de vill dela med omvärlden och avgör själva hur de ska interagera. När det inte är skolans, bloggtjänstens eller lärplattformens administrativa och tekniska ramar som sätter gränserna, finns det större möjligheter att hitta nya möjligheter för undervisning och lärande.

Precis som det konstaterats i andra sammanhang kring it i skolan, räcker det förstås inte att tekniken finns på plats för att förändringarna ska sätta igång. Det krävs också incitament och stöd för att lärare och elever ska lämna de gamla hjulspåren och söka sig nya vägar. Här är bland annat systemperspektivet och de pedagogiska visionerna avgörande, och det finns inte någon enkel standardlösning.

Audrey Watters citerar i sin artikel de båda kanadensiska gymnasielärarna Bryan Jackson och Clarence Fisher, som arbetar med A Domain of One’s Own på sina respektive gymnasieskolor. Båda kan tydligt se att det här sättet att arbeta har lett till att eleverna börjat fundera kring hur tekniken bakom webben egentligen fungerar, varför det är viktigt med backup, hur olika länders lagar förhåller sig till medborgarnas möjligheter att publicera sig på nätet, integritet, medborgarskap i ett digitalt samhälle, och så vidare. En bättre förståelse för hur tekniken fungerar och en ökad reflektion kring vad den innebär för den enskilde och för samhället är förstås ett viktigt resultat.

Den tidigare brittiske politikern och skolministerna Jim Knight, som numera är rådgivare åt TES Global, slog i förra veckan fast att Storbritannien borde ”stjäla” den här idén och undersöka vilken utveckling den kan få igång i unionens skolor. Han menade också att den borde kopplas till den nya satsningen BBC micro:bit, som innebär att alla elever i sjuan i oktober får en liten enkel dator av BBC och deras partners. Satsningen är tänkt att fungera som ingång till programmering och digitalt skapande. Om eleverna även får ett eget rum på webben, som de lär sig att styra och hantera, kan de utveckla kunskaper och färdigheter som blir allt viktigare för samhällsutvecklingen.

Jim Knight nämner  i artikeln att han kontaktat Nominet Trust, som de senaste par åren finansierat rapporter som undersöker förutsättningarna för att få igång ungas digitala förståelse och skapande i Storbritannien. Kanske kan det bli en satsning som kombinerar de här båda perspektiven som hjälper både lärare och elever att komma igång på allvar – och som andra länder kan dra lärdom av och bygga vidare på.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *