Micro:bit i skolan – vägar och hinder

För knappt ett år sedan började BBC dela ut micro:bit till alla brittiska lärare och elever i årskurs sju (som motsvarar årskurs sju i Sverige). Totalt handlade det om ungefär en miljon enheter som distribuerades till skolor i hela Storbritannien. När det var klart började man konkretisera nästa planerade steg: resten av världen.

I oktober grundade BBC tillsammans med sina partners en icke-vinstdrivande stiftelse – Micro:bit Educational Foundation – som tog över utveckling, försäljning, support och spridning av den lilla enkla, men ändå kraftfulla, datorn. Nu sattes målet till 100 miljoner enheter, och intresset är stort från många delar av världen.

Stiftelsens webbplats finns redan på åtta språk och flera nya är på väg, bland annat svenska. Micro:bit kan för närvarande köpas i 32 länder och i flera av dem har man även knutit till sig nationella partners, som tar fram undervisningsmaterial och erbjuder olika former av stöd till skolorna.

Ur ett tekniskt perspektiv är micro:bit ett mikrokontrollerkort utan eget operativsystem, som är utrustat med LED-display, två programmerbara knappar, kompass, termometer, ljussensor, accelerometer, bluetooth, med mera. Genom att använda program eller appar på dator, platta eller mobil, kan den programmeras att styra och samverka med elektroniska komponenter och allt som leder ström. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser.

Tanken är att micro:bit ska vara enkel att använda och den kan programmeras med flera olika blockbaserade och textbaserade programmeringsspråk. Det behöver alltså inte vara svårare än att skapa program i Scratch. En pedagogiskt genomtänkt användning av micro:bit kan bidra till att programmering, datalogiskt tänkande och elektronik blir mindre abstrakt och mer vardagsnära.

Programmering i undervisningen hör till de mest tydliga utvecklingsspåren i Europas läroplaner just nu. Detsamma gäller för synen på eleven som problemlösande kreatör och sammankopplingen av matematik, naturvetenskap, teknik och kreativt skapande. Genom att arbeta mer ”på riktigt” och föra in makerkulturen i klassrummet, kan det bli tydligare varför till exempel matematik, fysik och en god läs- och skrivförmåga är så viktigt.

Eftersom en micro:bit kostar mindre än 200 kronor, och det går snabbt att komma igång, är intresset stort på många håll. Norge och Island är bland dem som redan börjat komma igång, och här i Sverige ligger många i startgroparna. Makerskola har med stöd av Internetfonden spelat in ett antal pedagogiska filmer som ger en enkel och tydlig ingång till elektronikens och programmeringens möjligheter. Filmerna finns både på svenska och på engelska. Det kommer säkert att hända mycket under året, både i svenska skolor och på många andra håll.

I slutet av oktober förra året publicerade forskare vid King’s College i London en första studie som visar hur micro:bit fungerar i undervisningen i engelska skolor.  Studien bygger på intervjuer med 15 lärare och 54 elever i 8 fokusgrupper, och samtliga intervjuer skedde ansikte mot ansikte. I Wales, Nordirland och Skottland finns programmering ännu inte i läroplanen. I England är därmot  både programmering och digitalt skapande en del av undervisningen genom hela grundskolan sedan hösten 2014.

Syftet med intervjuerna var att få en bättre förståelse för hur lärare och elever uppfattar micro:bit och hur den faktiskt används i undervisningen. Bland annat ville forskarna ta reda på om det var några särskilda tekniska funktioner som lärare och elever uppskattade eller hade problem med. Man ville också veta om det fanns några faktorer som försvårade respektive underlättade användningen av micro:bit i ämnet computing samt vilka delar av ämnesplanen som den var till nytta i. Andra frågeområden rörde tillgång och behov av lärresurser samt hur micro:bit  användes i andra ämnen.

Studien visade bland annat att micro:bit gör det möjligt för eleverna att få en mer konkret och engagerande ingång till programmering. Det var också tydligt att den kan användas i en rad projekt inom såväl matematik, naturvetenskap och teknik som i kreativa ämnen, och en mer autentisk och verklighetsnära undervisning underlättas. Samtliga elever menade att micro:bit gjorde dem mer aktiva och engagerade i undervisningen. De gav också en rad förslag på hur den kan komma till nytta i andra ämnen samt i en mer ämnesöverskridande undervisning. Lärarna pekade på att micro:bit ger en enkel ingång till programmering och styrning av olika fysiska föremål.

Resultatet var alltså i huvudsak positivt, men några lärare menade att de var för dåligt förberedda för att arbeta med den här typen av lärresurser i undervisningen. Det behövs således fler stödjande insatser framöver, konstaterade forskarna i studien. Här kan säkert också Royal Societys pågående satsning på datavetenskap vara till nytta, både för skolor i England och i andra delar av unionen.

Det är förstås viktigt att komma ihåg att det knappast är någon enkel uppgift att föra in datalogiskt tänkande och programmering på ett bra sätt i läroplanen och i skolans undervisning. Detta påpekas i rapporten Developing Computational Thinking in Compulsory Education, som jag tog upp härom veckan. Inte minst gäller det att skapa en gemensam förståelse i skolan för vad detta faktiskt innebär. Det krävs också en genomtänkt strategi för utvecklingsarbetet och det är nödvändigt att tänka på resurser för kompetensutveckling  och andra former av stöd, till exempel kollegialt lärande. Dessutom är det viktigt att se till att undervisningen inte fastnar i gamla strukturer och tänkesätt när makerkultur och kreativt skapande kommer in i klassrummet.

Skolan står inför en rad viktiga pedagogiska och didaktiska frågeställningar när programmering förs in i läroplanen, konstaterade Europeiska skoldatanätet häromåret. Hur ska undervisningen se ut för att eleverna verkligen ska lära sig att förstå programmeringens grunder? Vilka typer av aktiviteter och vilka programmeringsspråk fungerar bäst? Ska programmering vara ett eget ämne eller ingå i andra ämnen? Hur bedöms kunskaperna i programmering om undervisningen är en del av ett eller flera ämnen

Neil Selwyn och hans kollegor i forskargruppen Learning with New Media vid Monash University hör till dem som intresserar sig för vad som händer när skolan digitaliseras och när makerkulturen möter skolan. Det är inte alldeles enkelt att tänka om och tänka nytt när det fortfarande är de traditionella ramarna som gäller för arbetsprocesser och betygsättning, visar deras fallstudier från en skola i Australien.

Samarbete, kunskapsdelning och vidareutveckling av andras arbete är inte någon enkel match när prestationerna ska värderas individuellt, och läraren vill att allt arbete ska ”göras från grunden”. Behovet av att tänka om när digitala möjligheter och nya arbetssätt kommer innanför skolans dörrar betonas också i 2017 NMC Technology Outlook: Nordic Schools, som presenterades förra veckan.

Än så länge befinner sig både forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet i ett tidigt skede. Det behövs mer empiri, fler erfarenheter och mer analys. I det fortsatta arbetet kan det nog vara viktigt att beakta några av de frågor som Selwyn och hans kollegor ställer kring skolans digitalisering och införandet av makerkultur och programmering: Vad är det meningen att eleverna ska lära sig? Varför? Hur behöver undervisning och arbetssätt förändras? Vad krävs för att det ska bli möjligt?