International Association for K-12 Online Learning (iNACOL) är en icke-vinstdrivande organisation, med säte i Washington, DC, som genom undersökningar, studier, opinionsbildning, kompetensutveckling och nätverksarbete verkar för att främja nätbaserat lärande i hela världen. Häromveckan presenterade de resultatet av en nyligen genomförd enkätundersökning i ett femtiotal länder och regioner i samtliga världsdelar: Online and Blended Learning. A Survey of Policy and Practice of K-12 Schools Around the World.

Danmark och Finland är de enda nordiska länderna som ingår i undersökningen.

Det här är en uppdatering av en undersökning som iNACOL genomförde 2006. Syftet är att undersöka riktlinjer och praktik kring nätbaserat lärande och att analysera vad som krävs för att intentionerna ska förverkligas. Undersökningen omfattar både undervisning som helt och hållet bedrivs på nätet (online learning) och undervisning som kombinerar klassrumsundervisning med nätbaserat lärande (blended learning).

Bakgrunden till undersökningen är att den digitala utvecklingen både skapar helt andra förutsättningar för undervisning och lärande och ställer helt andra krav på vilka kunskaper och färdigheter som krävs i arbetslivet och i rollen som medborgare i ett demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att titta närmare på vad som sker i olika länder, att se efter vilka hinder och möjligheter som finns och att reflektera kring vad beslutsfattarna  bör göra för att underlätta den fortsatta utvecklingen.

Sex temaområden tas upp:

1. Statens engagemang i frågor som rör planering, finansiering och ledarskap.
2. Antal studenter som har tillgång till nätbaserat lärande samt i vilka delar av respektive land som de bor i.
3. Lärarutbildning och kompetensutveckling.
4. Kvalitetsstandarder för kurser och relaterade tjänster.
5. Utmaningar för nätbaserat lärande.
6. Elevernas tillgång till it.

Undersökningen pekar på fem tydliga globala mönster. Det första mönstret är att det mest är elever i stadsområden i världens utvecklade länder som har tillgång till nätbaserat lärande. Ett annat mönster är att det krävs en hög grad av eget ansvar ute i skoldistrikten och ett fungerande samspel mellan central styrning och lokala initiativ för att utvecklingen ska ta fart.

Ett tredje mönster är att det vanligen inte ställs några krav på att lärare ska genomgå en viss typ av kompetensutveckling innan de börjar arbeta med nätbaserat lärande, men att det finns tillgängligt för den som så önskar. Några länder och regioner, bland annat den kanadensiska provinsen British Columbia, Hong Kong och Singapore ställer dock sådana krav.

Det fjärde mönstret är att blended learning är betydligt mer vanligt förekommande än online learning. I de allra flesta länderna används nätbaserat lärande mest som ett komplement till den undervisning som sker i klassrummet. Det femte mönstret är att nätbaserat lärande är allra vanligast bland elever som av olika skäl har svårt att komma till skolan varje dag. Det finns dock länder som uppmuntrar alla elever att åtminstone delvis följa kurser och undervisningsförlopp på nätet.

En viktig slutsats är att det framför allt är socioekonomiska faktorer som bestämmer graden av tillgång till nätbaserat lärande. I de länder där barn och unga uppmuntras att studera online, är det i regel föräldrarna som står för kostnaden. För att få fart på utvecklingen är det därför, enligt undersökningen, nödvändigt att söka andra finansieringsvägar eller att hitta kostnadseffektiva sätt att ge alla elever samma möjligheter.

I undersökningen konstateras att det inte räcker att satsa på infrastruktur och lärresurser, utan att det krävs en vidareutveckling av lärarna för att de ska kunna utnyttja de nya tekniska möjligheterna i sin undervisning. Trots att några länder lyfter fram betydelsen av lärares kompetensutveckling, finns det inget land som har tagit initiativ till att förändra lärarutbildningen i grunden och att anpassa den till de villkor som den digitala samhällsutvecklingen skapar. Det påpekas också att insatserna kring kompetensutveckling mest fokuserar på verktygskompetenser istället för att lägga vikten vid pedagogiskt nytänkande och reflektioner kring nya metodiska och didaktiska vägar.

Unescos arbete med att ta fram ett ramverk för lärares it-kompetens, är ett initiativ som beslutsfattare i all världens länder nog skulle behöva titta närmare på. Den första versionen kom 2008 och i slutet av oktober var det dags för en ny, reviderad version.

Här betonas att det inte räcker att lärarna kan hantera tekniken, utan att de måste kunna lära eleverna att samarbeta och att bli kreativa problemlösare som kan dra nytta av it-utvecklingen i sin vardag. Detta är komplexa uppgifter som både ställer krav på teoretiskt djup, praktiska erfarenheter samt ett kontinuerligt samarbete och en systematisk kunskapsdelning med andra lärare. Det krävs både digital kompetens och andra perspektiv på kunskap, lärande och kunskapsbedömning.

I sammanfattningen av undersökningen funderar författarna på möjliga faktorer som kan driva utvecklingen framåt och förändra skolan på ett mer genomgripande sätt. De pekar på att en växande frustration bland eleverna och en önskan om att undervisningen blir mer digital och anpassad till dagens samhälle kanske kan fungera som en katalysator som får igång en systemförändring.

Om den allmänna opinionen påverkas och andra typer av frågeställningar och problem än de som gäller idag blir tongivande i debatten, kan det säkert ske både snabba och djupa förändringar, tror författarna.

Idag presenterade Senter for IKT i utdanningen rapporten Monitor 2010, som publicerades häromveckan, på ett seminarium i Oslo som direktsändes över nätet och även kan ses i efterhand.

Monitor 2010 är en kvalitativ undersökning som ger ett stickprov av hur den pedagogiska it-användningen ser ut i den norska skolans år sju och nio samt på gymnasieskolans andra år. De fyra forskare som skrivit rapporten har tillsammans  med Rambøll genomfört grupp- och telefonintervjuer med elever, lärare och skolledare på ett tiotal skolor i olika delar av Norge där man arbetar med att integrera it i undervisningen. Dessa samtal analyseras i rapporten.

Rapporten är ett nytt komplement till Monitors  kvantitativa undersökning, som genomförts vartannat år sedan 2003 av ITU, ett forskningsnätverk som sedan januari 2010 är en del av Senter for IKT i utdanningen. Monitor 2009, som jag skrev om när den kom, är den senaste utgåvan, och nästa år är det dags för en ny.

Med den här kompletterande undersökningen hoppas man få en mer fördjupande bild av den vardagliga it-användningen. Samtidigt blir det möjligt att få syn på frågor och teman som bör vara med i Monitor 2011.

Internationella undersökningar som SITES och PISA visar att Norge hävdar sig ganska bra när det gäller datortätheten i skolan. Mängden datorer säger emellertid inte något som helst om kvalitet och funktionalitet. Därför är det även viktigt att ta fram indikatorer för det. Enligt Monitor 2010 är många datorer ute på skolorna gamla och ibland ägnas stora delar av lektionerna åt att starta upp datorerna och att logga in på nätverket. Detta skapar frustration bland både lärare och elever, och eleverna kämpar om att få använda de datorer som är snabbast och fungerar bäst.

Syftet med it-användningen i den norska skolan är, precis som i många andra länder, att eleverna ska bli digitalt kompetenta. Eleverna ska utveckla de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som de behöver för att kunna dra nytta av de digitala möjligheterna i sitt lärande och för att hantera dagens komplexa och snabbt förändrande samhälle. Det här förutsätter att lärare och skolledare är digitalt kompetenta och nyfikna, att de kan dra nytta av de nya förutsättningarna i sin undervisning och att landets skolor tar fram konkreta planer för hur de nya lärresurserna ska användas. Annars blir det svårt att nå fram till de generella och ämnesspecifika mål som anges i styrdokumenten.

På seminariet konstaterades att den negativa inställningen bland många lärare till sociala medier och andra nya teknikbaserade arbetssätt i stor utsträckning beror på bristande kunskaper och insikter. Diskussionerna efter att NTNU-professorn Arne Krokan medverkat i NRK häromdagen, där han menade att lärare som inte använder sociala medier i undervisningen sviker sitt uppdrag, är ett bra exempel på detta. De som inte vill använda Facebook och liknande tjänster har i regel inte några egna erfarenheter av hur de fungerar och vet därmed inte heller vilka pedagogiska möjligheter som de går miste om. Den digitala utvecklingen hör dock till de allra mest dynamiska områdena, så här krävs det en ständig kompetensutveckling och kunskapsdelning för att genomgripande och beständiga förändringar ska kunna åstadkommas.

Den verklighet som möter Norges lärare i klassrummet idag är sannolikt mer komplex och utmanande än någonsin. Digitala verktyg ska ingå i undervisningen i alla ämnen och de ska bidra till att eleverna utvecklar ett självständigt och kritiskt lärande. För att lyckas med det, krävs både att läraren har en god överblick av vilka verktyg och lärresurser som kan användas i  olika situationer, och att de används på motiverande och utvecklande sätt.

En viktig fråga som Jørund Høie Skaug tog upp på seminariet är de falska dikotomier som ofta dyker upp i diskussionerna kring skolan och undervisningen. Hit hör bland annat föreställningen om digitala infödingar och digitala invandrare samt föreställningarna om att it i skolan antingen är himmel eller helvete. Verkligheten är naturligtvis långt mer komplicerad och mångsidig än så.

En del barn och ungdomar är duktiga på att använda nätet och den digitala tekniken kritiskt och kreativt, andra är det inte. Somliga elever har en god informationskompetens, men många har det inte. Här spelar bland annat den sociala bakgrunden och tillgången till datorer i hemmet en stor och viktig roll. För att motverka växande digitala klyftor, är det därför viktigt att skolan har en kompenserande funktion.

Värdet av it i undervisningen är inte enbart avhängig de tekniska möjligheterna, utan beror på hur de används och om användningen är tydligt kopplad till ämnesmässiga och pedagogiska mål. Rapporten pekar på att en nödvändig förutsättning för att lyckas är att läraren tar en ledande roll i it-användningen, sätter ramarna för hur tekniken ska användas och fungerar som förebild för eleverna. Bland annat gäller det att se till att utnyttja teknikens möjligheter att konkretisera, motivera, visualisera och differentiera i undervisningen.

Direkt efter att OECD presenterade sin undersökning om digital läsförståelse i våras, meddelade Kunnskapsdepartmentet att man kommer att satsa på en mer digitalt integrerad och målmedveten undervisning, bland annat genom ändringar i läroplanen och insatser för lärares kompetensutveckling inom det här området.

Alla elever ska kunna få den hjälp och det stöd som de behöver. Samtidigt måste läraren se till att tekniken inte blir en distraktion som förleder elevernas uppmärksamhet bort från undervisningen. I rapporten påpekas att lärarens auktoritet och förmåga att leda klassen spelar en avgörande roll. Auktoritet och ledning är dock detsamma som övervakning, kontroll och förbud. Istället handlar det om att ge frihet och ansvar, hjälp och stöd och att ställa tydliga krav på eleverna.

På seminariet uttrycktes en förhoppning om att regeringens kommande satsning på pedagogiskt ledarskap och ett center för lärandemiljö och beteendeforskning kan ge det stöd som många lärare behöver för att hantera tekniken och de utmaningar som den innebär. EU-satsningen iTEC, Innovative Technologies for an Engaging Classroom, där fjorton norska skolor deltar i pilotfasen av projektet, kan säkert också ge viktig inspiration och kunskap till det fortsatta arbetet.

Den här veckan har det arrangerats två konferenser i Norge där man fäst blicken på hur den digitala utvecklingen förändrar villkoren för undervisningen i skolan: Rogalandskonferansen i Haugesund och Dei gode døma i Bergen. Tack vare nätet har det gått bra att följa konferenserna utan att vara på plats, och många föredrag har streamats direkt eller gjorts tillgängliga i efterhand.

Den kanadensiske lärandeforskaren George Siemens, till vardags verksam på Technology Enhanced Knowledge Research Institute vid Athabasca University, deltog som föreläsare på båda. Han är mest känd för konnektivismen, ett socialt och konstruktivistiskt grundat perspektiv på lärande som tar sin utgångspunkt i dagens komplexa och ständigt föränderliga nätverkssamhälle. Förutsättningarna har förändrats och detta måste vi förstå för att verkligen kunna möta dagens krav.

I Bergen gav George Siemens först en storföreläsning där han under fyrtiofem minuter förklarade och sammanfattade konnektivismen och dess rötter. Lite senare på dagen talade han på en workshop om hur en förnyelse av skolan kan bli möjlig. I Haugesund höll Siemens ett föredrag på drygt en timme, där han resonerade kring vad som krävs för att integrera digitala medier i skolans undervisning på ett konstruktivt sätt.

George Siemens konstaterade att konnektivismen bygger vidare på insikter från de stora lärandeteorierna. Från behaviorismen har man lärt sig värdet av att observera hur de lärande beter sig och att försöka påverka deras beteende genom att ge hjälp och vägledning. Men man stannar inte vid att se tänkandet som en svart låda, utan vill även undersöka hur tankeprocesserna ser ut, hur de lärande tänker och reflekterar kring sitt lärande och hur de organiserar sin kunskap. Precis som kognitivismen vill man försöka skapa modeller för hur tänkandet och lärandet går till.

I likhet med konstruktivismen utgår konnektivismen ifrån att lärprocessen är strukturerad och organiserad på ett sammanhängande sätt och att den går att beskriva och förstå. Man betonar också att lärandet måste ses i sitt sociala och kulturella sammanhang. Dessutom är det, som Seymour Papert och andra konstruktionister påpekat, nödvändigt att beakta den teknik som medierar lärande, eftersom den styr och formar hur det hela går till och vad som är viktigt att kunna.

Jean Lave och Etienne Wengers tankar om praktikgemenskaper och situerat lärande är också avgörande för konnektivismen: vi lär oss när vi kommunicerar, samarbetar och löser problem inom ramen för de praktiska omständigheter som gäller i ett visst, konkret sammanhang.

För att kunna förstå och analysera undervisning och lärande idag, menar George Siemens att det är nödvändigt att ta hänsyn till vår ständigt uppkopplade verklighet och de digitala medier och den deltagarkultur som i växande grad präglar vår kommunikation med omvärlden. Numera går många av oss omkring med mobiler som är att betrakta som små, kraftfulla datorer. Vi kan ständigt hålla kontakt med varandra, och vi kan nå och sprida all slags information på Internet. Detta ger förstås helt andra möjligheter till informationsspridning, lärande, förståelse  och gemensam kunskapsutveckling än för bara några år sedan, och utvecklingen går raskt framåt.

Nätet kan närmast beskrivas som ett slags utomkroppsligt nervsystem som allt fler blir en del av. Det handlar inte längre främst om att ”ha kunskap”. Istället är det nödvändigt att ingÃ¥ i ett dynamiskt kunskaps- och lärandesystem för att lära om, lära nytt, dela erfarenheter och perspektiv och för att kunna handskas med en tillvaro som är omöjlig att förstÃ¥ och överblicka helt pÃ¥ egen hand. Tankeverksamheten sker inte bara i huvudet, utan i allt högre grad handlar det om ständig interaktion med omvärlden, över nätet. Detta anser George Siemens att konnektivismen kan hjälpa oss att förstÃ¥, sÃ¥väl i teorin som i praktiken.

George Siemens betonade att skolans verksamhet måste reflektera de omständigheter som gäller i samhället för att  eleverna ska lära sig det som de behöver i livet. Därför är det nödvändigt att dagens teknik och medier integreras i undervisningen och tillåts förändra strukturer och arbetsformer. Annars klarar skolan inte att uppfylla sitt uppdrag.

I sitt resonemang kring detta knöt George Siemens an till två internationella rapporter från de senaste åren: Good Practices for Learning 2.0, som gavs ut 2009 av EU-kommissionens forskningsinstitut IPTS, samt Inspired by Technology, Driven by Pedagogy, publicerad förra året av OECDs Centre for Educational Research and Innovation. Här slås fast att skolan måste tänka på nya sätt, både när det gäller hur undervisningen går till och hur elevernas utveckling och kunskaper ska bedömas.

De lärplattformar som många skolor använder räcker inte till för att åstadkomma den förändring som behövs, eftersom de i hög grad återskapar klassrummet och den traditionella undervisningen. Istället krävs det att eleverna lär sig att navigera i det digitala informationslandskapet. Med andra ord är de viktigt att att de lär sig samarbeta med andra, i och utanför skolan, och att de både kan värdera informationen kritiskt och använda den på ett kreativt sätt för att skapa ny kunskap. Genom att observera och analysera hur eleverna interagerar och resonerar, kan läraren hjälpa var och en att utveckla sin förståelse och efterhand nå fram till kunskapsmålen.

Allt detta förutsätter dock en pedagogisk vision och ett systemperspektiv på hur skolan ser ut och fungerar. Med andra ord räcker det inte att tekniken finns på plats och att lärarna kan hantera den. De måste också motiveras att tänka och arbeta på nya sätt och de måste ges såväl stöd som incitament för att förändringarna ska ta fart.

Om teknikintegrationen inte värderas högt och lärare inte ges möjlighet att utveckla nya arbetssätt, sker heller ingen avgörande förändring. Här menar George Siemens att det konnektivistiska perspektivet kan komma väl till pass för att visa vilka åtgärder som behövs för att skolans undervisning ska fungera så bra som möjligt. Tänkande och lärande sker i allt högre grad i de digitala nätverken. Detta måste skolan kunna möta och bygga vidare på i sin undervisning.

16-17 mars arrangeras International Summit on the Teaching Profession i New York – ett toppmöte om de utmaningar världens länder stÃ¥r inför beträffande läraryrket under de närmast följande Ã¥ren. Toppmötet arrangeras av amerikanska utbildningsdepartementet, OECD, Asia Society, den internationella fackliga organisationen Education International, de bÃ¥da amerikanska lärarfacken NEA och AFT, skolledarorganisationen CCSSO samt WNET, som öppnar dörrarna för den Ã¥rliga konferensen Celebration of Teaching and Learning omedelbart efter toppmötet.

Förutom värdlandet USA har de länder och regioner som genomsnittligt klarade sig bäst i senaste PISA-undersökningen bjudits in. Shanghairegionen, Singapore, Sydkorea, Brasilien, Kanada, Estland, Australien, Nya Zeeland och samtliga nordiska länder utom Sverige hör till dem som ska vara med. Utbildningsministern, ledarna för de största fackföreningarna samt högst två skolledare deltar från varje land.

OECD har tagit fram den sjuttiosidiga skriften Building a High-Quality Teaching Profession inför toppmötet, som tecknar bakgrunden och pekar på goda exempel från olika delar av världen. Den bygger på rapporter från ILOs och UNESCOs arbete med CEART, aktuellt material från PISA och TALIS, ytterligare OECD-rapporter inom området och slutsatserna från OECDs utbildningsministermöte i Paris i november förra året.

Efteråt kommer arrangörerna att sammanställa en skrift som sammanfattar de viktigaste insikterna och skisserar en lämplig väg framåt. Därefter följer säkert fler internationella möten och konferenser som ska föra tankar och diskussioner vidare.

Frågeställningar som rör rekrytering av nya lärare, lärarutbildning, kompetens- och yrkesutveckling, arbetsvillkor, prestationsvärdering och lönesättning är på dagordningen, liksom hur beslutsfattarna kan få med sig lärarna och deras organisationer i utbildningsreformer och skolutvecklingsarbete. Under ytan finns även de utmaningar och problem som diskuterades i Paris. Ett exempel är skolsystemets bristande förmåga att förbereda barn och ungdomar inför de krav samhällsutvecklingen ställer, inte minst genom den snabba it-utvecklingen. Ett annat är den djupa klyftan mellan dagens lärandeforskning och den faktiska undervisningen i medlemsländernas skolor.

Läraren spelar en avgörande roll för att eleverna verkligen ska utveckla de kunskaper och förhållningssätt som de behöver. Aktuell forskning visar dock att det förutsätter en yrkeskompetens och en varierad repertoar av vetenskapligt grundade undervisningsmetoder och arbetssätt som utgår från dagens samhällsvillkor. Det handlar bland annat om att lära eleverna förstå och hantera ett föränderligt, komplext och digitalt samhälle utifrån sina olika förutsättningar och att hjälpa dem bli goda medborgare i en alltmer global, sammanknuten värld.

I onsdags publicerade Singaporetidningen The Straits Times en artikel av Asia Society-medarbetaren Vivien Stewart om det kommande toppmötet. Här lyfter hon fram betydelsen av att länderna delar med sig av sina erfarenheter och försöker lära av varandra. Det finns goda exempel från hela världen, men flera länder och regioner i Asien har lyckats särskilt väl.

I Japan spelar lesson study en stor roll i utvecklingsarbetet,  vilket innebär att lärarna på varje skola arbetar tillsammans i grupp för att analysera, förändra och förbättra sina lektioner.

Shanghai har förbättrat alla elevers prestationer och lika möjligheter genom att låta lärarna rotera mellan starka och svaga skolor. Myndigheterna uppmuntrar även skolor och lärare att utveckla såväl kursplaner som undervisning och att dela sina lärresurser och metoder med varandra.

Singapore, som jag senast skrev om förra våren, har ett av världens allra mest framgångsrika skolsystem. Det beror bland annat på att man lyckats rekrytera den högst presterande tredjedelen av landets högskolestuderande till lärarutbildningarna och att varje lärare har tillgång till hundra timmars kompetensutveckling om året.

I likhet med resten av världen står Singapore inför en del besvärliga utmaningar när undervisningen överger den traditionella förmedlingsinriktade undervisningen för att istället fokusera på problemlösning, kritiskt tänkande, kunskapsdelning och gemensamt lärande. Förmågan att dra pedagogisk nytta av den snabba it-utvecklingen spelar en avgörande roll. Allt detta försöker myndigheterna hantera på ett systematiskt sätt, bland annat genom att ge skolledarna ett stort ansvar för skolutvecklingen och genom att satsa på klassrumsnära aktionsforskning. Experimentsatsningen FutureSchools@Singapore är också väldigt viktig i det här avseendet.

Vivien Stewart pekar även på att USA, som hörde till de världsledande inom utbildningsområdet under 1900-talet, inte har lyckats skapa ett nationell skolsystem som ger samma möjligheter åt alla elever, oavsett social bakgrund. Man har inte heller lämnat de modeller som skapades under industrisamhällets höjdpunkt. Till skillnad från många andra länder har man dock en omfattande forskning kring och praktisk tillämpning av undersökande, problembaserad och it-integrerad undervisning som ger en utmärkt grund att stå på. Här är bland annat MacArthur Foundations omfattande stöd till projekt som arbetar med digitala medier och lärande ett bra exempel, liksom lokala satsningar som iZone i New York och NuVu i Boston.

Under det senaste året har det dragits igång flera omfattande federala satsningar på skolan i USA. Jag har tidigare skrivit om några av dem och även pekat på utvecklingsfonden Race to the Top samt Common Core, ett nytt delstatsöverskridande ramverk för undervisning och bedömning. Dessutom blir det förstås intressant att se vad den nationella it-planen Tranforming American Education kan leda till. Detsamma gäller den nyligen aviserade forskningssatsningen ARPA-ED, Advanced Research Projects Agency for Education, som i sin retorik påminner om läget efter att Sovjetunionen sänt upp Sputnik i rymden 1957. Året efter startades den militära forskningsmyndigheten ARPA, vars verksamhet fick en stor betydelse för den avancerade teknikutvecklingen under de närmast följande decennierna. Nu finns det förhoppningar om att denna undervisningsinriktade it-satsning ska få fart på nytänkandet inom den amerikanska skolan, så att landet och befolkningen både kan stärkas kunskapsmässigt och ekonomiskt.

Här finns det onekligen mycket att hålla ögonen på! Det blir intressant att se vad nästa veckas toppmöte leder till, såväl på kortare som längre sikt.

Igår eftermiddags samlades drygt tvåhundra pedagogiskt intresserade lärare, bibliotekarier, forskare och representanter för förlagen för att under en och en halv timme delta i ITHU:s och Delas webbseminarium kring öppna digitala lärresurser. Tekniken fungerade i stort sett fläckfritt, och det blev ett innehållsrikt samtal som gav en bra introduktion för den som vill prova det här sättet att arbeta i undervisningen. En inspelning av seminariet finns tillgänglig på Sunet.

Det hela började med att de fem i panelen pratade lite allmänt om nyttan med öppna lärresurser och fördelarna för lärare och elever med att dela med sig av sitt material på nätet.

Fredrik Paulsson, lektor på Institutionen för interaktiva medier och lärande på Umeå universitet, konstaterade att det ofta är fördelaktigt att bygga vidare på fritt material som andra har skapat. Det blir ingen extra kostnad för att skapa nya vägar för undervisningen och läraren slipper att skapa allting själv från grunden. Samtidigt drar man nytta av varandras kunskaper och insikter för att gemensamt göra lärresursen bättre.

Dessutom kan digitala lärresurser fungera som god marknadsföring för såväl lärarna som för de skolor som deltagit i arbetet. Detta är för övrigt ett argument som företrädare för MIT, pionjären när det gäller öppna digitala lärresurser inom universitetsvärlden, brukar lyfta fram när de ska förklara poängen med MIT OpenCourseWare.

Niklas Karlsson från Dela! menade att det här sättet att arbeta ger goda möjligheter för lärare att börja reflektera kring sin undervisning: hur den ser ut, vad som fungerar och vilka förändringar som kan tänkas leda i rätt riktning. Samarbete och peer review kan alltså ses som viktiga steg i en lärares utveckling och fortbildning inom sitt yrkesområde.

Alma Taawo, som bland annat arbetar med Länkskafferiet, påpekade att öppna digitala lärresurser kan vara ett bra sätt för lärare och elever att uppnå kreativitet tillsammans och att lära av varandra. Det handlar inte bara om att lära sig återge innehållet, utan kunskapandet och själva lärprocessen står i centrum.

Arbetet med att knyta samman skolan med samhället och att skapa en mer verklighetsanknuten undervisning är en annan fördel. Elever och lärare som bloggar, skriver artiklar i Wikipedia och sprider egna filminspelningar på Youtube, interagerar med folk utanför skolans värld och blir delaktiga i det som sker i vardagen på andra platser och i andra sammanhang.

Men hur hittar man egentligen användbara lärresurser på nätet och hur är det möjligt att avgöra kvaliteten?

Åsa Forsberg, bibliotekarie och projektledare på Lunds universitets bibliotek, slog fast att det ofta kan vara svårt att bedöma kvalitet och relevans för undervisningen. Ett steg på vägen kan vara att försöka skapa portaler och arkiv med bra urvalskriterier, och på det sättet sålla agnarna från vetet. Användningen av metadata kan vara en väg att organisera innehållet på ett bättre sätt, men här finns det tyvärr varken enkla eller självklara lösningar.

Fredrik Paulsson instämde i detta och förklarade att det finns flera konkurrerande standarder för lärresurser, och de är varken bra eller lätta att använda. Men kanske är en enhetlig standard att innehållsmärka lärresurserna inte det bästa sättet att hantera sökbarheten. Europeiska LRE och svenska Spindeln är två exempel på mäklartjänster som istället söker tvärs över systemen, och försöker hantera mångfalden och spretigheten så gott det går. Men det rör sig om små steg på vägen och än återstår det mycket att göra.

Niklas Karlsson ansåg å sin sida att kvalitetssäkringen både kan ses som en nyckelfråga och som ett ickeproblem. Vilket perspektiv som intas beror helt och hållet på hur arbetssättet ser ut. Att träna eleverna i källkritik och kritisk förståelse är viktiga byggstenar i undervisningen, liksom förmågan att söka, finna och hantera information på internet.

Med andra ord kan arbetet med öppna och kvalitetsmässigt osäkra lärresurser vara ett utmärkt sätt att rusta eleverna för verkligheten i dagens informationstäta samhälle, där allt fler gör sin röst hörd och väl underbyggd kunskap blandas huller om buller med åsikter och vilseledande information. Här inflikade Fredrik Paulsson att det alltid är viktigt att vara kritisk mot det material som används i undervisningen, och att hundraprocentig allsidighet och åsiktsfrihet egentligen inte är något annat än en illusion.

Upphovsrätt är förstås en viktig fråga när man talar om öppna digitala lärresurser, och här har Creative Commons på senare tid börjat ta en allt större plats. Alma Taawo förklarade att Creative Commons innebär att det är skaparna själva som sätter gränserna för hur materialet får användas förändras och spridas. Det skiljer sig alltså från traditionell upphovsrätt där all förändring, bearbetning och distribution är förbjuden.

Alastair Creelman, Linnéuniversitetet i Kalmar, menade att kunskaperna i upphovsrätt och Creative Commons inte alls är så spridda som de borde vara, och att det därför är viktigt för alla som skapar digitala lärresurser att vara tydliga med vilka villkor som gäller. Medvetenheten i dessa frågor måste också bli större.

Skolverkets lärarguide om Creative Commons är ett sätt att skapa förutsättningar för detta, men det kommer sannolikt att krävas en hel del andra insatser och initiativ under de kommande åren. Här kommer förstås Creative Commons i Sverige att kunna spela en viktig och avgörande roll.

När man talar om öppna digitala lärresurser är det avgörande att inte enbart se dem som material i undervisningen. De kan fungera som katalysator för nya sätt att undervisa och skapa förändrade roller för både lärare och elever.

Fred Johansen, Høgskolen i Gjøvik, konstaterade att läraren inte enbart ska förmedla kunskap, utan främst fungera som handledare och vägvisare för elevernas kunskapsutveckling och lära dem att lära. Och detta är förstås en svår utmaning för många, både på grund av att det bryter mot den dominerande traditionen och för att de allra flesta inte förbereds för detta under lärarutbildningen. Ett sätt att hantera problemet idag kan därför vara att lärare hjälper varandra att ta itu med de svårigheter som dyker upp, och att man delar med sig av sina erfarenheter till andra.

Webbseminariet avslutades med att samtliga fem i panelen uppmuntrade alla lärare att våga testa och att försöka upptäcka nya strängar att spela på i den dagliga undervisningen. Allt som är nytt är svårt i början, men det gäller att hjälpa varandra och att inte ge upp.

Läromedelsförlagen rekommenderades att se det framväxande hotet som en ny möjlighet som kan skapa nya inkomstkällor, och att inte agera lika reflexmässigt som film- och musikbranschen har gjort i fildelningsfrÃ¥gan. Istället är det viktigt att det uppstÃ¥r ett konstruktivt offentligt samtal kring hur förlagens kompetens kan komma till nytta pÃ¥ bästa sätt – och hur detta arbete ska finansieras. Här befinner vi oss än sÃ¥ länge bara i början av en lÃ¥ng men sannolikt spännande vandring.

8 september arrangerar nätverket Dela! och Nätverket för IT i högre utbildning (ITHU) ett kostnadsfritt webbseminarium om öppna digitala lärresurser och hur de kan användas i undervisningen. Webbseminariet är en del av det nationella projekt kring kunskapsspridning om öppna digitala lärresurser som ITHU driver på uppdrag av Kungliga Biblioteket fram till våren 2011.

Alla som arbetar med utbildning, oavsett yrkeskategori och nivå, är välkomna att anmäla sig senast 6 september. I skrivande stund är mer än 160 personer anmälda och en stor del kommer från skolans värld.

Syftet med webbseminariet är att diskutera och resonera kring följande problemställningar:

1. Vari består nyttan i att dela med sig av egna och att bygga vidare på andras digitala lärresurser?
2. Vilka pedagogiska möjligheter öppnar sig – och vilka ramar medger upphovsrätten?
3. Hur kan öppna digitala lärresurser och digitala medier användas i undervisningen tillsammans med traditionella kunskapskällor?

Webbseminariet äger rum i form av ett panelsamtal där samtliga deltagare kan bidra med frågor, synpunkter och tankar. I panelen deltar Niklas Karlsson, nätverket Dela!, Alma Taawo, Skolverket, Fredrik Paulsson, Umeå universitet, Alastair Creelman, Linnéuniversitetet, Åsa Forsberg, Lunds universitet och Fred Johansen, Høgskolen i Gjøvik. Samtalet modereras av Markus Schneider, Karlstads universitet.

Öppna digitala lärresurser är en viktig del av det arbete som pågår runt om i världen med att utveckla undervisningen i takt med samhällsutvecklingen. Vi lever i ett globalt samhälle där den enorma informationsmängden ständigt växer och gränsen mellan medieproducent och -konsument blir alltmer otydlig. Samarbete, kritiskt tänkande och livslångt lärande är därför nödvändigt för att hantera de utmaningar som uppstår i den dagliga tillvaron.

Skolan kan spela en avgörande roll i det här sammanhanget, men det förutsätter att beslutsfattare, skolledare och pedagoger kan skapa de förutsättningar som krävs idag för att främja elevernas kunskapsutveckling och lärande. Det handlar både om ett pedagogiskt nytänkande och om nya sätt att se på upphovsrätt, informationsspridning, kunskapsdelning och skapande.

OECD lyfter i sin rapport Beyond Textbooks fram behovet av att regeringar och myndigheter tänker igenom vilka kunskaper och färdigheter en modern undervisning ska utveckla, och att de skapar goda förutsättningar för lärarna att använda öppna digitala lärresurser i sin undervisning. Här handlar det både om att öka tillgängligheten och att förändra de upphovsrättsliga ramarna. Detta pekar även Skolverket på i rapporten Utvecklingsbehov avseende IT-användningen inom skolan, som kom för ungefär ett år sedan.

Inom EU pågår sedan flera år tillbaka ett målmedvetet arbete i den här riktningen. I december 2006 kom Europaparlamentets och Europeiska rådets rekommendationer om nyckelkompetenser för livslångt lärande och Europeiska skoldatanätet har länge drivit olika samarbetsprojekt kring digitala lärresurser. Learning Resource Exchange och eQualityNet är två aktuella exempel och här spelar även användningen av licenser från Creative Commons, som gör det enklare för upphovsmän att dela och sprida sina verk, en viktig roll.

Här i Sverige har Skolverket utvecklat söktjänsten Spindeln och tagit fram en lärarguide om Creative Commons för att underlätta användningen av digitala lärresurser i skolan.

Det här webbseminariet kan säkert bli ett viktigt steg på vägen mot mer användning och skapande av öppna digitala lärresurser i den svenska skolan.

Jag återkommer andra veckan i september med en sammanfattning av samtal och slutsatser!

Vilka kunskaper, färdigheter och förhållningssätt är att betrakta som nödvändiga för att lärare ska kunna hantera de krav som samhällsutvecklingen ställer idag? Detta är en grundläggande problemställning för alla som diskuterar skolans och lärarnas identitet, roll och funktion i vårt globala och digitala samhälle.

Göran Brante, lärarutbildare vid Högskolan Kristianstad, belyser den på ett intressant sätt i sin avhandling Lärare av idag: om konstitutioneringen av identitet och roll, som han disputerar på nästa fredag.

Läraryrket är utan tvekan ett av de allra viktigaste i dagens samhälle. Det handlar ju om att utveckla barns och ungdomars tänkande och lärande och att ge dem den grund som de behöver för att kunna leva och verka som självständiga medborgare i dagens och morgondagens samhälle. Detta innebär samtidigt att läraryrket blir alltmer komplext och ställer allt högre krav på kunskaper och färdigheter inom en rad olika områden.

Inte minst gäller det att förstå hur den allt snabbare IT-utvecklingen förändrar samhället i grunden och att det uppstår helt nya förutsättningar för utbildning, undervisning och lärande.

De förändringar som pÃ¥gÃ¥r kring digitalisering, sociala medier och ett samhälle och kulturliv som blir alltmer interaktivt innebär spännande och besvärliga utmaningar för oss alla som lever och verkar i samhället. Men det uppstÃ¥r samtidigt mängder av nya spännande möjligheter att lära och undervisa – och det gäller att lärare förstÃ¥r vad som händer och kan dra nytta av de nya möjligheterna.

Göran Brante visar i sin avhandling att lärarens traditionella roll och identitet som kunskapsförmedlare inte längre är tillräckligt. Dagens barn och ungdomar är uppväxta i och formade av det digitala samhällets framväxt, och läraren måste helt enkelt kunna möta dem på deras villkor.

Det handlar om att kunna hantera de allt snabbare förändringarna och att kunna hjälpa och vägleda eleverna i det globala brussamhälle som är på god väg att växa fram.

Detta är förstås ingen enkel uppgift. Men den är nödvändig.