Kollaborativ problemlösning i en sammankopplad värld

När det gäller digitaliseringen av skolan är det viktigt att undervisningen utvecklar de kunskaper och förmågor som krävs för att klara sig i en digital och sammankopplad värld.

Nesta, UCL Institute of Education  och UCL Knowledge Lab i Storbritannien lyfter fram några centrala aspekter av detta i en rapport som släpptes förra månaden: Solved! Making the case for collaborative problem-solving.

När arbetsmarknaden och många viktiga samhällsfunktioner förändras av robotar, maskinlärande och automatisering, behöver eleverna lär sig att förstå och hantera detta i skolan. Men undervisningen får inte glömma bort att mellanmänsklig förståelse, sociala förmågor och samarbete också blir allt viktigare, påpekas i rapporten. Dessa är väldigt svåra att automatisera, samtidigt som de är nödvändiga för att lösa komplexa problem.

Förmedling av kunskap är naturligtvis en avgörande uppgift för skolans undervisning,  sägs i rapporten. Men nu när datorerna är betydligt bättre än människan på att minnas och att ta fram fakta, kan lärarens arbete tillsammans med eleverna inte bara syfta till att observera och förstå världen. Eleverna behöver lära sig att utveckla och förändra den, genom att samarbeta med andra och genom att dra nytta av varandras varierande kunskaper och perspektiv.

Detta är dock långt ifrån enkelt, konstateras i rapporten. Framför allt är det två hinder som ställer till det. Det ena är att kunskapsbedömning och betygssättning är helt inriktade på individens lärande och prestationer. Det andra hindret består i att lärare i regel inte har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att förändra sin undervisning i en problemlösande, samarbetsinriktad och handledande riktning.

Ett av delproven i PISA 2015 handlade om kollaborativ problemlösning över nätet och resultaten kommer att presenteras i november 2017. På delprovet rör det sig dock om ett simulerat samarbete. Varje elev ”samarbetar” med ett program på en simulerad webb, och interagerar med det via en chatt för att lösa olika uppgifter och problem.

Att bedöma och värdera den här typen av samarbete är långt ifrån en enkel uppgift. Det visar bland annat SKL:s projekt kring formativ bedömning av kollaborativ problemlösning. Dels är det svårt att definiera de förmågor och färdigheter som eleverna behöver, och dels är det svårt att formulera uppgifter som prövar dem på ett bra sätt.

I projektet utgick man både från det preliminära ramverk som OECD tog fram inför PISA 2015 och från det ramverk som ACARA i Australien har utvecklat och testat. Tills vidare är slutsatsen att det krävs mer forskning och utveckling innan man kan säga att det är möjligt att mäta och bedöma elevernas prestationer på ett likvärdigt sätt.

Nesta och deras samarbetspartners ger i rapporten fem förslag på åtgärder för att ge eleverna bättre möjligheter att lära sig kollaborativ problemlösning, såväl i skolan som i fritidsverksamheter utanför skolan:

  1. Uppmuntra skapandet av lärresurser som kan användas för att träna eleverna i kollaborativ problemlösning, från de tidiga skolåren och framåt. En väg kan till exempel vara att tillsammans med organisationer som NCETM (matematik) och The Geographical Organisation ta fram lektionsplaner kopplade till styrdokumenten som hjälper lärare att komma igång. Utveckling av moduler som kan användas på lärarutbildningen är en annan väg som kan ge bättre förutsättningar att förändra undervisningen i en kollaborativ och problemlösande riktning. Det kan också vara viktigt att uppmuntra till kunskapsdelning och till aktionsforskning som fäster blicken på möjligheter och hinder.
  2. Ge stöd åt pågående satsningar och projekt inom det här området, så att de ges möjlighet att få ett större genomslag och bidra till en ökad likvärdighet. Här skulle till exempel The Education Endowment Foundation kunna bidra till finansieringen. Nrich matematikprojekt Being Collaborative, Philosophy for Children, SPRinG Project och Thinking Together är några redan existerande satsningar som skulle kunna stärkas.

  3. Fortbilda dem som driver frivilliga satsningar på elevers informella lärande utanför skolan, och lyft särskilt fram arbetet med kollaborativ problemlösning. Den gryende makerrörelsen i Storbritannien är ett exempel på satsningar som kan ges den här typen av stöd. Andra exempel är program där äldre elever hjälper yngre elever att utveckla sitt lärande, bland annat Franklin Scholars och The Access Project.
  4. Utveckla bättre metoder för att bedöma elevers kollaborativa problemlösningsförmåga. Englands nya läroplan för grundskolan, som trädde i kraft 2014, tar upp problemlösning i en del ämnen, men mer behöver göras. Här kan man också bygga vidare på OECD:s arbete inom ramen för PISA genom att sätta igång egna försök där man undersöker vilka förmågor som ska bedömas och hur bedömningen ska gå till.
  5. Hjälp den högre utbildningen att ta reda på vilka undervisningsmetoder och arbetssätt som fungerar. Pilotprojekt som undersöker hur learning analytics kan användas på högskoleutbildningar och på MOOC:ar som Futurelearn och altMBA är ett exempel på vad som kan göras. Man kan också lyfta fram kollaborativ problemlösning i Teaching Excellence Framework och The National Student Survey för att få en bättre bild av vad som behöver göras.