Digital design för lärande

Digital didaktisk design handlar om att undersöka hur it och digitala medier kan användas för att utveckla, förändra och förbättra lärarens undervisning och elevernas lärande. Det här arbetet kan ske i klassrummet, men kan också äga rum på distans – eller som flexibelt lärande. Jag berörde temat i all korthet hösten 2014, när jag skrev om Isa Jahnke och hennes kollegors utvärdering av satsningen på surfplattor i skolan i den danska kommunen Odder.

Igår arrangerade forskargruppen Didaktiska dimensioner i digitalt lärande vid Åbo Akademi ett seminarium om digital design för lärande, som även kan ses i efterhand. Här ska jag ge en inblick i Annika Wiklund-Engbloms föreläsning om dimensioner av pedagogisk användbarhet i digital didaktisk design.

Annika Wiklund-Engblom inledde med att konstatera att digital didaktisk design använder designvärldens terminologi för att förklara och beskriva hur didaktisk planering kan användas för att hjälpa eleverna lära och utvecklas med hjälp av de nya möjligheterna. Det handlar om en förening av pedagogik och psykologi som försöker ta avstamp i människans behov, där läraren fungerar som en slags processdesigner.

Varför är digital didaktisk design och ”designtänk” viktigt när undervisningen digitaliseras? Annika Wiklund-Engblom menade, med utgångspunkt i resonemang från Drew Lepp, att det finns flera goda skäl till detta. Ett viktigt sådant är att slutanvändarens perspektiv står i fokus och ett annat är att arbetet tar avstamp i kollektivets samlade perspektiv. Det rör sig också om ett empatiskt och iterativt förhållningssätt till undervisning och lärande där läraren hela tiden testar, förändrar och prövar så att det hela ska fungera så bra som möjligt.

Dessutom skapas mervärde samtidigt som man löser ”riktiga problem”. Här handlar det till exempel om att skapa autentiska möten på distans, bygga digitala lärmiljöer och undervisningssituationer som främjar geografisk jämlikhet och att undersöka vad som krävs för att åstadkomma en effektiv undervisning med teknikens hjälp. Här gäller det att designa för att främja relationer, så att lärare och elever kan ”ses” och ”träffas” trots att tekniken fungerar som mellanhand.

För lärarens del är det avgörande att kunna ha ett framförhållningsperspektiv i sitt designarbete, påpekade Annika Wiklund-Engblom. Medieforskaren Marshall McLuhans drygt femtio år gamla tes om att vi kör in i framtiden genom att enbart se in i backspegeln är fortfarande relevant, tillade hon. Vi ser konsekvenserna av nya medier först i efterskott. Därför är det viktigt att läraren förenar arbetet med digital didaktisk design med aktionsforskning i sin egen praktik. Därför är det viktigt att ställa rätt frågor. Vi ska inte fråga om digital didaktisk design behövs, utan hur den skapas och tillämpas. Det är nödvändigt att gå från kvantitativa studier till kollaborativ aktionsforskning som efterhand kan börja räta ut frågetetcknen.

Läraren ska både kunna återvända det som fungerar och kunna förändra där det behövs. Annika Wiklund-Engblom knöt an till forskarna Peter Goodyear och Yannis Dimitriadis, och slutsatsen i deras artikel In medias res: reframing design for learning: Bra digital didaktisk design erkänner att ombyggnad och anpassning är norm under designarbetet. Att bygga om, förändra och anpassa visar inte alls att läraren misslyckats. Istället är det ett bevis på att hen ser till att det som skapas blir hållbart och kan användas, återanvändas och vidareutvecklas på längre sikt.

Den optimala lärupplevelsen baseras inte enbart på de studerandes utfall enligt gällande bedömningskriterier, utan beror i minst lika hög grad av den subjektiva lärupplevelsen. Det handlar inte bara om tänkande utan också om känslor. Elever och lärare ska över en teknisk tröskel för att mötas, och det är inte alldeles enkelt.

Här finns det tre dimensioner att ta hänsyn till, berättade Annika Wiklund-Engblom.

Den första dimensionen är elevernas positiva eller negativa självupplevelse, hur de uppfattar sin möjligheter att styra och agera i lärmiljön och i de konkreta situationerna. Det är avgörande att de känner sig trygga och hemmastadda för att intresse och motivation ska komma igång.

Den andra dimensionen rör elevernas självreglering eller metalärande. I vilket mån är de medvetna om sitt eget lärande? Reflekterar de kring sina lärprocesser? Funderar de på hur den didiaktiska designen skapar ramarna för deras lärande och de möjligheter och begränsningar som det innebär?

John Hattie talar om synligt lärande, det vill säga behovet av att elever lär sig att synliggöra sina egna lärprocesser. Detta blir möjligt när de vet var de befinner sig, vart de är på väg och vad som blir deras nästa steg. De som har nått dit söker sig ofta till utmaningar och klarar i regel att hantera dem på ett utmärkt sätt.

Carol Dweck och hennes resonemang kring growth mindset och fixed mindset är också relevant i det här sammanhanget, tillade Annika Wiklund-Engblom. När eleverna tränar upp ett growth mindset, gäller det att fokusera på det som hindrar förståelse och att diskutera nya strategier som kan testas. Det handlar om att kunna se sitt misslyckande som ett steg närmare att lyckas, och inte som ett bevis på sin egen oförmåga. Den fråga som Carol Dweck ägnar sig åt just nu, rör hur läraren skapar en trygg lärkultur som kan främja och ge stöd åt ett growth mindset.

Här är det viktigt att låta eleverna bli medforskare kring sitt eget lärande i förhållande till den didaktiska design som läraren använder. Läraren kan tillsammans med eleverna diskutera och reflektera kring vad de designar för i en konkret lärsituation, varför de väljer olika verktyg och mål samt hur allt det här påverkar deras lärande.

Själva lärdesignen, det vill säga dess innehåll och användbarhet, utgör den tredje dimensionen. Det handlar om teknisk användbarhet, pedagogisk användbarhet, social användbarhet, metareflektiv användbarhet och kollegial användbarhet. Med andra ord: Hur ser den digitala kontexten ut? Vad är det för kursinnehåll? Synliggörs elevernas lärande? Är ”orkestreringen” hanterbar för läraren? Kan kollegorna använda och vidareutveckla den här designen?

Möjligheterna till pedagogiskt medskapande för eleverna är betydelsefulla. I nätbaserade kurser är det viktigt att flytta fokus från själva innehållet till lärprocesserna, elevernas behov och värdet med att ansvara för att skapa en lärande gemenskap. Sammankopplat är centralt. Eleverna kan också bli delaktiga i utvecklingen av nya sätt att undervisa och att lära. Elever som skapar meningsfulla kontakter får ett ökat engagemang för sitt lärande, och ser sig själva som medskapare av undervisningen och av sitt eget lärande.

Det kollegiala perspektivet är förstås också viktigt. Annika Wiklund-Engblom lyfte fram fyra viktiga frågor i det här sammanhanget: Hur kan designen överföras till andra ämnen? Hur kan designen fungera för ämnesöverskridande undervisning? Hur kan designen fungera som reflektionsinstrument för kollegialt lärande? Hur kan lärare samarbeta kring samma design?

TPACK är ett ramverk som tydliggör hur läraren går tillväga för att designa sin undervisning på ett didaktiskt genomtänkt sätt i förhållande till innehåll, teknik och i sitt val av teoretiskt förankrad undervisningsmetod. Den visar vilka pedagogiska överväganden som läraren gör i sin användning av it och digitala medier i undervisningen. Således är det nödvändigt att läraren ständigt testar och utmanar sina pedagogiska överväganden för att se hur de påverkar lärandet och den lärkultur de vill skapa.

Annika Wiklund-Engblom avslutade med att konstatera att aktionsforskning är en viktig väg framåt för fortsatt utveckling och förbättring av undervisningen. Läraren ska beforska sin egen undervisningspraktik och även dra nytta av eleverna som medforskare. Eleverna lär sig att reflektera kring sitt eget lärande och kan börja peka på de möjligheter och begränsningar som den nuvarande undervisningen och användningen av it och digitala medier innebär.


Kommentarer (2)

  1. Stefan Pålsson,

    Tackar! 🙂

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *