Femmor lär sig programmera med micro:bit

På grundskolan har programmering införts som ett inslag i ämnena samhällskunskap, matematik och teknik . Alla gymnasieelever som går ett nationellt program ska kunna läsa programmering. För att stötta skolor ger Skolverket konferenser, erbjuder högskolekurser och den 30 oktober öppnar webbkursen Om programmering. Det samlade stödet hittar du här. Sollentuna är ett exempel på hur man kan göra för att komma igång.

Creative Commons-licens
Makerskola illustration av Marie Åhlfeldt är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens

Sollentuna arbetar sedan länge målmedvetet med skolans digitalisering, både när det gäller kompetensutveckling, pedagogisk utveckling och kollegialt erfarenhetsutbyte. Man samordnar också projektet Makerspace i skolan, där skolhuvudmän, företag och forskningsinstitut tillsammans undersöker hur makerkultur, programmering och digitalt skapande kan föras in i undervisningen.

I slutet av förra läsåret inledde Sollentuna en satsning på att ge alla elever i årskurs 5 varsin micro:bit. Det rör sig om en liten enkel dator som utvecklats av BBC  och som nu sprids världen över av en icke-kommerciell organisation. Rent tekniskt är det ett mikrokontrollerkort utan eget operativsystem, som är lätt att programmera med block- eller textbaserade programspråk. En micro:bit kan programmeras att styra och samverka med mängder av elektroniska komponenter och i princip allt som kan leda ström. Det är nästan bara fantasin som sätter gränser för de pedagogiska möjligheterna. För ett par dagar sedan bytte jag några ord med Lars Glimbert, ikt-utvecklare på Barn- och utbildningskontoret i Sollentuna, för att få en inblick i hur man tänker och går tillväga i sin satsning på micro:bit i skolan.

− Det finns flera skäl till att vi väljer att arbeta med micro:bit. Ett viktigt skäl är att det är en öppen produkt som ger många kreativa möjligheter. Det växer fram ett globalt ekosystem kring micro:bit som öppnar nya tekniska och pedagogiska vägar. Ett annat skäl är att vi kan få en kritisk massa av lärare och elever som jobbar i en enhetlig miljö där fokus blir på metoder snarare än på tekniken. Genom att arbeta med micro:bit, tror vi att det blir lättare att komma igång med programmering, samtidigt som vi lägger en bra grund för det fortsatta arbetet. Att micro:bit även är en av de plattformar som Skolverket presenterar i sina workshops gör det förstås än mer relevant.

I våras delades 1000 micro:bits ut till eleverna i årskurs 5, och snart kommer lika många att delas ut till årets femmor. Inom kort kommer det alltså finnas ungefär 2000 micro:bits ute på skolorna. Satsningen innebär också att varje skola får ett paket med kringutrustning som ger mer avancerade möjligheter i undervisningen. Det handlar bland annat om programmerbara lysdiodslingor, servomotorer och en liten robot.

− Vi har gjort en webbplats som samlar det som lärare behöver veta för att komma igång. Här hittar man till exempel de instruktionsfilmer som tagits fram i Makerspace i skolan. Men för att verkligen få igång användning och utveckling, följer vi upp med diskussioner där vi träffar lärare från de kommunala skolorna för att diskutera och dela erfarenheter. Tanken är att de här träffarna ska skapa ett slags informellt tryck som ger en positiv push framåt. Vi försöker också arrangera korta videokonferensmöten med lärare på de olika skolorna för att följa upp hur det går.

Barn- och utvecklingskontoret har tillsammans med rektorsgruppen skapat lokala utvecklingscentra (LUC) för att få fart på det kollegiala samarbetet och lärandet inom kommunen. Samtliga lärare är fördelade på olika ämnes-LUC, och det finns även LUC för förskola, fritidshem, förskoleklass, specialpedagogik samt grundsärskola.

− På utvecklingsträffarna i respektive LUC diskuteras de olika utmaningar som man står inför inom sitt ämnesområde. Hit hör bland annat arbetet med programmering och digital kompetens. De lärare som arbetar med micro:bit har alltså en naturlig plats att dela erfarenheter. LUC är en kommunövergripande satsning, precis som satsningen på micro:bit. Det är en resa som vi gör tillsammans och vi ska hjälpas åt att få alla skolor och lärare med.

I satsningen på micro:bit betonas likvärdigheten för eleverna, vikten av att alla lärare utvecklar en förståelse för vad digitalt skapande handlar om i deras ämne samt det kollegiala lärandet och erfarenhetsutbytet.

− Varje lärare ansvarar för undervisningen med micro:bit i sin klass. Än så länge handlar det huvudsakligen om matematik och teknik, eftersom målen är mest tydliga i de ämnena. Jag hoppas att vi efterhand kan komma igång med fler ämnen, till exempel slöjd och samhällskunskap. I slöjd kan man undersöka hur olika material kan kombineras med digital teknik och i samhällskunskap kan man få en mer konkret förståelse för hur algoritmer och programmering på olika sätt formar och förändrar vardagen.

En av fördelarna med att använda micro:bit i undervisningen är att det finns mängder av resurser på nätet som är fritt tillgängliga att använda och att utveckla vidare. Det är enkelt att hitta instruktioner, filmer och kod som direkt går att använda i undervisningen. Men Lars Glimbert påpekar att det inte enbart handlar om programmering och digitalt skapande, utan också om att förstå hur de här aktiviteterna hänger samman med övriga lärandemål i ämnet.

− Vi kommer att behöva lektionsplaner och goda exempel som visar hur det digitala skapandet kan fungera som redskap för annan kunskapsinhämtning i ämnet. Det här materialet måste växa fram ur praktiken, men det kommer säkert att behövas en central samordning och spridning för att det verkligen ska nå ut till alla.

Lars Glimbert är säker på att lärarna i Sollentuna kommer att vara väl förberedda nästa höst, när de reviderade läroplanerna börjar gälla. Inte minst gäller det för dem som arbetar med micro:bit. Både undervisningen i programmeringen och hur den hänger samman med resten av undervisningen i ämnet kommer att vara ganska klart. Detta förutsätter att lärare får den tid som de behöver för att utforska, reflektera och diskutera, och det ser vi till att de får, menar han.

− Vi lever alla med det digitala hela tiden och det är uppenbart hur viktig mobilen och den ständiga kommunikationen är för eleverna. Inget av detta hade funnits utan programmering – det är självklart för både lärare och elever. Oavsett vad man ska jobba med i framtiden, kommer det på något sätt att krävas kunskaper och insikter i programmering. Jag har nog inte sett någon förändring i skolan där det finns så mycket nyfikenhet som kring programmeringen. Det är inspirerande att bygga vidare på!