Virtuellt lärande på distans

16 september disputerar Charlotta Hilli, doktorand vid Åbo Akademi i Vasa, på sin avhandling Virtuellt lärande på distans. Analysen bygger på intervjuer med tretton elever från fyra gymnasier efter en distanskurs i samhällskunskap (samhällslära) med socialkonstruktivistisk design.

Det övergripande syftet med avhandlingen är att skapa en bättre förståelse av elevers erfarenheter av att lära i en virtuell miljö och att få en tydligare bild av främjande och hämmande faktorer.

Charlotta Hilli är knuten till två pågående utvecklingsprojekt vid Åbo Akademi: Det ena är Didaktiska dimensioner i digitalt lärande (DiDiDi), som går ut på att ta fram och sprida modeller för hur digitaliseringen kan hanteras för att utveckla undervisning, lärarutbildning och lärarfortbildning. Det andra är ViRum, en satsning på att skapa ett virtuellt gymnasium för Svenskfinland.

Hilli konstaterar, med utgångspunkt i aktuell forskning, att den snabba digitala utvecklingen ställer andra krav på förmågor och färdigheter än tidigare, både i arbetslivet och som medborgare i samhället. Personlig utveckling blir allt viktigare, men den har enbart ett värde om individen också kan hantera sociala sammanhang och delta aktivt i samhällslivet.

Det fordras självdisciplin, flexibilitet, kreativitet och självständighet, men det är också nödvändigt att kunna samarbeta och lösa problem tillsammans med andra. Det ställs krav på att kunna dra nytta av de tekniska möjligheterna, som ständigt utvecklas och förändras, och på att utveckla en medie- och informationskunnighet som gör det möjligt att förstå och hantera det digitala medielandskapet.

Virtuella lärmiljöer skapar nya vägar för fjärr- och distansundervisningen, och kan bidra till att göra utbildning och livslångt lärande tillgänglig för alla. Detta förutsätter en god förståelse av vad en virtuell lärmiljö är och vilka krav den ställer på lärare och elever för att undervisning och lärande ska fungera som det är tänkt.

I avhandlingen definierar Charlotta Hilli en virtuell lärmiljö som en interaktiv, kollaborativ och kommunikativ digital miljö. Det kan till exempel handla om datorspel, virtuella världar, videokonferenser eller kollaborativt skrivande. Interaktionen mellan de studerande och mellan den studerande och läraren är i fokus. Det handlar om att möjliggöra de interaktioner och möten som är nödvändiga för att eleverna ska lära sig det som kursen syftar till. Dessa kan antingen ske synkront (samtidigt, i realtid) eller asynkront.

På kursen som är empiriskt underlag för avhandlingen, användes Second Life, Google+ och Wikibooks som virtuella lärmiljöer.

I avhandlingen analyseras intervjuerna utifrån en konstruktivistisk modell som innefattar lärandets kognitiva (kunskapskonstruktion), affektiva (drivkraft) och sociala dimensioner (interaktion).

Avhandlingen visar att ett virtuellt lärande förutsätter en aktiv studerande som kan kontrollera sitt lärande utifrån sina metakognitiva reflektioner, kan hantera digital information kritiskt och kan kommunicera och samarbeta med andra i lärmiljöer som ständigt utvecklas och förändras. Allt detta är färdigheter och förmågor som är avgörande för ett livslångt lärande i och utanför skolan och för att möta samhällsutvecklingens möjligheter och utmaningar.

Lärarens betydelse för ett virtuellt lärande är central i det socialkonstruktivistiska perspektivet på lärande. Hen fungerar som facilitator för de tre dimensioner av lärande som undersöks. Läraren hjälper eleverna att utveckla sin förmåga att lösa komplicerade problem, att samarbeta, att utveckla sin initiativförmåga och att ta ansvar. Eleverna behöver lära sig att söka och värdera information samt att analysera, bearbeta och tillämpa innehållet på ett kritiskt och kreativt sätt. För att detta ska bli möjligt, är det nödvändigt att läraren utgår ifrån de enskilda elevernas förutsättningar, ger en tydlig handledning och kan ge stöd och återkoppling på elevernas arbete när det behövs.

Charlotta Hilli avslutar med att slå fast att konstatera att virtuella lärmiljöer kan göra det möjligt för elever på gymnasiet att utveckla kunskaper, förmågor och färdigheter som de uppfattar som meningsfulla och som förbereder dem för ett samhälle som i allt högre grad virtualiseras och som befinner sig i ständig förändring. Detta är naturligtvis något som alla behöver. Därför är det avgörande att alla kan få möjlighet till virtuellt lärande. Detta kan även ske i det fysiska klassrummet och förutsätter inte distansundervisning.

Det är också nödvändigt att det finns tillräckliga resurser för att utveckla lärmiljöer som fungerar, och där det finns tillgång till den hjälp och det stöd som krävs för att skapa förståelse och sammanhang för alla. Detta förutsätter både en genomtänkt kursdesign och en virtuell närvaro av en lärare som ger hjälp och vägledning.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *