Igår lanserades Per Johanssons och Simon Winters skrift Digitalis filosofi vid ett seminarium på Sergel Plaza i Stockholm. De båda författarna har sedan december 2003 den gemensamma bloggen Infontology, där de beskriver och analyserar hur vår tillvaro i samhället påverkas och förändras av den snabba digitala teknik- och kulturutvecklingen.

Skriften ges ut av .SE:s förlag, som drivs av Stiftelsen för Internetinfrastruktur. Den är resultatet av ett projekt som finansierats inom ramen för Internetfonden. Seminariet modererades av Erik Starck, som bland annat medverkar i bloggen Skiften – om morgondagens debatt kring samhälle och människa.

Digitalis filosofi handlar om de nya möjligheter som uppstår för människan inom livets alla områden i ett globalt samhälle där den digitala hanteringen av information och kunskap spelar en alltmer framträdande roll. Syftet är att väcka tankar och idéer samt att ge uppslag till diskussioner runt aktuella frågor och problemställningar som rör samhällsutvecklingens konsekvenser.

Genom att fundera och resonera kring konkreta exempel ur verkligheten blir det enklare för oss att bli varse vad som händer, att uppfatta mönster och sammanhang och att börja förstå vart samhället och tillvaron är på väg.

På seminariet behandlades flera exempel ur skriften, och mot slutet fäste man blicken på skolan och hur dess roll och funktion kan komma att förändras av de pågående förändringsprocesserna i samhället.

Simon Winter konstaterade att det inte är särskilt meningsfullt att diskutera om IT ska användas i undervisningen. Tekniken är redan här och den genomsyrar allt fler aspekter av arbetsliv och vardag. Därför måste vi istället lära oss att dra nytta av de möjligheter som IT kan innebära i skolan. Det gäller att börja använda bland annat sociala medier, simulationer och augmented reality i ämnesundervisningen, och att ta reda på vad som krävs för att skapa vägar för djupare kunskaper och en förbättrad förståelse.

Han påpekade också att vi bör sluta undra över vad som bör göras för att få den traditionella modellen av skolan att fungera. Istället måste vi fråga oss hur morgondagens skola kan se ut och börja diskutera vad som bör göras för att förändringarna ska vara till nytta för alla.

Per Johansson menade att den nya digitaliserade värld som växer fram mÃ¥ste vara en central del av undervisningen i samhällskunskap. Vi kan inte längre klamra oss fast vid gamla modeller av hur verkligheten är beskaffad, hur mellanmänskliga relationer och relationer mellan människa och teknik ser ut – eller hur vi utvecklar kunskap och förstÃ¥else.

Undervisningens innehåll och form måste helt enkelt uppdateras i alla ämnen. Men det kräver förstås att diskussionerna kring detta skjuter fart, att så många som möjligt deltar i samtalen och att perspektiven öppnas.

Båda underströk den avgörande roll som läraren spelar i elevernas kunskapsutveckling. De poängterade också att yrkesrollen framför allt måste vara inriktad på detta. Annars blir det svårt för alla elever att utveckla det kunskapsdjup och den förståelse som blir nödvändig för att leva ett gott liv i ett alltmer komplext och avancerat samhälle.

Per Johanssons och Simon Winters slutsats är att skolan, i den form vi känner den idag, på sikt inte kommer att överleva de strukturförändringar som vårt samhälle just nu genomgår. Men vad som kommer istället är inte något som är givet på förhand. Det är vi själva, som medborgare i samhället, som i slutändan kan avgöra hur morgondagens skola ser ut.

Digital Youth Project har drivits gemensamt av Berkeleyuniversitet, Monterey Institute for Technology and Education och University of Southern California under de senaste tre åren, och är den hittills mest omfattande amerikanska studien av hur ungdomar använder digitala medier. Projektet har finansierats av MacArthur Foundation, som sedan två år tillbaka även driver ett femårigt forskningsprogram kring digitala medier och lärande.

I onsdags kom en summering av projektet: Living and Learning with New Media. Det rör sig om ett whitepaper på trettio sidor som beskriver hur teknik- och medieutvecklingen formar barns och ungas dagliga liv. Totalt handlar det om drygt femtusen timmars studier av åttahundra barn och ungdomar  och 28 forskare har engagerats i det omfattande arbetet. En bok om projektet är på gång på MIT Press.

Man konstaterar, i likhet med de bÃ¥da svenska rapporter som jag nämnde häromveckan, att ungdomars medieverklighet i hög grad flyter samman med det vanliga livet – men detta behöver naturligtvis inte vara negativt. De nya sociala medierna innebär att det pÃ¥ helt andra sätt än tidigare gÃ¥r att knyta kontakter och att umgÃ¥s virtuellt med likasinnade i andra städer och i andra länder. Och det uppstÃ¥r helt nya möjligheter att fördjupa sig i sina intresseomrÃ¥den, att utveckla sitt informella lärande och att fördjupa sin förstÃ¥else av hur teknikutveckling och digitalisering förändrar allt fler aspekter av samhället och tillvaron.

Ungdomarna utforskar i regel de digitala världarna på egen hand, tillsammans med sina jämnåriga.  Digital Youth Project konstaterar dock att vuxna förstås både kan och bör spela spela en viktig roll, både som förebilder för den personliga utvecklingen och ett slags informella handledare som vägleder lärandet inom olika intresseområden. Och detta måste skolan ta till sig!

Mizuko (Mimi) Ito, som var en av dem som ledde projektet, ger en kort sammanfattning av forskningsresultatet:

Uppdatering: Om du vill ha en fylligare beskrivning av Digital Youth Project, rekommenderas ett besök pÃ¥ medieforskaren Henry Jenkins läsvärda blogg! Han har samtalat med fem ledande forskare i projektet och publicerat resultatet i tvÃ¥ delar – här finns del ett och där finns del tvÃ¥.

För ett par veckor sedan släppte World Internet Institute årets upplaga av Svenskarna och Internet, som visar att de allra flesta numera är uppkopplade och använder nätet regelbundet. Men det innebär naturligtvis inte att skillnaderna mellan olika åldrar och socialgrupper har försvunnit! Tvärtom pekar undersökningen på att det finns en tämligen klar skiljelinje mellan hur yngre och äldre drar nytta av de digitala möjligheterna.

I förrgår kom ett pressmeddelande från Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet, där man pekar på att det har uppstått två kulturer på Internet, vilket sannolikt innebär en rejäl utmaning för samhället. Håkan Selg och hans kolleger har under det senaste året genomfört forskningsprojektet InternetExplorers, en kartläggning av hur Internet används av studenter, forskare och lärare vid universitet och högskolor. Hittills har projektet levererat sex delrapporter, och i den senaste rapporten jämför man sin egna resultat med slutsatserna i Svenskarna och Internet.

Medelålders och äldre använder huvudsakligen nätet för att kommunicera via mejl och för att söka och konsumera information. För dem är traditionella medier som press, radio och tv fortfarande viktigast. De yngre har i betydligt högre grad integrerat de nya medierna i sin vardag. En stor del av dem ser det som naturligt att använda de sociala medierna för att uttrycka sig, för att hålla kontakten med vänner och bekanta och för att knyta kontakter med personer som har liknande åsikter och intressen.

Det är uppenbart att det finns en tydlig generationsskillnad, och gränsen går ungefär vid trettiofemårsåldern.

Beslutsfattare och myndighetspersoner är i regel äldre än trettiofem, och de har ofta ganska bristfälliga kunskaper om vad unga nätkulturer egentligen är för nÃ¥got, vad den digitala utvecklingen innebär och i vilka riktningar samhället är pÃ¥ väg att förändras. Detta är naturligtvis mycket allvarligt! Vi riskerar ett delat samhälle med tvÃ¥ skilda världar som rör sig i radikalt olika riktningar – men som ska lyda samma regler och förordningar och leva med samma institutioner.

Om vi vänder blicken mot mediavärlden, är det uppenbart att huvuddelen av film- och musikbranschen envist stretar emot utvecklingen och strävar efter att behålla föråldrade affärs- och kommunikationsmodeller, medan pressen i högre grad har tagit till sig förändringarna.

Tidningsutgivarna har precis genomfört den etnografiska studien Unga Vuxna, för att lära sig mer om hur ungdomar förhåller sig till medierna i sin vardag, såväl de traditionella som de nya.  Syftet är att beskriva de förändringar som pågår och att kartlägga vilka drivkrafter som ligger bakom förändringarna för att gradvis  kunna anpassa verksamheten till morgondagens mediaverklighet.

Studien består av två undersökningar som genomförts på olika sätt, men som pekar i samma riktning. Inculture, som jag skrev om i våras, har gjort djupstudier av ungdomars mediavanor, och Kairos Future har låtit ungdomar dokumentera sina mediavardag med hjälp av mobiltelefoner.

Den gemensamma slutsatsen är att ungdomars medieverklighet i hög grad flyter samman med det vanliga livet, och att det inte finns nÃ¥gon självklar gräns däremellan. Ungdomarna ser inte heller de nya medierna som ”nya”, utan som nÃ¥got självklart och naturligt. Däremot uppfattas de traditionella, analoga medierna ofta som lÃ¥ngsamma och otidsenliga – och de är inte heller längre nÃ¥gra självklara källor eller kommunikationskanaler. Nätet och den mobila utvecklingen erbjuder mycket bättre och mer interaktiva lösningar.

De här genomgripande förändringarna får naturligtvis även konsekvenser för skolan och hela det traditionella utbildningssystemet. Nätet ger helt andra möjligheter att kommunicera, undervisa, lära och dela kunskap. Därför är det nödvändigt att börja diskutera vad den nya medieverkligheten på sikt kan innebära för skolan.

I måndags var det premiär för Lärarnätverket Passion Pedagogik, en mötesplats för debatt, kunskapdelning och samverkan för alla som är intresserade av utbildning och lärande.

Huvudman är Fryshuset i Stockholm, med stöd av lärarfacken, LO, Svenskt Näringsliv, Stockholms stad, Stockholms universitet och flera andra aktörer. Fryshuset driver bland annat en gymnasieskola inriktad på problembaserat, självständigt lärande, och både formellt och informellt lärande är viktiga delar av deras verksamhet.

Målet med Lärarnätverket Passion Pedagogik är att skapa möjligheter för lärarna att ta del av aktuell forskning, tillämpa den i vardagen, knyta kontakter, samarbeta och att delta i den allt viktigare debatten kring skolans utveckling och framtid.

Webbplatsen fungerar som navet för verksamheten, men man kommer också att arrangera nätverksträffar fyra gånger om året. Här ska medlemmarna kunna träffas för att lyssna på intressanta föreläsare, delta i workshops och utbyta erfarenheter. Inledningsvis ligger fokus på Stockholm, men efterhand ska verksamheten spridas och ta fart över hela landet.

Samhällsutvecklingen är på god väg att ändra förutsättningarna för skolans verksamhet, så därför är det förstås viktigt att lärare på allvar börjar diskutera elevernas behov, hur undervisningen måste förändras och på vilka sätt den nya tekniken kan och bör integreras i den dagliga verksamheten. Men för att detta verkligen ska fungera, är det nödvändigt att de kan utnyttja de nya möjligheterna på ett sätt som förbättrar lärandet och hjälper eleverna att utveckla de kunskaper och färdigheter som de behöver.

Stig-Roland Rask berättade igår, i ett inlägg på sin blogg Unga nätkulturer, om den webbenkät kring IT och lärande som KK-stiftelsen genomförde på Skolforum tidigare i veckan. Åttiosju procent av dem som besvarade enkäten tror att ungas IT-vanor och nätkulturer kommer att påverka skolan på ett genomgripande sätt. Olyckligt nog anser de flesta lärare att de har bristande kunskaper om dessa företeelser. Två tredjedelar säger att de inte har fått någon som helst fortbildning kring hur de digitala infödingarna använder nätet och de sociala medierna.

Klyftan verkar avgrundsdjup och något måste göras!

Lärarnätverket Passion Pedagogik är ett initiativ som ligger helt rätt i tiden. Det kan nog vara en god idé att göra som Jonas Hällebrand, mannen bakom bloggen En IKT-pedagogs fundringar: gÃ¥ med, delta i samarbetet – och se vad som kan bli av det!

Vad krävs egentligen av skolan och undervisningen för att eleverna ska kunna utveckla den allmänbildning och den digitala navigationsförmåga som tycks bli allt viktigare?

Idag publicerade Internetworld en artikel på nätet, skriven av Fredrik Wass, som ger en intressant bild av hur de digitala infödingarna förhåller sig till dagens komplexa mediaverklighet. Han intervjuar Katarina Graffman, tidigare konsult på Kairos Future och fil. dr. i antropologi 2002 på en avhandling om kommersiell mediekultur. Numera driver hon tillsammans med projektledaren Viktoria Walldin företaget Inculture, som hjälper mediaproducenter att förstå hur konsumenternas beteenden och attityder ser ut och hur de är på väg att förändras. Det hon säger i artikeln är värt att fundera kring ur ett undervisnings- och lärandeperspektiv!

Graffman menar att deltagande observation är det enda användbara sättet att verkligen få grepp om och förstå hur ungdomarna tänker och agerar. Det är i stor utsträckning ungdomarnas medievanor som är intressanta för medieföretagen, eftersom de som är uppväxta med Internet och de nya medierna ofta ligger i framkanten när det gäller nya användningsområden och affärsmodeller. Fokusgrupper, enkätundersökningar och intervjuer innebär bara ett försiktigt skrap på ytan och ger egentligen ingen rättvisande bild av hur det förhåller sig. Istället gäller det att leva med i ungdomarnas vardag, och att försöka dela deras synsätt och uppfattningar av hur verkligheten ser ut och vad som krävs för att tillvaron ska hänga samman.

Graffman pekar pÃ¥ att ungdomar uppfattar allmänbildning som väldigt viktigt, men de anser att det är svÃ¥rt att verkligen utveckla den breda och ganska omfattande bildning och förstÃ¥else som är nödvändig. Det räcker inte att vara allmänbildad. Det gäller ocksÃ¥ att vara streetsmart, det vill säga att hÃ¥lla koll pÃ¥ ”vad som gäller” och kunna genomskÃ¥da de ”köpta” kommersiella budskapen. De fÃ¥ som verkligen klarar av detta spelar ofta en stor roll som informationskälla och referenspunkt, ett slags fyrtorn pÃ¥ ett svÃ¥röverskÃ¥dligt och brusande hav av information. Även föräldrarna kan i det här avseendet fungera som en fast punkt i tillvaron.

Hon beskriver ocksÃ¥ att berättandet hÃ¥ller pÃ¥ att förändras, och att informationsvärde, autenticitet, snabbhet och direkt tilltal blir allt viktigare – oavsett om det rör sig om nyheter, samhällsinformation och litteratur. Allt blir en slags social realism som pÃ¥ olika sätt visar hur samhället ser ut och hur livet kan gestalta sig. Därför blir bloggar och andra sociala medier allt viktigare som informationskällor och mötesplatser pÃ¥ Nätet.

Dagens ungdomar blir överlag allt mer mediekritiska och allt duktigare på att använda de nya tekniska möjligheterna. Men Graffman menar att det även finns tecken på att vi är på väg in i ett nytt klassamhälle, precis som danska Ugebrevet A4 visade härom månaden. Det räcker inte att kunna kommunicera och att använda nätet som ett medium för underhållning.

Förmågan att kunna sålla agnarna från vetet, att förstå vad som är viktig information och att kunna tolka den får allt större betydelse när det gäller att kunna klara sig i samhället. De som inte är digitalt kompetenta riskerar således att halka ohjälpligt efter på grund av att de saknar de kunskaper inom IT- och medieanvändning som är nödvändiga.

Lennart Axelsson leder det femåriga utvecklingsprojektet Ung Kommunikation på Växjö universitet, vars övergripande syfte är att föra in kunskaper kring digitala ungdomskulturer och digital kompetens på lärarutbildningen. Den här veckan har han skrivit två intressanta inlägg på projektets blogg, som båda pekar på ett avgörande hinder för att det här ska bli möjligt: bristande intresse, såväl bland lärarutbildare som bland lärarstuderande.

Det första inlägget tar avstamp i en föreläsning om källkritik och informationskompetens som projektet nyligen anordnade. AnnBritt Enochsson, som för knappt ett Ã¥r sedan gav ut boken Internetsökningens didaktik, kom till Växjö för att tala om sin forskning och sina praktiska erfarenheter. Men endast ett fÃ¥tal lärarutbildare fanns pÃ¥ plats – och ingen av de blivande lärarna hade kommit dit. Lennart frÃ¥gar sig vad detta egentligen beror pÃ¥. Det finns ju gott om exempel pÃ¥ att eleverna behöver utveckla sin informationskompetens för att kunna hantera det eviga informationsbruset pÃ¥ ett tillfredställande sätt. Men det kräver ju i sin tur att lärarna har de kunskaper och färdigheter i informationssökning och informationsvärdering som är nödvändiga. Och det finns inga övertygande bevis pÃ¥ att huvuddelen av dem verkligen har det.

I det andra inlägget lyfter han fram en aktuell och mycket läsvärd artikelserie i tre delar på Göteborgs-Postens kultursidor, där journalisterna Eva-Lotta Hultén och Ingrid P Bosseldal resonerar kring kunskapssyn och pedagogiska vägval i den svenska skolan.

Den första artikeln bär rubriken Kampen om kunskapen, och kontrasterar en processbaserad och konstruktivistisk kunskapssyn med den mer oreflekterade synen på kunskap och lärande som är förhärskande i traditionell pedagogik.

I den andra artikeln, Eleverna ska lockas att vilja, kretsar tankarna kring vad undervisningen i skolan egentligen är till för. Är den enbart rent instrumentell, syftande till att alla elever ska klara godkänt, eller är uppdraget vidare och viktigare än så?

Den tredje och sista artikeln, Livsviktigt att ha lust att lära nytt, lyfter fram förmågor och attityder som sannolikt blir allt viktigare för att klara sig i samhället. Det handlar om social kompetens, samarbetsförmåga, förmågan att ta egna initiativ och, inte minst, förmågan att ständigt kunna lära om och lära nytt. Både samhället och vetenskaperna befinner sig i snabb förändring, och det är långt ifrån säkert att dagens sanningar och förgivettaganden anses giltiga imorgon.

Lennart Axelsson understryker att debatten kring skola, lärande och kunskap borde fokusera den här typen av frågor och problemställningar på ett tydligare sätt än vad som sker idag. Annars blir det svårt att skapa en skola som sätter kunskap i centrum. Man måste veta vart man är på väg för att kunna komma dit.

Förra onsdagen arrangerades Surfa Lugnt-dagen i Stockholm, där experter och sakkunniga inom olika områden resonerade och gav råd kring hur både barn och vuxna bör bete sig för att undvika onödiga risker på Internet. Arrangemanget är en del av kampanjen Surfa Lugnt, som sedan tre år tillbaka drivs av ett nätverk av myndigheter och organisationer samt IT-, telekom- och bankföretag för att höja svenskarnas riskmedvetande och kunskaper om trygghet och säkerhet online.

I grund och botten handlar det om sunt förnuft och förmågan att tänka efter före. Det kräver dock en grundläggande förståelse för hur Internet fungerar, såväl tekniskt som socialt och kulturellt. Antivirusprogram och brandvägg ger ett grundläggande tekniskt skydd mot virus och bedrägeriförsök. Men detta måste kompletteras med en mental brandvägg, så att vi både värnar om vår integritet och förhåller oss till varandra på ett anständigt sätt.

I min sammanfattning av dagen pÃ¥ Kolla källan betonas just betydelsen av den mentala brandväggen. Inte minst mÃ¥ste föräldrarna och skolan börja diskutera etik och värdegrund, sÃ¥ att barn och ungdomar fÃ¥r den hjälp och det stöd som de behöver för att hantera sin digitala tillvaro. Det förutsätter att diskussionerna baseras pÃ¥ kunskap och erfarenhet – och att det sker i form av en fri och öppen dialog där man verkligen lyssnar pÃ¥ varandra.

Bibliotekarien Lina Ydrefelt reflekterade kring detta i Kristianstadsbladet för en knapp månad sedan. Hon knyter även ofta an till de här frågorna i sin blogg, senast i förrgår. Det gäller att kunna värdera information på ett kritiskt sätt och vara medveten om de sociala spelreglerna på nätet. Detta är avgörande delar av den digitala kompetensen, det vill säga de kunskaper, färdigheter och attityder som blir allt viktigare för att hantera dagens verklighet.

Det duger alltsÃ¥ inte att skolan spärrar sociala tjänster och annat innehÃ¥ll som upplevs som besvärligt och leder till oönskat nätbeteende när verkligheten förändras. Skolledning och lärare mÃ¥ste hänga med i utvecklingen, sÃ¥ att undervisningen blir relevant och i takt med tiden – bÃ¥de när det gäller form och innehÃ¥ll.

Idag startade Europeiska skoldatanätet, i samarbete med ett antal stora IT- och telekomföretag, tjänsten TeachToday som på ett tydligt sätt visar hur viktiga problemställningar kring elevernas IT-användning kan behandlas i undervisningen. Det handlar till exempel om informationssökning och källkritik, mobbing och värnandet om personlig säkerhet och integritet. Tjänsten är tillgänglig på sju EU-språk, däribland engelska. Förhoppningsvis kommer materialet att komma till god användning i skolan, även i Sverige.

Om inte vuxenvärlden tar sitt ansvar, tvingas eleverna hantera problemen på egen hand. Och det är väl inte meningen?

Förra helgen startade South by Southwest i Austin, Texas, en tredelad konferens och festival inom områdena interaktiva medier, film och musik. Den del som rör interaktiva medier, SXSW Interactive, brukar vara särskilt intressant. Arrangörerna har i regel god näsa för vad som ligger rätt i tiden. Även vi som inte finns på plats kan följa med! Presentationer och diskussioner läggs löpande ut som mp3, och det kommer även filmer efterhand.

I lördags inledde Steven Johnson och Henry Jenkins SXSW Interactive med ett samtal kring vad den pågående utvecklingen inom digitala media och nätkulturer egentligen innebär. Både Johnson, populärvetenskaplig författare och frilansjournalist, och Jenkins, professor på MIT och delansvarig för Comparative Media Studies, har spännande tankar och åsikter inom det här området.

För tre år sedan gav Steven Johnson ut boken Everything Bad is Good for You, där han beskriver hur populärkultur och nya mediaformer utvecklar vårt tänkande och våra förmågor. Henry Jenkins har länge intresserat sig för hur samspelet mellan medieutveckling och medieanvändning förändrar samhället och hur vi lever våra liv. 2006 gav han ut boken Konvergenskulturen, där han visar hur makten över de digitala medierna är på väg att förskjutas till användarna, samtidigt som han resonerar kring vad detta kan leda till.

Henry Jenkins har en heltäckande sammanfattning av samtalet på sin blogg. Annars är det väl spenderad tid att lyssna! Du kan antingen ladda ner filen, och lyssna var och när som det passar, eller lyssna här.

En hel del av det som sägs under det femtiofem minuter lÃ¥nga samtalet knyter an till skolan och dagens villkor för utbildning och lärande.Johnson och Jenkins pekade pÃ¥ att ungdomars användning av de nya sociala medierna leder till att de utvecklar en rad nya kunskaper och färdigheter, inte minst när det gäller att samarbeta och att dra nytta av varandras kunskaper. Dessutom använder ungdomar ofta hellre uttrycket ”vi” än uttrycket ”jag”. Det handlar inte längre om att en människa förväntas kunna allt och klara av alla problem och utmaningar pÃ¥ egen hand. Istället gäller det att kunna arbeta tillsammans och att utnyttja styrkan i den kollektiva kunskapen och i föreningen av olika perspektiv och erfarenheter. Tyvärr hänger skolan för det mesta inte alls med i den här utvecklingen.

Henry Jenkins nämnde bland annat att undervisningen och kunskapsvärderingen i skolan fortfarande utgÃ¥r ifrÃ¥n att alla ska arbeta och lära sig pÃ¥ egen hand – och att det är läraren som är experten som ska förmedla kunskapen till eleverna. Det leder till att skolan framför allt ägnar sig Ã¥t standardiserade kunskapsprov och ytligt lärande istället för att anpassa sin verksamhet efter tidens krav. Om skolan istället drog nytta av allas samlade kunskaper, och började värdera förmÃ¥gan att lära och att lösa problem tillsammans, menar Jenkins att den skulle fungera pÃ¥ ett betydligt bättre sätt än vad den gör idag.

Framgången för Wikipedia visar att det går att utnyttja den kollektiva intelligensen på ett bra sätt, och det borde förstås även kunna fungera i skolan. Annars riskerar vi att skolan förbereder eleverna för en värld som inte längre finns, samtidigt som den nästan inte alls hjälper dem att lära sig det som de verkligen behöver.

I samtalet lyfte de båda också fram att aktuella amerikanska undersökningar visar att mer än hälften av alla ungdomar producerar innehåll på Nätet. Det är naturligtvis glädjande siffror, men det betyder också att knappt hälften av dem inte gör det. Vad beror det egentligen på? Vad skulle skolan kunna göra för att motverka denna kulturella klyfta?