Från det digitala till det virtuella klassrummet

Förra våren skrev jag om ViRum, en satsning på att skapa en nätbaserad kollaborativ undervisningsmiljö på gymnasienivå i Svenskfinland, som drivs av Åbo Akademi och gymnasieskolorna i de tre regionerna. Tanken är att ViRum ska bidra till att underlätta den pågående digitaliseringen av gymnasiet, och ska kunna användas såväl i fjärr- och distansundervisning som i det fysiska klassrummet.

Igår arrangerade forskargruppen Didaktiska dimensioner i digitalt lärande , som deltar i utvecklingen av ViRum, ett webbinarium för att reda ut begreppen kring digitala och virtuella klassrum. Över hela världen diskuteras behovet av att digitalisera skolan, nu när samhället utvecklas och förändras i en digital riktning. Men borde vi kanske hellre tala om virtualisering? Vad är skillnaden mellan digital och virtuell? Hur hänger begreppen ihop? Hur kan ett bättre utnyttjande av nätet och de digitala möjligheterna utveckla undervisning och lärande?

Förutom forskare från Åbo akademi deltog även lärare från Korrespondensgymnasiet, som är Sveriges enda distansgymnasium, i diskussionerna. Idag finns det stränga restriktioner kring fjärr- och distansundervisning i Sverige och skollagen säger att undervisning ska äga rum i ett klassrum på en skola. Det pågår dock en utredning kring en ökad användning av fjärr- och distansundervisning i den svenska skolan och hur detta både kan skapa större likvärdighet och en mer flexibel utbildning. Utredningen kommer att presenteras för halvårsskiftet 2017.

Charlotta Hilli, doktorand vid Åbo Akademi, inledde seminariet med att ta tag i begreppen. Hon slog fast att det finns en avgörande skillnad mellan digital och virtuell undervisning, mellan ett digitalt och ett virtuellt klassrum. Digital undervisning handlar om att ge tillgång till och att förmedla information med hjälp av digitala medier. Statiska webbsidor och informationsbanker är exempel på detta. Här ses eleverna främst som mottagare av information. I den virtuella undervisningen och i det virtuella klassrummet är det däremot interaktionen med lärresurserna och med andra människor som står i centrum. Här lyfter man fram de studerandes aktivitet och skapande.

Det virtuella står för något som är nästan verkligt. Med andra ord finns en tydlig likhet med den fysiska verkligheten, men rummet och verksamheten vilar på andra premisser. Ofta tänker vi på datorspel och virtuella världar, men det kan lika gärna handla om videokonferenser eller kollaborativt skrivande på nätet, tillade Charlotta Hilli. Det som är viktigt ur ett pedagogiskt perspektiv är att man möjliggör de interaktioner som behövs för att lärande ska äga rum. Mötet mellande studerande och mellan läraren och de studerande är viktigt. Det kan ske synkront (samtidigt, i realtid) eller asynkront.

I det digitala klassrummet används ofta appar, i regel skapade efter behavioristiska principer, för att träna och repetera återgivning av fakta eller lösning av enklare problem. Den typen av hjälpmedel kan underlätta arbetet på många sätt, men undervisning handlar inte enbart om att återge fakta eller att veta vad som är rätt eller fel, betonade Charlotta Hilli.

I det virtuella klassrummet ska läraren hjälpa eleverna att utveckla sin förmåga att lösa komplicerade problem, att samarbeta, att utveckla sin initiativförmåga och att ta ansvar. Här utgår man från socialkonstruktivistiska och sociokulturella perspektiv på kunskap och lärande. Det handlar om att stärka elevernas digitala kompetens och att utveckla deras medie- och informationskunnighet i en autentisk miljö. De ska lära sig att söka och värdera information samt att analysera, bearbeta och tillämpa innehållet på ett kreativt sätt. Detta ställer krav på att läraren ger en tydlig handledning och kan rycka in och ge återkoppling på elevernas arbete när det behövs, påpekade Charlotta Hilli.

Daniel Högvall, som är lärare på Korrespondensgymnasiet, menade att det är avgörande att förstå att lärandet har sin grund i ”det analoga mötet”, i det fysiska klassrummet. Det som är viktigt för lärandet i det fysiska klassrummet måste finnas med i beräkningen när undervisningen digitaliseras. I det fysiska klassrummet är alla med samtidigt och det går enkelt att föra en dialog där alla kan delta. Om man, som Korrespondensgymnasiet, har eleverna spridda över världen, i olika tidszoner, är detta svårare att uppnå, åtminstone synkront.

Agneta Berntsson, som också är lärare på Korrespondensgymnasiet, adderade att den pedagogiska utvecklingen måste ta små steg framåt, eftersom man ansvarar för hela gymnasieutbildningar och både har kursmål, examensmål och övergripande mål att ta hänsyn till. Numera arbetar man en hel del med delade dokument i Google Drive, kollaborativt skrivande och snabb återkoppling, och det är ett tydligt steg i en mer virtuell riktning.

Ria Heilä-Ylikallio, professor i modersmålets didaktik vid Åbo Akademi, lyfte fram att det är viktigt att se till att användningen av it och digitala medier inte blir ett påtvingat självändamål. I den kommande läroplanen för gymnasiskolan i Finland, lyfts det digitala fram som en separat del. Här behövs mer uppmärksamhet på vad eleverna faktiskt lär sig än vilket medium undervisningen använder sig av i det konkreta tillfället. Vi har gått från en formalistisk till en funktionell syn på skolan, och det finns knappast någon anledning att gå tillbaka, hävdade hon.

När Charlotta Hilli häromåret talade om läraren och den virtuella lärmiljön, tog hon bland annat upp att det är nödvändigt att lärare funderar på vad egentligen vill göra när de undervisar över nätet. Vad ska det leda till? Finns det något mervärde? Fördjupas lärandet? Finns det risk för att elevernas lärande kan försämras?

Det gäller också att fundera på vilka krav som ställs på läraren. Ska läraren vara närvarande hela tiden? Kan man kräva att läraren är närvarande på sin fritid för att ge eleverna hjälp och återkoppling? Här finns flera frågetecken som behöver rätas ut. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det ställs nya krav på det pedagogiska tänkandet och därmed också på lärares utbildning och fortbildning, menade Charlotta Hilli. Det är fortfarande teknik och digitala verktyg som betonas i den allmänna debatten, men det krävs också diskussioner, kunskapsdelning, dialog och kollaborativt lärande kring pedagogiska arbetssätt och metoder för att komma vidare.

På gårdagens seminarium konstaterade Charlotta Hilli att lärare ofta blir besvikna löser uppgifter genom att kopiera information från Wikipedia. Istället borde de fundera på hur uppgiften är formulerad och om den kanske borde utformas på något annat sätt. Handlar uppgiften om att eleverna ska reproducera kunskap eller ska de tillsammans söka, analysera och bearbeta information för att själva utveckla ny kunskap? Kunskapssynen är den avgörande faktorn som bestämmer hur undervisningen ser ut. Det handlar fortfarande mest om rätt eller fel och att återge fakta. Naturligtvis behövs detta, men skolans undervisning måste i högre grad lägga fokus på elevernas förmåga att hantera och analysera information och att skapa kunskap tillsammans.

Det finns även en rad utmaningar när det gäller bedömningen, tillade Charlotta Hilli. Hur ska lärare till exempel göra för att bedöma elevers samarbete och samarbetsförmåga? Multimodaliteten är en annan central fråga. Det handlar fortfarande så gott som uteslutande om att bedöma text, men i det virtuella klassrummet arbetar man med fler medier, inte minst video. Hur ska detta bedömas? Här står lärare inför en besvärlig utmaning som kräver både stöd och kompetensutveckling.

Charlotta Hilli avslutade med att konstatera att det inte är ovanligt att digitalisering av undervisningen ses som ett sätt att spara pengar och att öka effektiviteten. Men om undervisningen ska utvecklas från digital förmedling av information till virtuellt skapande, krävs snarare mer personal och mer pengar.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *