Leva och lära i ett digitaliserat samhälle

I torsdags förra veckan arrangerade forskningsprojektet DiDiDi vid Åbo Akademi i Vasa seminariedagen Medietanken 2017. Dagens tema var verksamhetskulturen i den digitala skolan: Hur förändrar digitaliseringen undervisning och lärande i skolan?

Seminariedagen innehöll två nyckelföreläsningar som streamades över nätet och som även kan ses i efterhand. Den första hölls av Linda Mannila, fil. dr. i datavetenskap, och Charlotta Hilli, fil. dr. i pedagogik. De tog upp vad det innebär att leva och lära i ett digitaliserat samhälle. Robotaktivisten Cristina Andersson höll den andra nyckelföreläsningen. Den handlade om hur utbildning och undervisning förändras när robotar integreras i samhället, skolan och arbetslivet.

Linda Mannila inledde med att berätta att hennes verksamhet vilar på två ben: Dels är hon delaktig i arbetet med att skapa ViRumett virtuellt gymnasium för Svenskfinland, och dels arbetar hon med elevers digitala skapande samt hur skolans undervisning förändras av den digitala utvecklingen.

Charlotta Hilli disputerade i september förra året på avhandlingen Virtuellt lärande på distans, som bygger på intervjuer med elever som deltog i en kurs under uppbyggnaden av ViRum. Numera undervisar hon på lärarutbildningen vid Åbo Akademi, men ägnar också delar av sin tid åt att filosofera kring skolans verksamhetskultur. Vi förväntar oss att skolan (och universitetet) ska digitaliseras – men vad innebär det egentligen?

Skolans undervisning har traditionellt handlat om att eleverna ska förstå hur den fysiska verkligheten ser ut och fungerar, samt att de ska utveckla de kunskaper och förmågor som de behöver för att leva och verka i naturen och i samhället. Numera finns det även en digital verklighet, som i allt högre grad flyter samman med den fysiska, påpekade Linda Mannila. Livet och tillvaron är på väg att förändras i grunden. Därför måste barn och unga även förstå hur den digitala verkligheten fungerar, och lära sig det som är nödvändigt för att hantera den på ett konstruktivt sätt.

I många länder förs digital kompetens in i läroplanen, och så är det till exempel både i Finland och i Sverige, tillade Linda Mannila. Ramverken formuleras på lite olika sätt, men i princip rör det sig om samma innehåll.

I Finland är digital kompetens en del av kompetenshjulet, som bygger vidare på EU:s nyckelkompetenser.  Sverige har en modell som vilar på tre ben:

  • Att kunna använda och förstå digitala system och tjänster
  • Att förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt
  • Att lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med hjälp av digital teknik

Förutom att kunna använda tekniken, är det nödvändigt att förhålla sig kritiskt och ansvarsfullt till den, till de nya medierna och till den information som skapas och sprids. Eleverna behöver både kunna hantera en digital vardag och kunna verka som medborgare: analysera, ta ställning och ha en åsikt om de frågor som präglar samhällsutvecklingen.

Dessutom är det viktigt att ha en grundläggande förståelse för hur tekniken fungerar, betonade Linda Mannila. Annars kan vi inte bidra till att lösa de problem som efterhand uppstår. I ett digitalt samhälle är vi både konsumenter och producenter.

Inklusionsaspekten är också avgörande. Det är svårt för föräldrar och lärare att fostra barn till en värld som man inte vet särskilt mycket om. Därför är det viktigt att skolans undervisning utvecklas, så att alla kan få likvärdiga möjligheter, menade Linda Mannila.

Charlotta Hilli ställde frågan om vad detta innebär för skolan, för pedagogiken och för läraren. När lärare fortbildas inom det digitala området, undrar de ofta vilka digitala verktyg och tjänster de ska använda i undervisningen. Men det är förstås inte möjligt att ge något generellt svar på det, underströk hon. Allt handlar om vilka lärandemål man har, och för att kunna uppnå lärandemålen krävs kunskap om hur verktygen fungerar.

Skillnaderna är stora mellan att göra en powerpoint-presentation, kollaborativt skrivande i Google Docs och aktivt lärande i en virtuell miljö. Det enda som förenar är att läraren måste planera och ha en pedagogisk baktanke, konstaterade Charlotta Hilli. Därmed är vi tillbaka till lärandemålen: Vad är det egentligen som eleverna ska lära sig?

Inom forskarvärlden är man överens om att den digitala utvecklingen är framtiden. I det politiska samtalet uttrycks det som att morgondagens arbetskraft måste vara flexibel, kreativ, samarbetsvillig och kommunicerande. Men vi måste reflektera djupare kring hur vi uppnår detta i undervisningen, tillade Charlotta Hilli. Inte minst är det här ett problem för lärarutbildningen och för lärarfortbildningen. Idag går utvecklingen alldeles för långsamt och därför behövs nya grepp.

För att få fart på utvecklingen måste skolan ta tag i utmaningarna man möter som en organisk helhet, alltifrån beslutsfattare och tjänstemän till skolledare och lärare. När riktlinjer och mål är utstakade, måste kollegiet arbeta gemensamt för att utveckla och digitalisera undervisningen.

Vi befinner oss i ett brytningsskede som är lika omfattande som när samhället industrialiserades. Dagens utbildningssystem formades under industrialismen, och då var kraven och förutsättningarna i många avseenden helt annorlunda mot dem som gäller idag. När det fanns behov av en stor mängd arbetstagare med med monotona arbetsuppgifter, krävdes inte flexibla och kreativa lärandemål i någon större utsträckning. Men det gör det idag, framhöll Charlotta Hilli.

Cristina Andersson tog bland annat upp den snabba och radikala omvandling som vi  upplever när det gäller utveckling och användning av robotar i arbetsliv och vardag. Vi är sedan länge vana vid svetsande industrirobotar och liknande lösningar, men nu är vi på väg i en helt annan riktning.  Det handlar i allt högre grad om cobots, robotar som interagerar och samverkar med människan, och som kan lära och utvecklas vidare av det gemensamma arbetet. ABB:s robot YuMi är ett exempel på detta.

Maskinlärande, artificiell intelligens och sensorer gör det möjligt för en robot att kommunicera och samarbeta. De är även uppkopplade till Internet och kan ”analysera” och dra nytta av de massiva informationsmängderna under arbetet. Den här utvecklingen är synlig inom alltfler områden, alltifrån juridik och journalistik till pedagogik samt vård och omsorg, berättade Cristina Andersson. Allt det här pågår nu och är inte längre någon framtidsfråga.

Enligt Cristina Andersson är inte undervisning i programmering det viktigaste, eftersom robotar i växande grad kan förändra och bygga vidare på den kod som styr dem i takt med att de utvecklas. Istället måste eleverna arbeta mer med sina emotionella förmågor, så att de kan samverka med robotarna. Reflektion kring etiska problemställningar är också nödvändigt, både i skolan och i samhällsdebatten. Hur vill vi ha det? Vilken roll ska robotar spela? Vilka uppgifter ska reserveras för människan?

Cristina Andersson menade att en människa ska vara värdeskapare och inte främst ses som en produktionsfaktor. Där ska istället robotarna komma in. De kan bland annat utföra arbete som är ”dirty, dull and dangerous”, så kan människan ägna sig åt det kreativa och skapande arbete som på sikt leder till ett bättre samhälle. Detta förutsätter att säkerhetsfrågorna tas på allvar. När robotarna kommer in i vardagen och allt fler saker är uppkopplade, kan det bli livsfarligt som systemen hackas.

Samtidigt är det viktigt att vi börjar resonera kring hur all data som samlas in i sociala nätverk och olika nätbaserade tjänster kan och bör användas, påtalade Linda Mannila. I allt högre grad är det användarna som skapar den information som företagsjättar tjänar pengar på och som även kan användas av regeringar och stater i övervakningssyfte. Hur vill vi ha det? Hur ska detta hanteras? En sådan diskussion förutsätter att eleverna utvecklar ett datalogiskt tänkande som ger dem möjlighet att förstå hur datasystemen fungerar på en övergripande nivå. Därför måste skolans undervisning arbeta med detta.

Skolan måste också bli betydligt bättre än idag på att arbeta med informationssökning och källkritik i undervisningen, menade Charlotta Hilli. Idag finns det inga riktigt bra modeller för detta, så här är en central uppgift att ta tag i. Men för att kunna bedöma informationen kritiskt, krävs förstås en baskunskap och en förmåga att snabbt överblicka stora mängder information.

Digital läsning är en avancerad form av läsning, som både kräver att man kan skumläsa och att man löpande bedömer om informationen är rimlig och trovärdig. Detta kräver både tid och en kontinuerlig handledning från lärarens sida. Här lägger dagens lektionsstrukturer och scheman hinder i vägen. Därför behövs det nytänkande, poängterade Charlotta Hilli.

Eleverna kan inte skickas ut på nätet på egen hand för att söka och analysera information. Det riskerar både att ge dem bristfälliga kunskaper och en splittrad, ofullständig och felaktig kunskapssyn. Här är läraren avgörande, slog Charlotta Hilli fast. Vad är en trovärdig källa? Hur hittar vi information? Vilka sökmotorer kan vi använda? Vilka alternativ finns det? Är Google den enda vägen?

Inom den pedagogiska forskningen talar man ibland om orkestrerat lärande. Det är ett begrepp som ger en bra beskrivning av vad lärarens arbete med undervisningen innebär, menade Charlotta Hilli. Orkestrera sammanfattar väl vad det handlar om: vad ska läraren och eleverna ta i beaktande och vad ska de göra?

I likhet med dirigenten har läraren en stor uppsättning verktyg att välja mellan, och det gäller att använda det som fungerar bäst i en given situation. För lärarens del gäller det att vara väl medveten om vad undervisningen ska syfta till och vilka mål som ska uppnås. Det är en rejäl och ständigt pågående utmaning.

Det krävs ett mer utvecklat pedagogiskt tänkande, avslutade Charlotta Hilli. Tekniken kan inte bara tas in i klassrummet för att den är ny och spännande.

Hur ska eleverna komma ihåg själva innehållet och inte bara teknologin? Ett av problemet handlar om hur man främst tar in tekniken för att den är ny och spännande, menade Charlotta Hilli. Vi måste utveckla ett pedagogiskt tänkande inom det här området. Hur ser lärandemålen ut? Vad ska eleverna lära sig? Hur ska undervisningen se ut?

Här är det förstås också viktigt att fundera kring hur eleverna kan använda  sina mobiler i undervisningen. Hur kan den komma till nytta eller vara i vägen i undervisningen? Detta är långt ifrån en enkel och självklar uppgift i skolan, slog Charlotta Hilli fast. Men det är viktigt att på allvar diskutera hur tiden i klassrummet ska utnyttjas. Hur ska vi arbeta för att använda tiden och den teknik som finns tillgänglig så bra som möjligt? Vad behöver läraren kunna och vad behöver eleverna lära sig?