När barns och ungdomars användning av digitala medier kommer på tal i den allmänna debatten, är det ofta näthat, mobbing, grooming och andra hot och risker som hamnar i förgrunden. Detta trots att deras digitala delaktighet och förmåga att hantera den digitala utvecklingen är bland de avgörande framtidsfrågorna.

Jan Gulliksen, som leder arbetet i Digitaliseringskommissionen, lyfte fram detta i en debattartikel för två månader sedan. Aktuell forskning från projektet Teenagers and Technology vid Oxforduniversitetet och den senaste rapporten från EU Kids Online visar att unga som inte lär sig hantera de nya möjligheterna både halkar efter socialt och kunskapsmässigt. Ofta handlar det om barn till internetovana föräldrar, vanligen från lägre socialgrupper.

Umeåforskaren Elza Dunkels, som bland annat medverkar i EU Kids Online, har länge betonat faran med att föräldrar, lärare och andra vuxna påverkas av panik och skräckpropagande när det gäller nätet. De säkerhetsråd som ges av olika självutnämnda experter är inte baserade på forskning, utan på känslomässiga reaktioner och rent tyckande, konstaterar hon. Råden har överlag varit desamma sedan slutet av 90-talet.  De har inte hängt med särskilt väl i den mediala utvecklingen och är dåligt anpassade till hur barn och ungdomar kommunicerar och interagerar på nätet idag.

Igår höll Elza Dunkels en öppen föreläsning på Google+, som kan ses i efterhand på hennes Youtube-kanal. Här tar hon upp problemen med att blåsa upp en panikstämning och att ge barnen konstiga råd som de inte följer. Anonymitet är ingen rimlig lösning längre, nu när kommunikationen, exempelvis i Facebook, bygger på att alla vet vilka de pratar och umgås med. Dessutom visar forskningen att tonen ofta är råare i forum där deltagarna är anonyma.

Ett annat vanligt rÃ¥d är att varna för att lägga upp bilder och annan information pÃ¥ nätet, eftersom den kommer att finnas kvar för alltid. Men istället för att skapa Ã¥ngest är det viktigt att lära barnen att förhÃ¥lla sig till detta, menar Elza Dunkels. Filter som spärrar vissa webplatser eller sökord är inte heller nÃ¥gon konstruktiv lösning. Dels är de alltid subjektiva, dels är de relativt lätta att kringgÃ¥ och dels kan de lägga hinder i vägen för viktig information, till exempel sexualupplysning. Redan för 13 Ã¥r sedan konstaterade Stig-Roland Rask att det inte handlar om vilka tekniska filter som kan installeras pÃ¥ datorer och i nätverk, utan ”vilka etiska filter vi kan installera i eleverna”.

Om de råd som ges och de regler som sätts upp ses som orimliga av barnen, finns det risk för att de vänjer sig vid ett oärligt beteende, att manipulera och att smyga undan med sin nätanvändning, påpekar Elza Dunkels. Då finns det risk för att tröskeln höjs och att barnet/eleven inte vågar prata med föräldrar eller lärare om något obehagligt skulle inträffa. Därför är det bättre att ha en öppen, avslappnad attityd till nätet så att alla direkt vågar säga sanningen om det händer något.

Elza Dunkels driver sedan knappt fyra år tillbaka webbplatsen Net Nanny, där alla kan ställa frågor om barn och nätet, och där hon själv informerar om aktuell forskning, artiklar, föreläsningar, och så vidare. För ett par dagar sedan drog hon igång tjänsten Fråga forskarna tillsammans med lundaforskaren Marcin de Kaminski. Här kan vem som helst ställa frågor om unga och nätet, och de frågor som ställs till Net Nanny eller till Cybernormer, det forskningsprojekt som Marcin de Kaminski är verksam i, hamnar även här.

Syftet och förhoppningen med Fråga Forskarna, är att på sikt bygga upp en omfattande databas med forskningsbaserade svar på viktiga frågor kring ungas nätkulturer och nätbeteende som kan fungera som motvikt till nätpanik och tvivelaktiga råd.

Föräldrar och lärare ska lära barn och ungdomar att hantera nätets risker och möjligheter, precis som de till exempel lär dem att hantera trafiken, menar Elza Dunkels. Det finns faror med allt, men man löser inte problemen genom att gömma undan verkligheten, utan genom att gradvis lära barnen/eleverna att hantera den. Detta är också en av skolans huvuduppgifter. I kapitlet om övergripande mål och riktlinjer i Lgr 11, sägs bland annat att skolan ansvarar för att alla elever under de nio åren i grundskolan lär sig att tänka kritiskt och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden. De ska också, med hjälp av modern teknik, lära sig att söka information, kommunicera, skapa och lära.

Arbetet med nätetikett bland tvåorna på Björndalsskolan i Trollhättan är ett bra exempel på hur detta kan gå till. Ett annat exempel är ett pågående projekt bland F-2-klasser i Malmö, där lärare och skolbibliotekarier hjälper barnen att utveckla sin medie- och informationskunnighet med hjälp av Statens medieråds utbildningspaket Nosa på nätet. Monica Löfgrens arbete med undervisning och lärande i mediernas värld på F-6-skolan Skutehagen i Göteborg är ytterligare ett exempel. Men, som göteborgsdoktoranden Barbro Oxstrand nyligen visade i sin licentiatuppsats, kräver detta att lärarstuderande och yrkesverksamma lärare ges incitament, hjälp och stöd att utveckla sin medie- och informationskunnighet. Annars kommer man inte särskilt långt.

Konsument Europa, en fristående enhet inom Konsumentverket, hjälper på olika sätt barn och unga att utveckla de kunskaper och den kritiska förmåga inom ekonomi och konsumtion som krävs i dagens samhälle. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har tagit fram Informationssäkerhetsskolan ISA, en interaktiv webbutbildning för elever i årskurs 4 och 5.

Som jag nämnt de senaste veckorna börjar medie- och informationskunnighet bli alltmer synligt vid den utbildningspolitiska horisonten. Efterhand som medvetenheten om det stora värdet av kritiska kunskaper i det digitala medielandskapet ökar, kommer det säkert att utvecklas allt fler fria och öppna lärresurser inom olika områden som kan användas i skolans undervisning. Statens medieråd, som arbetar med att öka barns medie- och informationskunnighet,  samverkar redan med en rad olika aktörer, deltar i arbetet med att arrangera ett nordiskt expertmöte i höst och har även en viktig roll i skapandet av ett nordiskt nätverk kring de här frågorna. Digitaliseringskommissionen är också i full gång med sitt arbete.

Här finns det mycket att återkomma till!

Det finns stora mängder öppna data tillgängliga på webben som kan användas som lärresurser i skolan. Ett exempel är statistik och annan information som ger kunskap om tillståndet i världen, hur det globala samhället förändras och vart vi är på väg. Detta talade Pernilla Näsfors, ansvarig för transparens och sociala medier på Sida, och Mikael Botnen Diamant, fristående konsult som arbetar med Sida Alumni, om i The Cage 12 på Skolforum igår. Jag passade även på att byta några ord med dem efteråt.

Men vad är egentligen öppna data? Det finns ännu inte någon internationellt antagen formell definition som rätar ut frågetecknen en gång för alla. Många organisationer företag och myndigheter har dock valt att antingen använda de principer Open Knowledge Foundation anger som kriterier för öppen kunskap eller Open Government Groups riktlinjer för öppen digital offentlig information.

I all korthet kan man säga att öppna data är information som är fri för alla att använda, återanvända och att sprida vidare. Skälen till att informationen ska vara öppen varierar beroende på kontext och sammanhang.

Inom EU är ett viktigt mål att öppna offentliga data ska komma till nytta och skapa värde i samhället. Här i Sverige beslöt regeringen i somras att starta portalen Öppnadata.se, för att göra det enklare att komma åt, förädla och använda det som finns tillgängligt. Sida är pionjärer inom det här området, och ännu är det inte så många andra i Sverige som kommit igång.

När det gäller information om bistånd och global utveckling, är öppenheten viktig för att öka effektivitet och möjligheter att kräva ansvar, ge större insyn och för att minska risken för korruption. Öppenheten kan också ge större kunskap bland allmänheten, inte minst i skolan, om hur världen utvecklas och förändras.

- Ett bra exempel är World Bank, som bÃ¥de ger tillgÃ¥ng till öppna data och visualiserar informationen, berättade Pernilla Näsfors. IATI – International Aid Transparency Initiative – är ett annat exempel. Här gÃ¥r det att fÃ¥ en överblick över alla utvecklingsinitiativ som är pÃ¥ gÃ¥ng i ett visst land. Open Aid är ytterligare ett exempel. Här gÃ¥r det att fÃ¥ fram statistik och annan dokumentation av svenskt utvecklingssamarbete frÃ¥n 1970-talet fram till idag.

Det är förstås nödvändigt att den information som finns kan göras begriplig, och här spelar visualiseringsmöjligheterna en viktig roll. Bilder, animationer och förklarande texter kan ge en god hjälp för förståelsen. Eleverna behöver även lära sig hur statistik kan manipuleras och att de därför måste granska den kritiskt. Här är det det inte minst viktigt att betona lärarens betydelse för att hjälpa eleverna på rätt spår.

Skolan har länge arbetat med utställningar och planscher för att både lära eleverna att tolka och förstå information och för att synliggöra förståelsen för andra. Genom att arbeta med digitala visualiseringar, kan it integreras i undervisningen på kreativa och intresseväckande sätt.

- Hans Rosling och Gapminder är nog det mest kända exemplet på hur statistik kan visualiseras på nya sätt, menade Pernilla Näsfors. Just nu letar Gapminder efter lärare som är intresserade av att utveckla nya sätt att använda deras visualiseringar i undervisningen. Alla som vill är välkomna att höra av sig. Det finns också många gratisverktyg på nätet som man kan använda för att skapa egna visualiseringar, till exempel Visual.ly.

Sida Alumni är en satsning på att få in internationella utvecklingsfrågor i skolans undervisning, som främst vänder sig till elever på högstadiet och gymnasiet. Under året har man pilottestat i Karlstad, Malmö och Stockholm, tillsammans med universiteten och högskolorna där och nästa år drar man igång i större skala, med fler högskolor och fler orter.

- Öppna data är en betydelsefull del av det här arbetet, påpekade Mikael Botnen Diamant. Här finns mycket att analysera, diskutera och reflektera kring. Men det är också viktigt att konkretisera den här typen av komplexa frågor. Därför låter vi högskolestudenter som gjort en mindre fältstudie i något utvecklingsland komma till skolorna för att ge mer kött och blod åt det hela. De här studenterna representerar en bred mängd av ämnesområden, allt ifrån statsvetenskap till biologi och kan därför komma till nytta i många olika undervisningssammanhang.

De studenter som arbetar med Sida Alumni får lära sig hur  de kan arbeta pedagogiskt för att hjälpa eleverna att förstå. En viktig del av projektet är att visa att de som lever i utvecklingsländerna inte bara är objekt som får hjälp utifrån, utan att de är subjekt som arbetar aktivt för att förändra sin situation.

Rollspel har en stor roll i den pedagogiska konkretiseringen, men det kan även handla om att träffa personer från utvecklingsländer för att ställa frågor, diskutera och få en bättre inblick. Rädda Barnens kampanj Livets lotteri används också för att göra de varierande levnadsvillkoren i världens länder synliga och gripbara. Gapminders visualiseringar och filmer på Youtube är andra exempel på material som kan ligga till grund för fördjupande samtal och diskussioner.

- Det är viktigt för oss att vi ingår i ett större sammanhang i undervisningen, påpekade Mikael Botnen Diamant. Vi kan komma in när man arbetar med olika teman, exempelvis mänskliga rättigheter, och ge en mer verklighetsnära koppling. Det är också viktigt att det blir en dialog och ett interaktivt samspel. Därför har vi vår blogg där vi skriver om besöken ute på skolorna och gör det möjligt att följa upp, att finnas till hands och att svara på frågor. Ett Twitter-konto är också på gång.

De globala frågorna och det internationella perspektivet finns med i många olika ämnen och sammanhang i de nya styrdokumenten för förskolan och skolan. Internationella Programkontorets projekt Den Globala Skolan har tagit fram skriften Lärande för hållbar utveckling i styrdokument för förskola och skola för att hjälpa skolan att börja arbeta med detta. Den är ett bra stöd för Sida Alumni och fungerar utmärkt som en inkörsport för skolorna.

- I utvärderingen av pilotprojektet har vi bland annat fått höra att det är en bra balans mellan teori och praktik i besöken, berättade Mikael Botnen Diamant. Det sägs också att presentationer både är sakliga och engagerande, och att övningarna är varierade med stort utrymme för eleverna att analysera, reflektera och ta ställning.

Globaliseringen blir en allt viktigare fråga i skolans undervisning i takt med att världen förändras och utvecklas. Öppna data, digital visualisering och en mer konkret, autentisk undervisning är viktiga medel för att hantera detta på ett bra sätt.

Idag var det dags för Internetdagarna Forum i Stockholm, en upptakt till Internetdagarna som arrangeras imorgon och på onsdag. Här var syftet att ge rum för mindre evenemang att synliggöra och diskutera viktiga tankar och idéer. Ett av evenemangen var Internet och entreprenörskap i skolan, med programpunkter som vände sig till intresserade lärare på grundskolan och i gymnasiet.

Vi som inte var på plats kunde följa med tack vare att allt streamades direkt på Bambuser, och även kan ses där i efterhand.

Direkt efter lunch var temat ”Öppna resurser – hur kan de skapa innovation i skolans arbetssätt?”. Erik Fichtelius, VD för UR, Peter Leth, verksam vid LærIT Forlag och utbildningskonsult pÃ¥ Creative Commons Danmark samt Ylva Pettersson, lärare pÃ¥ Katedralskolan i Skara och styrelseledamot i Wikimedia Sverige, berättade och diskuterade hur detta kan gÃ¥ till.

Erik Fichtelius inledde med att berätta hur UR arbetar för att hitta mer interaktiva, problemorienterade och multimediala sätt att undervisa i skolan. Ett aktuellt exempel är temat Fatta katastrofen, ett fiktivt webbäventyr som kan användas i no-undervisningen på högstadiet och som är tätt knutet till Lgr11.

- Utgångspunkten är att det har inträffat en katastrof, sade Erik Fichtelius. De som har drabbats behöver hjälp med att lösa de problem som uppstår. Vi använder spelifiering och konkreta, fiktiva fall för att få in biologi, kemi och fysik på sätt som känns autentiska och som är kopplade till elevernas verklighet.

Det finns fyra olika fall som eleverna kan arbeta med och som rör olika problemområden: elbrist, vindars kraft, förorenat vatten och matbrist. Eleverna kastas rakt in ett drama där med sina kunskaper ska hjälpa personer som hamnat i nöd. Till varje fall hör elva korta faktaprogram som är knutna till problemen och som ger eleverna den vägledning de behöver för att kunna lösa problemen.

UR jobbar på liknande tematiska sätt inom andra ämnesområden och för olika åldrar. Källkritik – genomskåda mediebruset, Retorik – rätt att tala, vett att lyssna och Geografens testamente är tre exempel på detta. Man vänder sig också till lärare med satsningen Didaktikens verktyg, som jag kommer att återkomma till mot slutet av året.

- Vi vill jobba så mycket som möjligt med Creative Commons-licenser, berättade Erik Fichtelius. Det kan vi göra med vårt eget material, det som vi skapar idag. När det gäller äldre produktioner måste vi hantera den traditionella upphovsrätten och betala för användningen. Det gjorde vi när vi nyligen släppte arkivet över de senaste fem årens produktion fritt på nätet.

Peter Leth menade att öppet innehåll, som kan användas fritt i undervisningen, hjälper till att skapa nya vägar för undervisning och lärande. Lärarna och eleverna är inte länge bundna vid de traditionella arbetssätten, utan kan börja arbeta på andra sätt. Elevernas eget skapande och förståelse står i centrum.

- Jag brukar säga att klåfingrigheten är en viktig del av dagens skola, sade Peter Leth. Det gäller både i Danmark och i Sverige. Våra styrdokument betonar att det handlar om att arbeta kreativt, utveckla förståelse, samarbeta och använda moderna verktyg. Detta är grundförutsättningarna för demokratin, så därför är det viktigt att alla barn lär sig att säga sin mening, lyssna på andra och att diskutera.

Danmarks regering beslöt i början av oktober att all offentlig data ska bli öppen och fritt tillgänglig nästa år. Danska arkiv, bibliotek och museéer har redan börjat göra mindre delar av sina samlingar öppna och tillgängliga på nätet, och fler är på gång. Statens museum for kunst släppte nyligen 158 äldre konstverk som inte längre är skyddade av upphovsrätt under CC-licensen BY, vilket innebär att de får remixas, delas och användas helt fritt, även kommersiellt.

- Det är viktigt att skolan har ryggen fri och inte kriminaliserar lärare och elever, pÃ¥pekade Peter Leth. Skolan ska alltsÃ¥ inte bryta mot upphovsrätten, utan bara använda material med öppna licenser till elevernas skapande. Skolan ska skapa livstÃ¥liga barn med lust till livet – och det kräver till tillgÃ¥ng till öppna lärresurser som ger rum för klÃ¥fingrigheten!

Ylva Pettersson undervisar elever på estetiska programmet, och är van vid att se dem i skapande sammanhang, inom musik konst, teater eller dans, där de verkligen får uttrycka sig själva. Den känslan som eleverna får i de sammanhangen, vill hon även ge möjlighet till i sin undervisning i kulturhistoria och historia.

- Tyvärr är det inte riktigt lika lätt att få fram den känslan när man pratar om materiella orsaker till den franska revolutionen, konstaterade Ylva Pettersson. Men det handlar om att försöka släppa loss elevernas egen skaparkraft, att stärka deras självförtroende och att få dem att känna stolthet och glädje i att skapa något som man kan dela med andra. Det är därför som jag jobbar med Wikipedia och låter eleverna skriva artiklar som kan vara till nytta för andra. Det är mitt sätt att försöka få in detta i undervisningen.

Hon arbetar med Wikipedia i helklass och varje elev ska skriva minst en egen artikel. Det är inte särskilt komplicerat att skriva och redigera artiklar i Wikipedia. Om läraren inte nämner för eleverna att det kanske kan vara lite besvärligt, märker de det oftast inte alls…

- Wikipedia gör det enkelt att följa hur eleverna utvecklas, menade Ylva Pettersson. Tack vare att det går att se alla ändringar som gjorts i en artikel, och även vem som har gjort ändringen, spelar det ingen roll om flera arbetar med samma artikel. Jag kan ändå följa vad var och en gör. Andra användare på Wikipedia hjälper till och kommer med utvecklande kommentarer, så det är verkligen ett fantastiskt verktyg för kreativt lärande! Eleverna kan också delta i tävlingar som Veckans nyskrivna artiklar och få gensvar och bekräftelse den vägen

Istället för att eleverna skriver uppsatser som bara läraren läser, skapar de artiklar, bilder och ljudinspelningar som kommer andra till del och som ibland läses miljontals gånger.

- En av mina elever har sagt ”att dela med sig pÃ¥ Wikipedia är som att spela pÃ¥ Wembley Stadium”, berättade Ylva Pettersson. Eleverna gör nÃ¥got som de känner är pÃ¥ riktigt, och de fÃ¥r samma känsla av skapande som i sitt sceniska arbete. De blir delaktiga i ett globalt projekt som är större än de själva och större än klassrummet och skolan. Samtidigt är Wikipedia ett viktigt demokratiskt projekt, och lär eleverna att bli delaktiga i kunskapsdelningen och det gemensamma skapandet av fri och öppen information.

Peter Leth slog fast att framtiden ser ljus ut när det gäller öppna lärresurser i skolan, även om det är långt ifrån okomplicerat. Det kulturella material som danska institutioner har börjat lägga ut på nätet är så gammalt att upphovsrätten inte längre gäller. Men hur ska vi göra med material från de senaste 70 åren?

- Vi måste hitta nya former för upphovsrätten, som både ger tillgång till materialet och som gör det fritt att arbeta vidare med det, sade Peter Leth. Jag ser ingen konflikt mellan öppenhet och sökandet efter betalningsmodeller som kan fungera. Innehållet på nätet behöver inte vara gratis, det är inte det som är poängen. Däremot är det nödvändigt att det är öppet, så att det kan fungera som en grund för elevernas skapande, förståelse och lärutveckling.

Erik Fichtelius trodde också att framtiden är ljus, men att vägen dit är lång och krokig.

- Vi måste hitta betalningsmodeller som fungerar, och det är långtifrån enkelt, sade Erik Fichtelius. Det måste bli smidigare att hantera de immateriella rättigheterna, eftersom det är en viktig grundsten i dagens och morgondagens samhälle. Dessutom måste  alla elever få möjlighet att arbeta med moderna verktyg i skolan, så att de kan utveckla de kunskaper och färdigheter som de behöver. Än är det långt dit, eftersom stora delar av den svenska skolan är alltför försiktig och konservativ.

Ylva Petterson påpekade att det just nu faktiskt händer väldigt mycket i den svenska skolan, och att det finns en rörelse framåt som är helt otrolig. Det märks inte minst på Twitter, där man frikostigt delar med sig av sina idéer och diskuterar öppenhjärtigt med varandra kring aktuella frågor. Men vi befinner oss bara i början och det återstår en hel del att göra innan utvecklingen kan ta ordentlig fart.

- Skolan har ett vidare uppdrag som vi inte får glömma, underströk Ylva Petersson. Det handlar om fostran. Eleverna ska lära sig att bli aktiva medborgare, att bli delaktiga i det demokratiska arbetet och att bli digitala entreprenörer som kan utnyttja de nya möjligheterna. Att lära sig använda sociala medier på ett kritiskt och medvetet sätt är en viktig del av detta. De lärare som undviker det uppfyller helt enkelt inte läroplanens mål. Det kan vara svårt ibland, men vi får inte ducka för utmaningarna. Här har vi ett viktigt ansvar gentemot eleverna!

I onsdags, på Framtidens lärandes andra dag, inledde Jan Gulliksen, professor i människa-datorinteraktion på KTH, med ett föredrag från den stora scenen. Hans budskap var att skolan måste uppmuntra barn och ungdomar att bli kreativa, kritiskt tänkande och ständigt lärande problemlösare. En viktig del av detta handlar om att vara på de studerandes intressen och att inspirerera dem att lära mer och utvecklas vidare.

Det finns en rad olika metoder och knep som kan användas för att stimulera och entusiasmera eleverna, menade Jan Gulliksen. Ett sätt är att göra undervisningen mer fysisk och konkret, och att använda drama som en metod att levandegöra teorier och resonemang. Kroppliga erfarenheter gör det i regel också enklare att minnas det man lärt sig, tillade han.

Enligt Jan Gulliksen ska undervisningen fokusera på att lära eleverna hur man söker och sorterar information, hur man bedömer den kritiskt, analyserar och lär, hur man samarbetar och hur projekt kan genomföras effektivt. Det är också viktigt att läraren bygger vidare på elevernas informella lärande och kan hjälpa dem att systematisera dessa kunskaper och färdigheter så att de verkligen drar nytta av dem. Här spelar förstås även den digitala utvecklingen en stor roll. Därför är det viktigt att undervisningen tillåter och utnyttjar alla de möjligheter som tekniken skapar för att utveckla förståelse och lärande, påpekade Jan Gulliksen.

Idag kan hackers som samarbetar över nätet tillsammans bygga stora datorsystem på en bråkdel av den tid som det tar för traditionella projekt. Nästan all kunskap och information kan numera nås på nätet. Detta måste undervisningen i skolan lära eleverna att hantera och att använda för att de ska kunna klara sig i samhället, konstaterade Jan Gulliksen. Han tillade också att drama borde vara ett kärnämne i skolan, eftersom den typen av träning gör det enklare att framträda, att förklara och att samarbeta med andra.

Staffan Truvé, styrelseordförande för SICS och en av dem som driver företaget Recorded Future, gav frÃ¥n stora scenen en kort inblick i ett av vÃ¥r tids största problem – överflödet av information. Det är dock inte enbart ett problem.  Den här enorma tillgÃ¥ngen pÃ¥ all slags information – big data – skapar ocksÃ¥ helt andra möjligheter till förstÃ¥else och kunskap än tidigare. Förutsättningen för att det ska lyckas är att vi klarar av att strukturera informationen sÃ¥ att mönster, relationer och sammanhang blir tydliga. Detta är nÃ¥got som Recorded Future arbetar med, bland annat för att försöka se hur framtiden kan komma att gestalta sig.

Google och de andra sökmotorerna är egentligen väldigt begränsade, konstaterade Staffan Truvé. De kan användas när vi vet på ett ungefär vad vi är ute efter, och om det mest handlar om fakta. Handlar det däremot om analys är de helt oanvändbara. Om information kan samlas in och göras analyserbar, öppnas helt nya och mer intressanta vägar. Att enbart söka efter information med hjälp av nyckelord och fraser är alltså inte längre tillräckligt.

Den utveckling som Staffan Truvé pekade på syns även inom exempelvis journalistiken, där området datajournalistik växer sig allt starkare internationellt. Journalister strukturerar och visualiserar öppen data och får på så sätt en helt annan överblick och förståelse av aktuella händelser, hur samhällsinstitutioner fungerar, och så vidare. Dessa visualiseringar används i det journalistiska berättandet för att skapa mening och sammanhang.

Det hela går ut på att skapa en analytisk världsbild genom att använda stora mängder data, förklarade Staffan Truvé. Därför är det viktigt att ta fram kraftfulla verkyg för att analysera och förstå information och för att bedöma dess värde och trovärdighet. Här är utvecklingen hittills bara i sin linda, men det går raskt framåt. Verktygen i sig är enkla att använda, däremot ställs det stora krav på den som använder dem för att kunna tolka, förstå och använda informationen för att hjälpa andra att se utvecklingslinjer, mönster och sammanhang, möjligheter och problem.

Staffan Truvé nådde aldrig in på detta under sin korta föreläsning, men den här utvecklingen kommer även att få konsekvenser för skolan. Det beror på att behovet av den här sortens kunskaper ökar i hela samhället i takt med den exponentiella utvecklingen. För att kunna hantera och leva i den här världen, måste vi kunna förstå och använda den information som vi omges av.

AV-Media Kronobergs projekt Omvärld.se är ett tidigt svenskt exempel på hur man kan arbeta med interaktiv visualisering av statistik i undervisningen. Genom att använda Gapminders bubbeldiagram, försöker man hitta nya sätt att hjälpa eleverna att förstå historiska, geografiska och sociala samband, där kreativitet, inspiration och reflektion blir viktiga element.

Här finns det mycket att fundera på och att återkomma till!

Motsatsparet digital inföding (digital native) och digital invandrare (digital immigrant) har varit väl synliga i samtalet kring it-utveckling, samhälle och lärande sedan 2001, då de lanserades av den amerikanske konsulten Marc Prensky i två artiklar: Digital natives, digital immigrants och Do they really think differently?

Barn och unga, som är födda in i den digitala kulturen, använder den nya tekniken pÃ¥ ett naturligt sätt i vardagen, precis som med modersmÃ¥let, menade Marc Prensky. De som är äldre, födda före den digitala revolutionen, är däremot invandrare som aldrig riktigt kan bli av med sin ”analoga brytning”. Dagens unga stÃ¥r för nÃ¥got helt nytt och detta kommer efterhand att förändra utbildningsvärlden i grunden.

Det rör sig om två metaforer som är slagkraftiga och enkla att ta till sig, men ger de en rättvisande bild av verkligheten? Hjälper de oss att förstå vilka utmaningar och möjligheter som skolan och undervisningen står inför?

Den brittiske forskaren David White, som leder forskargruppen Technology-Assisted Lifelong Learning på universitetet i Oxford, tror inte det. Han menar utifrån sina erfarenheter att metaforerna för våra tankar på fel håll, vilket i sin tur kan leda till synsätt och beslut som inte är särskilt konstruktiva ur ett lärandeperspektiv.

Sommaren 2008 presenterade han en annan typologi på sin forskargrupps blogg, vars ramar växte fram under arbetet med projektet Isthmus, som handlade om utformningen av nätbaserade lärmiljöer för högre utbildning. I arbetet med det projektet lärde sig han och hans kollegor att ålder och teknisk förmåga inte är avgörande för hur man använder tekniken och informationsflödet på nätet för att utveckla sitt lärande och sin förståelse av kursens innehåll. Istället handlar det om hur man förhåller sig till det digitala och om man upplever och ser sig som en besökare (visitor) eller som en bofast (resident).

I september förra året publicerade han en artikel i Digital Monday tillsammans med Alison Le Cornu, som kritiserar Prenskys dikotomi, ger en mer detaljerad bild av den egna typologin och sätter in den i ett aktuellt forskningsperspektiv.

Här finns det inte något motsatspar som anger kunskapsnivå och förmågor, utan det rör sig om ett spektrum, en flytande skala, som beskriver personers beteende och förhållningssätt i olika situationer, personliga och institutionella. Den position som en person har på skalan avgörs av en rad olika faktorer, inte minst det kontextuella sammanhanget och om det rör sig om formellt eller informellt lärande. Det är alltså inte något statiskt, som inte går att komma ur, utan en position som beror på omgivning och förutsättningar och som även kan förändras över tid.

En digital besökare ser nätet som en verktygslåda med en rad olika sök- och kommunikationstjänster som underlättar vardagsliv, arbete och kunskapsutveckling. Han eller hon använder tjänsterna på nätet när de behövs, men ser dem inte som något som formar eller uttrycker identiteten. Nätet är inte någon avgörande del av tillvaron, utan just en samling tjänster som kan komma väl till pass i olika konkreta situationer. De digitala medierna betraktas ur ett instrumentellt och funktionellt perspektiv och besökaren handlar och agerar som en individ.

Den som är digitalt bofast uppfattar däremot nätet som en plats, ett rum, där man lever en stor del av sitt sociala liv; nätverkar, kommunicerar, samarbetar och delar kunskap. Här presenterar man sig själv och sin person och här sker viktiga delar av umgänget med vänner, kollegor och andra personer som är viktiga för identiteten, den personliga utvecklingen och lärandet. För den digitalt bofaste handlar det om att synas, att nätverka, kommunicera, samverka och att verka för det gemensamma.

David White och hans forskargrupp samarbetar sedan drygt ett år tillbaka med Lynn Silipigni Connaway och hennes kollegor på OCLC Research i USA i ett tre-årigt forskningsprojekt. Här används metaforerna digitala besökare och digitalt bofasta för att analysera hur gymnasieelever, högskolestuderande och forskare använder nätet för att hitta, förstå, använda och sprida information, och för att utveckla sitt lärande och sina karriärmöjligheter. Projektet finansieras av JISC, en brittisk nationell organisation som ger stöd åt it-användning i högre utbildning och forskning, inom ramen för deras program kring digitala kompetenser.

Syftet med det här projektet är att utveckla en bättre förståelse för hur studerande och akademiker använder och förhåller sig till nätet och informationen på nätet i olika stadier av sitt lärande och sin yrkesutveckling. Bättre kunskaper kring detta gör det möjligt att bygga vidare på informella metoder och tillvägagångssätt i utformningen av digitala lärmiljöer. Samtidigt kan det bli enklare att ge den vägledning och det stöd som behövs för att studenten, läraren och forskaren ska kunna använda nätets möjligheter på nya och utvecklande sätt i sitt lärande.

I början av december förra året presenterade David White och Lynn Silipigni Connaway hur de arbetat under projektets första år och hur de tänker gå tillväga under de återstående två åren. Presentationen hölls på nätet och den kan ses (via Blackboard Collaborative, som kräver Java) eller höras (som mp3) i efterhand.

De första tolv månaderna av projektet har de intervjuat trettio ungdomar från olika etniska och sociala grupper i USA och Storbritannien, varav hälften går sista året på gymnasiet och hälften är förstaårsstuderande på högskolan. Samtliga har intervjuats kring hur de använder nätet och olika informationstjänster och hur de skulle vilja att de här tjänsterna var utformade för att fungera så bra som möjligt. Ett mindre antal har också fört dagbok, där de mer i detalj har beskrivit hur de använder nätet och olika informationstjänster och sociala tjänster, hur de uppfattar dem, när de används och varför, samt hur de ser på nyttan och värdet med användningen.

Under de kommande tvÃ¥ Ã¥ren ska forskarna arbeta pÃ¥ samma sätt med studenter som har studerat ett par Ã¥r pÃ¥ högskolan, doktorander samt disputerade forskare för att se vad som förenar och skiljer de olika ”stadierna” Ã¥t. Sista Ã¥ret ska de ocksÃ¥ undersöka en ny grupp ungdomar frÃ¥n gymnasiet och högskolan för att försöka fÃ¥nga de eventuella förändringar som den snabba teknikutvecklingen kan ha bidragit till.

David Whites typologi med digitala besökare och digitala bofasta ger en mer komplex bild av hur it och nätet används av olika personer, olika åldersgrupper, olika sociala grupper och i varierande stadier av utbildning och livslångt lärande. Den borde även kunna användas i analyserna av hur barn och ungdomar använder och förhåller sig till nätet och till den information som finns där. Att utgå ifrån att alla unga är digitala infödingar som vet hur de ska bete sig på nätet och hur de ska analysera och granska informationen kritiskt är inte någon särskilt fruktbar utgångspunkt. Det visar bland annat den aktuella forskning kring digitala kompetenser som David White och Alison Le Cornu hänvisar till i sin artikel i First Monday. De kunskaper och färdigheter som man behöver är också komplexa och varierar efter situation och omständighet.

OECD-projektet New Millennium Learners visade häromåret i sin analys av den andra digitala klyftan att det finns stora skillnader mellan ungdomars användning och förståelse av digitala medier och att socioekonomiska faktorer sannolikt har en betydande roll i det avseendet. Det är också viktigt att undersöka vilken slags attityder som är gynnsama i den formella utbildningen, hur detta kan komma att förändras och hur informellt och formellt lärande kan förenas.

David White påpekar att det just nu fungerar bäst att vara en digital besökare i formella utbildningssammanhang. Men är det gynnsamt för lärandet och den personliga utvecklingen i dagens samhälle? Gäller detta i alla sammanhang eller varierar det? Hur kan man veta vilket förhållningssätt som fungerar bäst i olika situationer?

Här finns det mycket att fundera vidare kring och att ta reda pÃ¥ – bÃ¥de för att utveckla undervisningen och för att utveckla elevernas (och lärarnas) kunskaper och perspektiv.

Roger Säljö, professor i pedagogik och ledare av forskningsmiljön LinCS på Göteborgs universitet, driver sedan några år tillbaka forskningsprojektet Att förädla information till kunskap. Här tittar han tillsammans med professorskollegorna Åsa Mäkitalo och Anders Jakobsson, samt de båda doktoranderna Mikaela Åberg och Patrik Lilja, närmare på hur undervisning och lärande går till när klassrumsarbetet möter det digitala mediesamhället.

En populärvetenskaplig presentation av resultaten gavs ut i bokform lagom till årets bokmässa i Göteborg. I torsdags arrangerades ett seminarium på mässan där de fem forskarna gav en kort inblick och samtalade med publiken kring viktiga frågor och problemställningar.

Roger Säljö inledde med att konstatera att klassrums- och katederundervisningen är en fast etablerad form i all utbildning sedan mycket lång tid tillbaka. Internets snabba genomslag i samhället har dock helt förändrat undervisningens mål och medel. Förmedling av innehållet i den trygga, stabila och pålitliga läroboken räcker inte längre till. Barn och ungdomar måste helt enkelt lära sig hantera det ständigt brusande digitala informationsflödet för att kunna leva och verka i dagens samhälle. Den här förändringen har verkligen en enorm betydelse, tillade Roger Säljö.

Den svÃ¥röversatta engelska termen literacy stÃ¥r i centrum för intresset i det här forskningsprojektet. Det handlar inte enbart om att kunna läsa i en strikt teknisk mening, utan om att kunna använda text, bild och andra medieformer för att utveckla kunskaper och färdigheter, förstÃ¥ och lösa komplexa problem, ta ställning i aktuella samhällsfrÃ¥gor och aktivt bidra till samhällsdebatt och demokratiskt beslutsfattande. Kort sagt – och nÃ¥got förenklat – kan man säga att det rör sig om bildning.

Förmågan att använda tryckta medier i lärande och bildning är numera tämligen spridd i dagens samhälle, menade Roger Säljö. När det gäller de digitala medierna befinner sig skolan och resten av samhället däremot fortfarande på startsträckan. I vårt komplexa samhälle, där vetenskapliga rön spelar en större roll än någonsin för samhällsutvecklingen, är det numera avgörande att kunna förstå, granska och använda vetenskapliga rön i det dagliga livet. Med andra ord är det både viktigt att kunna hantera de digitala medierna och den vetenskapliga kunskapsutvecklingen för att fungera som aktiv medborgare idag. Här kan skolan spela en avgörande roll, påpekade Roger Säljö.

Anders Jakobsson menade att det är en viktig uppgift för den pedagogiska forskningen att undersöka hur det faktiskt går till i praktiken när vi förädlar information till kunskap, hur vi lär och och skapar förståelse genom att söka, sammanfoga och tolka olika bitar från olika håll. Han tillade att ordet förädla var valt med omsorg för att betona att det inte handlar om omvandling, betraktad som en närmast mekanisk process. Istället rör det sig om en slags kultivering, kognitiv processer som sker i ett socialt sammanhang genom dialog och reflektion.

De fem forskarna har fäst blicken på hur elever i grundskolans senare år och på gymnasiet arbetar med projektarbete för att kunna se och analysera hur relationer och processer fungerar i praktiken. Sammanlagt har de lagt ner omkring tvåhundra timmar för att studera detta i olika sammanhang och miljöer. Forskarna har analyserat elevernas samtal och språkanvändning för att ta reda på hur de arbetar, argumenterar, diskuterar och förädlar. Här är det nödvändigt att titta närmare på hur vardagsspråket, det vetenskapliga språket och undervisningsspråket används och samspelar, att analysera hur språkspelen ser ut och fungerar när information förädlas till kunskap.

I de projektarbeten som forskarna har undersökt, har eleverna under flera veckor arbetat med frågor och teman som både är komplexa och konfliktfyllda, bland annat genmodifierad mat och växthuseffekten. Anders Jakobsson var noga med att påpeka att det inte rörde sig om någon anpassad och tillrättalagd undervisning, utan att elever och lärare utgick ifrån breda, mångvetenskapliga fält och komplexa problemställningar som motsvarar de villkor som gäller i verkligheten utanför klassrummet. Eleverna kommer djupt in i mångsidiga frågeställningar och de lär sig att föra komplexa resonemang.

Den här typen av kunskaper synliggörs normalt inte i skriftliga prov eller i internationella kunskapsmätningar, tillade Anders Jakobsson. Här mÃ¥ste eleverna utveckla och formulera stÃ¥ndpunkter och svar i en löpande argumentation. Det räcker alltsÃ¥ inte att redovisa redan känd information, utan det är nödvändigt att tränga djupare in i materialet för att upptäcka mönster, samband och konskevenser – och att reflektera kring vilka normativa slutsatser man själv drar av det.

Projektarbete innebär att lärarens och elevernas roller förändras i grunden. Och det är en helt ny situation för båda grupperna, sett ur ett traditionellt skolperspektiv. Eleverna behöver lära sig att ta ansvar för att driva sina projekt och de måste lära sig att ställa generativa frågor, det vill säga frågor som kan skapa ny förståelse och ge upphov till nya lösningar. Läraren får en analytisk och handledande roll som går ut på att ge eleverna den vägledning och det stöd som de behöver för att utveckla sitt lärande och för att lösa problemen.

Åsa Mäkitalo konstaterade att det krävs att det utvecklas en produktiv samtalskultur bland elever och lärare för att det här arbetssättet ska fungera. Läraren måste också fundera på vad som krävs av eleverna och hur det är möjligt att ge olika slags stöd för att utveckla de kunskaperna och förmågorna. Här är det även viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om att eleverna ska utveckla sitt eget lärande, utan de samtidigt måste samspela med sina kamrater så att de tillsammans utvecklar varandras lärande.

Redovisningsformen är precis lika viktig som arbetssättet för att undervisningen verkligen ska nå ända fram till målet. I de projekt som forskarna har tittat närmare på, har eleverna bland annat hållit föredrag, skrivit egna arbeten och debatterat olika frågor och problemställningar. Just debatterna kan ofta vara bra sätt att engagera eleverna och motivera dem att tränga djupare in de teman som behandlas, menade Åsa Mäkitalo.

Den typ av kunskapsutveckling som är nödvändig i dagens samhälle är inte individuell, utan den sker i ett socialt och samskapande sammanhang. Därför är det viktigt att läraren sätter samman grupper som både fungerar socialt och kunskapsmässigt, så att de både kan driva på, komplettera och hjälpa varandra. Det krävs förstås också att läraren kan gripa in när det behövs och ge särskilt stöd till dem som behöver det.

Patrik Lilja tillade att läraren måste lägga in möten som kan fungera som naturliga avstämningspunkter under projektets gång, för att förvissa sig om att processerna går rätt väg. Det räcker alltså inte att dra igång projekt, utan läraren måste hela tiden följa med i och observera arbete i grupperna för att kunna gripa in om det skulle behövas. Det är också viktigt att hela tiden utmana dem så att kan komma vidare i sitt lärande och i sin förståelse.

Mikaela Åberg berättade att samverkan med skolbibliotekarien har en viktig roll när elever och lärare arbetar med projekt. Eleverna kan till exempel behöva handledning under sin informationssökning, bland annat när det ska jämföra och värdera olika källors trovärdighet och när de ska ställa samman sina argument. Detta är kunskaper som är nödvändiga idag, så det är viktigt att alla kan få den hjälp och det stöd som de behöver.

Idag känns det närmast lite märkligt att läromedel kunde stoppas på 70-talet på grund av att de var alltför starkt politiskt vinklade, påpekade Patrik Lilja. Och det fanns en statlig läromedelskommitté ända fram till slutet av 80-talet, som skulle se till att innehållet verkligen var allsidigt och opartiskt. Men numera, i dagens eviga ström av all slags information, med varierande värde och sanningshalt, går det ju inte att agera på det sättet.

Det är inte längre bokens innehåll som gäller och som sätter ramen för undervisningen. Istället är det absolut nödvändigt att kunna bedöma allt innehåll kritiskt och att genomskåda texters och andra medieformers syfte. Undervisningen ska vara en process där elevernas förståelse och uppfattningar utmanas och kan utvecklas och förändras under resans gång. Projektarbete under en längre tidsperiod är bra sätt att uppnå detta och det rimmar  väl med skolans styrdokument.

Roger Säljö konstaterade avslutningsvis att skolans bedömningssystem inte har hängt med i samhällets och pedagogikens utveckling. Nu när undervisningens villkor, förutsättningar och mål är på god väg förändras är det viktigt att bedömningen håller jämna steg och riktar in sig på centrala kunskaper och förmågor.

Cathy Davidson är professor i engelska pÃ¥ Duke University och ledare samt medgrundare av det internationella, tvärvetenskapliga forskarnätverket HASTAC – Humanities, Arts, Science, and Technology Advanced Collaboratory. HASTAC är ett nätverk av individer, organisationer och institutioner som utifrÃ¥n varierande utgÃ¥ngspunkter och perspektiv undersöker vad den digitala utvecklingen innebär för tänkande, kommunikation, lärande, skapande, arbetsliv och vardag.

Igår publicerades Cathy Davidsons nya bok, Now you see it. Här resonerar hon, med avstamp i aktuella rön från kognitionsforskningen, kring vad som krävs för att vi ska kunna hantera dagens komplexa, informationstäta och snabbt förändrade värld.

Hennes slutsats är att nätet och den digitala medieutvecklingen inte är något som antingen gör oss dummare eller smartare. Det rör sig varken om en välkommen frälsning eller ett förebådande av den totala undergången. Istället handlar det om att vi är på väg att lämna industrisamhället och den tryckta mediakulturens villkor bakom oss. Förutsättningarna för informationsspridning, kommunikation, lärande och arbetsliv har förändrats, och det är något som vi alla måste lära oss hantera.

Cathy Davidson har länge forskat om den informationsrevolution som uppstod under 1700- och 1800-talet. Då började det bli billigare och enklare att trycka och sprida böcker, allt fler lärde sig läsa och skriva, och skolan, biblioteket, dagstidningen och andra institutioner som vi idag ser som närmast självklara och naturliga började växa fram. När webben slog igenom i mitten av 90-talet såg hon parallellerna och började intressera sig för de utmaningar och möjligheter som vi möter idag

I boken konstaterar hon att kognitionsforskningen visar att uppmärksamhet och lärande i grunden handlar om att välja ut och att välja bort. Vi kan helt enkelt inte greppa hela världen, ”som den är”, och uppfatta allt som händer och sker runt omkring oss. Forskningen visar ocksÃ¥ att hjärnan inte är ”hÃ¥rdkodad” till att enbart fungera pÃ¥ ett visst sätt.

Många av de begränsningar som vi upplever med hanteringen av informationsflödet och de snabba tekniska förändringarna hänger samman med att vi uppfostrats till att klara av de krav som industrisamhället ställde, menar Cathy Davidson. Nu måste vi lära oss att hantera dagens förutsättningar så att vi blir rustade att leva i ett samhälle som i många avseenden skiljer sig radikalt från det vi lämnar bakom oss.

I ett appendix till boken diskuterar Cathy Davidson kort några av de kunskaper och förmågor som hon menar att skolans undervisning måste utveckla och träna för att eleverna verkligen ska lära sig att hantera nätet och de digitala medierna.

Hon börjar med att betona vikten av att uppmärksamhet inte enbart ses som förmågan att ägna sig åt en sak i taget med total koncentration. Ibland är det också viktigt med multitasking eller partiell uppmärksamhet. Det finns dock en gräns för vår uppmärksamhet, så det är nödvändigt att samarbeta och att hjälpas åt för att få en större och bättre överblick och förståelse av omvärlden. Här gäller det även att dra nytta av att vi är olika och har varierande erfarenheter och egenskaper.

Att uppmuntra till deltagande, diskussion och kunskapsdelning i de digitala medierna är viktigt nu när en allt större del av det offentliga samtalet sker där. Samtidigt är det betydelsefullt att utveckla förståelsen av vad nätverksamhället innebär och hur möjligheten till omedelbar global kommunikation förändrar hela vår tillvaro.

Kritisk informationshantering och digital läsförståelse är kanske viktigare än någonsin. Det gäller både att sålla agnarna från vetet och att skapa en meningsfull helhet av den information som samlas in från olika håll på nätet.

Nya former av berättande och pedagogiskt genomtänkta sätt att använda datorspel i undervisningen är också något som Cathy Davidson lyfter fram, liksom estetikens betydelse i den digitala kommunikationen.

Eleverna måste lära sig att lära om och lära nytt för att kunna hantera den digitala omgivning som de lever i. En viktig del av detta, som Cathy Davidson pekar på i bokens inledning, är att inse att kunskap inte är ett substantiv utan ett verb!

Om vi släpper uppmärksamheten från det samhälle vi formats till, kan vi börja se och tillsammans lära oss hantera det samhälle som växer fram, menar Cathy Davidson. Köpings kommuns pågående arbete med en-till-en i skolan är ett intressant svenskt exempel på ett perspektiv som tycks peka i den riktningen.

Fjärde juli, under Almedalsveckan, arrangerade forskningsrÃ¥den FAS och Formas, Riksbankens Jubileumsfond och VetenskapsrÃ¥det tillsammans seminariet ”Kulturpolitikens utmaningar” inom ramen för den gemensamma satsningen SAMsprÃ¥k. Här diskuterade forskare, politiker och tjänstemän vad den digitala utvecklingen innebär för kulturpolitik, kulturellt skapande och spridningen av kultur i samhället.

Nina Wormbs, som är universitetslektor i teknikhistoria pÃ¥ KTH, inledde samtalet med att knyta an till Hasse Alfredson och Harry Schein. Den förstnämnde skrev och framförde för ett trettiotal Ã¥r sedan en monolog där han konstaterade att allt i samhället kan ses som kultur och som miljö. Wormbs tillade att man numera kan lägga till att allt handlar om innovation – att tänka om och att tänka nytt. Samtidigt förundrades hon över att teknisk förändring och nytänkande, som i regel välkomnas inom övriga delar av samhället, nästan alltid ställer till problem inom kulturomrÃ¥det.

Schein skrev i början av sjuttiotalet boken ”Inför en ny kulturpolitik”, där han argumenterade för behovet av en särskild mediebyrÃ¥ mellan departementen för att hantera detta komplexa och mÃ¥ngsidiga omrÃ¥de. Han menade att det är svÃ¥rt för Kulturdepartentet ensamt att hantera ett omrÃ¥de som i sÃ¥ stor utsträckning hanteras och finansieras av andra departement och andra aktörer i samhället. Det blev aldrig nÃ¥got av denna mediebyrÃ¥ dÃ¥, men frÃ¥gan är fortfarande högst aktuell, menade Nina Wormbs.

Pelle Snickars och Nina Wormbs

Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, menade att kulturpolitiken alltid har varit normativ och formats av ideologiskt styrda val av vad som är värt att främja, stödja och att motverka. I regel har kulturpolitiken tigit om ny kultur, eftersom det främst handlat om att värna det bestående istället för att blicka framåt. Men det är inte tillräckligt i dessa tider av snabb utveckling och genomgripande förändring.

Betydelsen av sociala medier, där gränsen mellan producent och konsument blir alltmer otydlig, kommer inte att minska. Detta är något som kulturpolitiken måste förhålla sig till för att vara relevant idag, betonade Pelle Snickars. Datorn är på god väg att bli en kraftfull personlig kulturmaskin, där inget kan betraktas som färdigt och avslutat, utan allt delas, bearbetas och kommenteras. Kulturella skapelser befinner sig i allt högre grad i en ständig betaversion som alla kan förändra, och detta måste de kulturpolitiska beslutsfattarna förstå och kunna hantera.

Henrik Toremark, stabschef hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, höll med om att kulturpolitiken ofta präglas av motstånd mot förändringar, men tillade att det inte är hela bilden. De senaste årens satsningar på digitala biografer, som ökar tillgängligheten av kultur från hela världen, bland annat direktsändningar från Metropolitan Opera i New York, är ett bra exempel på nytänkande. Men det krävs förstås mer, inte minst inom barn och ungdomskultur som är ett prioriterat område.

I slutet av mars tillsatte regeringen en bred  litteraturutredning, som ska redovisa sina förslag på åtgärder i september nästa år. Främjandet av läsning, oavsett vilken teknik som används, är en viktig del av utredningen, påpekade Henrik Toremark. Läsningen minskar bland pojkar och unga män, men förhoppningen är att man genom att bland annat bejaka datorspel och andra medier kan uppmuntra nya former av läsning och kreativt skapande bland dem.

Berit Högman och Henrik Toremark

Berit Högman, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Kulturutskottet, menade att den växande sammanblandningen mellan kulturskapare och -användare är en spännande utveckling. Hon uttryckte också en förhoppning om att detta kan skapa en ökad delaktighet och en växande bredd som främjar demokratin och utvecklingen mot ett samhälle präglat av större delaktighet.

Samtidigt som teknikutvecklingen öppnar för nya möjligheter, skapar den nya eller förstärker befintliga klyftor. Berit Högman betonade bland annat värdet av att skolans undervisning ser till att alla elever kan utvecklas till kritiskt granskande och reflekterande medborgare. Det är både viktigt för dem själva och för resten av samhället. Den medialt uppmärksammade historien om Torbjörn Strömberg, svenskläraren i Filipstad, som försökte sälja en runsten tillverkad av hans elever på byggprogrammet, är ett färskt och tydligt exempel på hur viktigt detta är.

På morgonen den femte juli arrangerade Västra Götalandsregionen ett frukostseminarium om hur kulturen kan utveckla och stödja undervisning och lärprocesser i skolan. Seminariet inleddes med att man visade Daniel Widfeldt Lomås kortfilm Skolan dödar kreativiteten, inspirerad av och delvis baserad på RSAs komprimerade animation av Ken Robinsons föredrag Do School Kill Creativity?, som i våras vann förstapriset i Angelägets årliga filmfestival.

Mikael Alexandersson, professor i allmändidaktik vid Göteborgs universitet och snart tillträdande rektor vid Högskolan i Halmstad, höll därefter en föreläsning om kulturens roll för det livslånga och livsvida lärandet. Han utgick ifrån postulatet att kultur i grunden handlar om att förstå vilka vi är. Kulturen kan ses som människans livsuppgift. Verkligheten är inte färdigskapad, utan den skapas och omskapas ständigt av oss människor genom de redskap och verktyg som vi utvecklar genom historien. Det handlar om språket, estetiska uttrycksformer, arkitektur, samhällsplanering och livsformer.

Detta bör även skolans verksamhet ta fasta på, menade Mikael Alexandersson. Skolan blir helt enkelt bättre av att integrera mer kultur i sin dagliga verksamhet. Ju mer skapande verksamheter som ingår i undervisningen, desto mer lär sig eleverna.

Mikael Alexandersson

De estetiska ämena är ofta populära, men eleverna vet inte hur de kunskaper och färdigheter som de utvecklar ska komma till nytta efter skolan. De ges inte heller särskilt mycket tid i skolan. Enligt Mikael Alexandersson har matematik fyra gånger så mycket tid på schemat som musik och bild, och för svenskan handlar det om fem till sex gånger mer tid. I dagens läge, när digitala uttrycksformer med dator och andra digitala verktyg blir allt viktigare i samhället, är det märkligt, tillade han. Det handlar inte längre bara om att konsumera kultur, utan om att aktivt delta i skapande och omskapande. Och här kan skolan spela en viktig, kompensatorisk roll.

Mikael Alexandersson betonade att de estetiska ämnena i skolan inte ska ses som medel för att utveckla andra förmÃ¥gor eller som en väg för eleverna att forma sina egna personliga uttryck och skaparfömÃ¥gor. Istället menar han, med utgÃ¥ngspunkt i Dewey, att mÃ¥let är att utveckla generiska, inomestetiska förmÃ¥gor som kan överföras till andra omrÃ¥den.  Det handlar om att lära sig att se, att lyssna, att samarbeta och att skapa samförstÃ¥nd inom och mellan grupper. Detta är nödvändiga förmÃ¥gor när det gäller kritisk granskning, problemlösning, analys och syntes – och dessa förmÃ¥gor blir allt viktigare i ett samhälle präglat av ett ständigt, decentraliserat och okontrollerbart digitalt informationsflöde.

KLIV 2.0 – Kultur och lärande i vardagen -  är ett nystartat projekt av Västra Götalandsregionens kulturnämnd som pÃ¥gÃ¥r till och med 2012. Eira Högforsen frÃ¥n Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Pia Vretlind, projektledare för KLIV 2.0, berättade att arbetet pÃ¥börjades i mitten av maj med samtal och seminarier.  Man kommer att sätta igÃ¥ng pÃ¥ allvar i augusti tillsammans med lärare och elever pÃ¥ Emmaskolan i stadsdelen Agnered i Göteborg, Nyboskolan i Tibro, RÃ¥nnums skola pÃ¥ Vargön i Vänersborgs kommun samt Särlaskolan i BorÃ¥s.

Syftet med det här projektet, som bygger på en undersökande arbetsprocess, är att lägga en god grund för en kontinuerlig samverkan mellan skola och kulturliv som kan öka elevernas lärande och förståelse av livet och tillvaron. Det gäller att identifiera såväl möjligheter som hinder, kartlägga lokala resurser, samla erfarenheter och exempel, involvera eleverna och ta till sig deras perspektiv samt att utvärdera modeller och processer tillsammans med forskare inom olika områden för att få ett rejält kunskapsunderlag att arbeta vidare med.

MÃ¥let är att integrera det kulturella skapandet pÃ¥ ett djupare sätt i skolans undervisning – och det handlar om sÃ¥väl traditionell, ”analog” kultur som framväxande digitala uttryck. Det finns sannolikt goda skäl att Ã¥terkomma kring sÃ¥väl KLIV 2.0 som digital kultur, kulturpolitik och lärande under hösten!

Kulturantropologen Michael Wesch, verksam vid Kansas State University, undersöker tillsammans med sina studenter den digitala medieutvecklingens förutsättningar och konsekvenser. Närmare bestämt innebär det att de tillsammans utforskar samspelet mellan samhället och de digitala medierna. De använder också de nya uttrycksmedlen för att sprida och diskutera aktuella frågeställningar, upptäckter och funderingar.

I förrgÃ¥r presenterades det senaste projektet: Visions of Students Today – ett collage och en remix av ett stort antal korta filmer pÃ¥ Youtube där studenter reflekterar kring hur de tänker och lär sig i dagens mediaekologi. Vad betyder de pÃ¥gÃ¥ende förändringarna för hela utbildningssystemet, sÃ¥väl skola som högre utbildning? Vilka kunskaper och färdigheter krävs av den enskilde för att hantera de nya utmaningar och möjligheter som uppstÃ¥r och för att pÃ¥verka samhällsutvecklingen?

Det här är en vidareutveckling av det uppmärksammade projektet A vision of Students Today, som genomfördes hösten 2007 och vars slutresultat i skrivande stund har beskådats knappt 4.3 miljoner gånger på Youtube. Kort sagt innebär det en problematisering av att utbildningsvärlden fortfarande i hög utsträckning utgår från 1800-talets undervisningsmodell. Detta trots att samhället i allt högre grad ser radikalt annorlunda ut och att förändringarna fortsätter i rask takt.

En mindre del av filmerna i det senaste projektet är gjorda av Michael Wesch studenter. Resten av filmerna kommer från studerande vid andra amerikanska universitet samt några universitet i andra länder, bland annat Filippinerna. Alla intresserade bjöds in att delta i januari, och samtliga bidrag är taggade med VOST2011 på Youtube.

Michael Wesch är ansvarig för remixen, som var en del av hans eget tre månader långa arbete med att förstå och reflektera kring filmernas innehåll och betydelse. Det inbäddade videoklippet från Youtube visar bara remixen. För att se hela collaget och de filmer som det består av, är det nödvändigt att gå till projektets webbplats.

För två och ett halvt år sedan skrev Michael Wesch ett blogginlägg där han reflekterar kring Howard Rheingolds artikel Participative Pedagogy for a Literacy of Literacies, ett av bidragen till den då nyutgivna antologin Free Souls. Här konstaterar han den kultur som gradvis växte fram kring tryckpressen, och som började mogna under 1700-talet, på sin tid skapade förutsättningar för revolutionära förändringar på många plan i samhället. Detsamma är på väg att ske idag med de digitala medierna, men än så länge befinner vi oss bara i början av utvecklingen.

Med andra ord är det nu som morgondagens verklighet formas – och slutet är lÃ¥ngt ifrÃ¥n givet. Han pÃ¥pekar ocksÃ¥ att det inte är teknikens inneboende möjligheter som skapar gällande ramar och begränsningar, utan hur vi använder oss av dem.

Dagens mediautveckling betyder att vi både kan vara producenter och konsumenter, samtidigt som en stor del av de samhällsstrukturer vi är vana vid börjar förändras i grunden. Därför blir det allt viktigare att kunna hantera de nya möjligheter som de nya medierna skapar, och att aktivt delta i formandet av det nya samhälle som börjar växa fram.

Utvecklingen mot ett Internet präglat av sociala medier och transparens leder till att en allt större del av våra kunskaper, åsikter och handlingar blir fullt synliga. Detta kan resultera i en positiv och kreativ utveckling som är till nytta för alla. Både Rheingold och Wesch anser dock att det finns en uppenbar risk för ett totalitärt övervakningssamhälle, ett panoptikon, som inte minst hämmar kreativitet och nytänkande.

Michael Wesch menar att det är nödvändigt att den undervisning och det lärande som sker i skolan och i högre utbildningar tar sin utgångspunkt i de pågående förändringarna. Alla behöver tränas i att upptäcka, hantera och tillsammans forma förståelsen av verkligheten och tillvaron. En digital kompetens som är baserad på deltagande och skapande innebär en metakompetens, en förståelse av hur kunskap skapas och sprids samt vilken slags kultur och samhälle detta i sin tur kan leda till.

För nästan exakt tre år sedan var Michael Wesch på University of Manitoba och föreläste i en dryg timme om hur skolans undervisning behöver förändras för att bättre svara mot de krav som ställs av den digitala utvecklingen i samhället. Då knöt han bland annat an till den kanadensiske mediefilosofen Marshall McLuhan, som redan för mer än fyrtio år sedan pekade på att vi är på väg in i ett globalt mediasamhälle som innebär nya förutsättningar för undervisning och lärande. Trots att förändringarna blir alltmer tydliga, betraktas samtiden fortfarande ofta i det förflutnas backspegel.

Konsekvensen av detta blir att utbildningarna reflekterar krav och förutsättningar som inte längre är giltiga. Idag lever vi i ett samhälle som flödar över av information och där det är nödvändigt att vara kritisk och ifrågasättande. Det handlar inte heller enbart om att tillägna sig information, utan det gäller också att kunna hantera och förstå den för att kunna skapa och förmedla ny kunskap.

Michel Wesch påpekar att när utbildningarna inte längre känns relevanta för studenterna, som lever i och präglas av dagens mediaverklighet, mister de i hög grad sin mening och betydelse. Studenterna lär sig varken att förstå och tolka världen, att hitta sin egen identitet eller att finna sin egen plats i den.

De sociala nätverken och den kollektiva intelligensen blir allt viktigare för att skapa och sprida information. I allt högre grad handlar det alltså numera om att producera gemensamt och att delta i en ständigt pågående öppen dialog.

Dagens elever kommer att lära sig med hjälp av Internet under hela livet. Därför är det nödvändigt att de lär sig att hantera och dra nytta av all den information som finns där. Men det handlar om ett livslångt lärande som i grunden består av lärprocesser som aldrig tar slut.

Michael Wesch konstaterar att det är viktigt att skolan kan ge alla barn och ungdomar de kunskaper, färdigheter och attityder som krävs för att hantera de pågående förändringarna. Annars riskerar vi ett hårt, ojämlikt och konfliktfyllt samhälle där de sociala klyftorna riskerar att spränga samhällsgemenskapen.

Einar Spetz, bibliotekarie på Vallentuna gymnasium strax utanför Stockholm, gjorde för drygt ett år sedan en undersökning av Wikipedias fel och brister på uppdrag av Regionbibliotek Stockholm. Här ger han kortfattad och bra beskrivning av hur Wikipedia fungerar, samtidigt som han lyfter fram en av de viktigaste poängerna: utnyttjandet av den kollektiva intelligensen.

Till skillnad från de traditionella uppslagsverken, som bygger på erkända experters kunskap och auktoritet, är det meningen att läsarnas vakna ögon ska se till att innehållet är korrekt, aktuellt, begripligt och användbart. Men det fungerar inte alltid så bra som det borde, och här skulle biblioteken och bibliotekarierna kunna göra en viktig insats för oss alla genom att bidra med sina kunskaper och färdigheter.

Undersökningen visade också att Wikipedia börjar bli en allt viktigare resurs i en rad olika sammanhang, inte minst i skolan där i princip alla elever är regelbundna användare. Ur det perspektivet är det förstås både viktigt att innehållet är så korrekt och neutralt som möjligt, och att lärare och elever kan hantera och värdera det på ett kritiskt och reflekterande sätt.

För ett par dagar sedan presenterade Regionbibliotek Stockholm en ny undersökning, även den genomförd av Einar Spetz: Wikipedia – älskat eller avskytt? Den här gÃ¥ngen har han genomfört en enkät bland 266 gymnasielärare i Stockholms län för att ta reda pÃ¥ hur de uppfattar Wikipedia och i vilken mÃ¥n de anser sig ha nytta av den som resurs i skolarbetet.

Undersökningens slutsats är att Wikipedia varken är älskad eller avskydd, men att det finns en ganska god tilltro till innehållets kvalitet och att den til viss del kommer till nytta i undervisningen.

Kanske borde lärare och bibliotekarier behandla Wikipedia och liknande källor på ett mer djupgående sätt i sin undervisning? På konferensen Framtidens skolbibliotek, som jag bloggade om förra veckan, pekade Olof Sundin på att dagens användargenererade och sociala medier på nätet skapar helt nya förutsättningar för källkritik. Det handlar inte längre om en auktoritär monolog med en tydlig början och slut, utan om en ständigt pågående och öppen dialog. Med andra ord ställer detta krav på andra kunskaper, färdigheter och förhållningssätt än vad som gällde tidigare.

Det är uppenbart att lärare och skolbibliotekarier måste förstå och kunna hantera dagens mediala villkor. Annars kan de varken lära sina elever att sila fram användbar information ur dagens mediabrus eller låta dem utveckla de kompetenser som är nödvändiga för att kunna delta i dialogen på ett konstruktivt sätt.

Vad krävs egentligen för att detta ska bli möjligt?