Igår arrangerade Danmarks Pædagogiske Universitet (DPU) endagskonferensen Miraklet i Singapore i Köpenhamn. Här analyserades tankarna bakom deras utbildningssystem, hur det fungerar i praktiken och vad det kan innebära för vår syn på undervisning, kunskap och lärande. Jag har tidigare skrivit om hur landet sedan mer än tio år tillbaka arbetar strategiskt med att integrera it i undervisningen och hur man försöker hitta en ny form för skolan i satsningen FutureSchools@Singapore. På konferensen var det dock inte it-satsningar och andra projekt som låg på bordet, utan här handlade det om att lyfta fram och försöka konkretisera systemperspektivet.

Lars Qvortrup, som är dekan på DPU, gav en kort, övergripande karakteristik av utbildningssystemets utseende och egenskaper. Allra först pekade han på att det inte är mer än femtio år sedan Singapore var ett fattigt u-land utan egna råvaror, men idag är det ett postindustriellt, högteknologiskt land med ett av världens absolut främsta utbildningssystem. Hur förklarar man egentligen det?

Landets historia är en viktig faktor i det här sammanhanget, konstaterade Lars Qvortrup. Hela samhället präglas av en stark vilja att överleva och man har lyckats skapa ett mångkulturellt samhälle där de fyra stora etniska grupperna lever i balans. Meritokratin och den hårda konkurrensen är ett annat utmärkande drag, liksom pragmatismen. Det handlar om att hitta de bästa lösningarna, som verkligen fungerar, och de mest lämpade människorna, som kan hantera en komplex, ständigt föränderlig verklighet. Därför ska man inte låsa sig vid bestämda metoder, perspektiv och personer, utan hela tiden, med ett öppet sinne, sträva efter bästa möjliga funktionalitet och genomföra de förändringar som behövs.

Beslutsfattarna anger utbildningspolitikens mål och ramar, men sedan överlämnar de åt de sakkunniga, i forskarvärlden och ute på skolorna, att sköta detaljerna. Alla behöver inte heller göra på samma sätt, utan en mångfald av vägar och lösningsförslag är ofta det bästa sättet att komma framåt. Skolutvecklingen sker i samspel mellan utbildningsdepartementet, National Institute of Education (NIE) samt skolledare och lärare.

I Singapore är läraryrket ett högstatusyrke med hög lön, i likhet med ingenjör och jurist, och det krävs höga betyg för att komma in på lärarutbildningen. Skolkulturen är en helt annan än den som vi är vana vid. Läraren är en auktoritet, inte minst inom sitt ämne, och eleverna förväntas vara disciplinerade och effektiva. Men samtidigt är det viktigt att hjälpa alla elever att göra sitt bästa. Konkurrensen är hård och utbildning ses som en viktig investering. Just därför gäller det även att göra det möjligt för dem som har särskilda behov att lära sig det som är nödvändigt för att fungera och en plats i samhället. Man kan både se det som en omsorg om individen och som det mest kostnadseffektiva och nyttiga för samhället.

David Ng Foo Seong, som ansvarar för Leaders in Education Programme på NIE, fortsatte med att beskriva Singapores utbildningssystem och lyfte särskilt fram skolledarnas viktiga roll för att forma och leda skolutvecklingen i rätt riktning. Allra först slog han fast att utbildningens mål i Singapore är att ge alla unga möjlighet att utveckla de kompetenser som de och landet behöver för att kunna hantera den snabba teknikutvecklingen och den allt intensivare globaliseringen. Och här är det, precis som OECD och andra aktörer betonar, särskilt viktigt med det som för närvarande samlas under paraplybeteckningen 21st Century Skills. Med andra ord är det inte tillräckligt att ha goda ämneskunskaper, utan det är bland annat också nödvändigt att kunna lära om och lära nytt, att kunna tillämpa sina kunskaper i praktiken och att kunna samarbeta på ett fungerande sätt med andra.

Utbildningsdepartementet i Singapore gav härom månaden ut broschyren Nurturing our Young for the Future, där man lyfter fram behovet av att barn och ungdomar utvecklas till öppna och sociala individer som är säkra och trygga i sig själva och sin identitet, lär sig självständigt, kan dela med sig och dra nytta av andras kunskaper på ett kreativt sätt samt att de tar ansvar för sitt eget, sina medmänniskors och hela samhällets välmående.

Detta kräver, vilket David Ng Foo Seong betonade, ett flexibelt och mångfaldigt utbildningssystem med en bred bas och en holistisk syn på utbildning, undervisning och lärande. Detta ställer förstås stora krav på lärarna, men de ges också goda möjligheter att utvecklas och att lära sig möta utmaningarna. Alla lärare har hundra timmars betald kompetensutveckling per år, och utöver det är det många som tar extrakurser på NIE och deltar i workshops och föreläsningar som arrangeras av skolan som de arbetar på.

Skolledarna har ansvaret för att skolan och lärarna klarar av sina uppgifter och de hjälper därför lärarna att välja det fortbildningsspår som de kan behöva. Och för att de ska klara av detta, ger regeringen dem goda möjligheter att resa utomlands på studiebesök och att följa med i såväl den internationella debatten som den praktiska utvecklingen av styrdokument, utbildningssystem och undervisningssätt. Just nu finns det även planer på att göra om skolledarutbildningen, så att den verkligen motsvarar de krav som gäller idag.

På senare år har det blivit vanligt med klassrumsnära aktionsforskning, där lärarna själva med hjälp av konkreta frågor och tydliga problemställningar undersöker hur undervisningen fungerar och vad den leder till. Lärarna låter även eleverna i de högre klasserna arbeta på samma sätt, för att reflektera och bli medvetna om vad de lär sig, hur de lär sig och vad som kan och behöver förbättras.

De danska talarna påpekade att vi naturligtvis måste vara medvetna om att Singapores villkor och förutsättningar på många sätt skiljer sig radikalt från de som gäller i Danmark och de nordiska länderna. Men vi kan inte heller avfärda deras tänkesätt och lösningar, utan måste se vad som kan användas och hur det kan anpassas till de förhållanden som gäller här.

Dorte Lange frÃ¥n Danmarks Lærerforening ansÃ¥g till exempel att samspelet mellan beslutsfattare, forskning och praktiker kan vara väl värd att begrunda. Detta samspel, som i Singapore kallas ”den gyllene triangeln för skolutveckling och kvalitetssäkring”, tar nämligen sin utgÃ¥ngspunkt i den professionella kunskapen och strävar efter att hitta pragmatiska, fungerande lösningar pÃ¥ de problem man stÃ¥r inför. Under förutsättning att man även tar hänsyn till den demokratiska dimensionen, menar hon att detta är nÃ¥got vi kan dra lärdom av och försöka tillämpa.

De bÃ¥da skolledarna Claus Herbert och Christina Halverskov Langhoff menade att det är viktigt att vi tar till oss den ödmjuka inställning till förändring och utveckling som man har i Singapore. Det finns ingen känsla av att man sitter med facit, utan det gäller att pröva sig fram, observera hur andra tänker och agerar och att försöka hitta en väg som leder framÃ¥t. Men trots att man har ett öppet sinne och ständigt är beredd att ompröva sina beslut, finns det ändÃ¥ en tydlig ram för vart man är pÃ¥ väg – och alla tycks vara överens om detta. Alla i skolans värld förväntas vara redo att möta den kraftfulla dynamik som finns i samhällsutvecklingen. Och i det sammanhanget har bÃ¥de skolledare, lärare, forskare och beslutsfattare viktiga roller att spela.

I Danmark finns det just nu ett stort intresse för vad som sker i Singapore inom utbildningsområdet. Undervisere.dk har ett tema om läraryrket och skolan i Singapore och såväl Dorte Lange som Lars Qvortrup har debatterat ämnet i Politiken och Berlingske Tidende de senaste månaderna.

Här finns det onekligen mycket att fundera över.

De internationella diskussionerna kring skola och utbildning handlar i allt högre grad om hur undervisningens form och innehåll måste förändras för att barn och ungdomar ska kunna utveckla de kompetenser de behöver. Häromveckan arrangerades två internationella konferenser på temat, och under hösten har bland andra Futurelab och forskningsprojektet Cambridge Primary Review tittat närmare på förutsättningarna för att utveckla och förändra utbildningssystemet i grunden.

I det här sammanhanget är det vanligt att peka på IT-utvecklingens strukturella konsekvenser och att betona nödvändigheten av ett strategiskt tänkande kring förändringsarbetet. Detta gjorde Skolverket nyligen i sitt förslag för att öka den pedagogiska IT-användningen i skolan. Singapore hör till de länder som satsar mest målmedvetet kring detta, och såväl Danmark som Norge är goda exempel på hur man funderar kring hur styrdokument och konkreta satsningar bör utformas för att verkligen fungera.

Den allt snabbare globaliseringen och den ökande konkurrensen mellan länder och världsdelar är också en faktor som ofta lyfts fram. Världen blir allt plattare och gamla konkurrensfördelar och klyftor kan snart vara ett minne blott. Detta diskuterades förra veckan, när brittiska SSAT, en organisation som arbetar för att utveckla och förbättra skolundervisningen, höll sin årliga konferens. Rubriken för årets konferens, som arrangerades i den gamla industristaden Birmingham, var 21st Century Schooling: The Globalised Challenge.

På den här konferensen kretsade föredrag och diskussioner kring tre nyckelfrågor:

1. Hur möter skolan globaliseringens utmaningar idag?

2. Hur ska undervisningen förändras för att bättre förbereda eleverna inför en plattare värld?

3. Vad betyder detta för skolledarskapet?

Utbildningsminister Ed Balls, Kinas ambassadör Fu Ying, utbildningsforskaren Yong Zhao och författaren Thomas Friedman stod på talarlistan, och de och övriga talare resonerade kring frågeställningarna utifrån en rad olika perspektiv. Det handlade bland annat om vilka kunskaper och färdigheter som dagens barn och ungdomar behöver utveckla, vilka språk som det är viktigt att lära, hur IT-utvecklingen kan förändra undervisning och lärande i grunden och om hur man på ett globalt plan kan skapa förutsättningar för ett mer samtida skolsystem.

Här finns det förstås inga givna svar, men det är oerhört viktigt att börja diskutera och belysa de problem och möjligheter som får en allt mer avgörande roll.

Skolans uppgift är dock inte enbart att förbereda eleverna inför de krav som de kommer att ställas för pÃ¥ morgondagens arbetsmarknad. Detta pÃ¥pekas i en forskningsöversikt av Johanna Wyn, verksam vid University of Melbourne, som Australian Council for Educational Research släppte igÃ¥r – Touching the Future: Building Skills for Life and Work.

Det övergripande budskapet är att skolans undervisning måste bli mer holistisk, mer flexibel och syfta till ett livslångt lärande, som inte enbart omfattar arbetslivet utan rör hela tillvaron. Synen på skolan som leverantör av arbetskraft avfärdas som både otidsenlig och omöjlig att förverkliga.

Arbetsmarknaden är inte lika lätt att förutse som på 50-talet, och det är därför en ogörlig uppgift att skapa raka vägar från skolan och in i arbetslivet. Undervisningen måste istället gå ut på att hjälpa barn och ungdomar att utveckla en allsidig förståelse av hur samhället ser ut och fungerar och av sin egen roll och identitet i sammmanhanget. Annars klarar de inte av att hantera den verklighet som de ska leva i.

Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort. Bland annat handlar det om att förena formellt och informellt lärande i skolan och att se till att eleverna inser betydelsen av att själva ta ansvar för sin personliga utveckling och sitt livslånga lärande. Och förmågan att hantera och dra nytta av teknikutvecklingen är förstås avgörande.

De diskussioner och funderingar som just nu pågår runt om i världen, kretsar i hög grad kring de tre kärnkompetenser som DeSeCo, ett projekt som drevs av OECD, formulerade i början av 00-talet:

1. I en värld där vi knyts allt närmare och blir allt mer beroende av varandra, är det nödvändigt att kunna verka och samarbeta i socialt och etniskt heterogena grupper.

2. Vi måste kunna ta ansvar för våra liv, klara att se vår egen tillvaro ur ett bredare socialt perspektiv, och kunna agera på ett självständigt och reflekterat sätt.

3. Var och en måste kunna dra nytta av teknikutvecklingen, kunna omsätta sina kunskaper i praktisk handling och vara förmögen att anpassa sig efter de villkor som gäller i olika situationer.

Diskussionerna kring skolsystemet och behovet av att förändra undervisningen är alltså inte enbart av en funktionell karaktär. I grund och botten handlar det om existentiella frågor som rör den personliga identiteten och förmågan att kunna styra sitt liv och hantera sin tillvaro i en alltmer komplex och ständigt föränderlig global verklighet.

Under den här veckan har Øystein Johannessens blogg och twitterflöde gett tänkvärda glimtar från två internationella konferenser som belyser hur skolan måste förändras och förnyas. Han är fram till årsskiftet utlånad från norska Kunnskapsdepartementet till CERI på OECD och deltog som talare på båda konferenserna. Med hjälp av hans korta inlägg är det enkelt att gå vidare och fördjupa sig i evenemangen.

I början av veckan var det dags för WISE, World Innovation Summit for Education i Qatar. Nu mot slutet av veckan har OECD och regeringen i den brasilianska delstaten Santa Catarina arrangerat det internationella expertmötet The school of the future, today.

WISE är en del av Qatars satsning på att hitta vägar för landets utveckling som inte baseras på gas- och oljeindustrin. I det här fallet handlar om att bygga en stabil tvärvetenskaplig och internationell grund för ett utbildningssystem som kan hantera dagens och morgondagens villkor och förutsättningar.

Ett drygt tusental experter och beslutsfattare från hela världen hade bjudits in till huvudstaden Doha för att diskutera och dela tankar kring hur förnyelsearbetet kan gå till och vad som måste göras. I all korthet var budskapet att ständig förnyelse måste utgöra själva kärnan i utbildning och undervisning, eftersom det är en avgörande drivkraft hos människan. Och alla måste få rätt till en god utbildning för att det ska bli möjligt att skapa en mer rättvis och hållbar värld.

Världen knyts allt tätare samman och blir allt plattare. Just därför är det nödvändigt att ta gemensamma initiativ för att hitta långsiktigt hållbara lösningar för hur undervisning och lärande ska bedrivas för att verkligen fungera. Här krävs både bidrag från forskarvärlden och från övriga delar av samhället.

På webbplatsen finns ett arkiv med korta filmer från konferensen, såväl tal som intervjuer och sammanfattningar av var och en av de tre dagarna. Mycket av det som sades förefaller svepande och övergripande, men kanske kan det sätta igång ett mer globalt tänkande kring hur skolan ska se ut och fungera i morgondagens värld. Och det verkligt intressant är att utbildning inte främst ses som väsentligt ur ett tekniskt-ekonomiskt perspektiv. Istället är det de  sociala och etiska synvinklarna som betonas.

Øystein Johannessen sammanfattar och reflekterar kring öppnandet av konferensen på sin blogg.

På expertmötet i Brasilien handlade det inte om visioner och önskemål inför framtiden, utan om presentationer av konkreta empiriska undersökningar och fallstudier som visar hur utbildning och undervisning kan hitta nya vägar. Här är tre exempel:

Brasilianska Instituto Luminar, som driver ett nätverk av privata skolor, gav en bild av sitt pedagogiska synsätt och beskrev även hur man arbetar i praktiken. Målet är att bygga vidare på barns intresse och nyfikenhet i skolarbetet och att överskrida den traditionella, närmast fabriksliknande modellen för kursplaner och undervisning.

ITL Research är ett nystartat globalt forskningsprogram som initierats av Microsoft Partners in Learning. Det uttalade syftet är att undersöka hur skolan måste förändras för att kunna fylla sin plats idag och att genom ett tvärvetenskapligt och metodiskt blandat arbetssätt ta reda på hur detta kan göras. För att se till att förändringarna verkligen genomförs, vill man både samarbeta med globala organ som Unesco och med länders utbildningsdepartement. Tanken är att forskningsresultaten ska vara öppet och fritt tillgängliga.

Jan Hylén har slutfört en rapport för OECD om hur digitala lärresurser kan ge stöd åt systemförändringar i den nordiska skolsystemen. Jag skrev en artikel om studien, som finansierats av OECD och KK-stiftelsen, när arbetet drog igång för två år sedan. Rapporten publicerades nyligen och jag  återkommer med ett inlägg om den mot slutet av nästa vecka.

Se även Øystein Johannessens kortfattade beskrivningar av första och andra dagens möten.

Igår var det för första gången dags för konferensen Internetforskning, ett initiativ av World Internet Institutes vd Janne Elvelid och communityn Internetforskning. Det hela arrangerades inom ramen för Internetdagarna på Folkets Hus i Stockholm, och det presenterades en rad intressanta projekt inom olika områden. En del av dessa handlar om eller knyter an till aktuella frågor som rör kunskap, undervisning och lärande.

Konferensen inleddes med ett föredrag av Bill Dutton, föreståndare för tvärvetenskapliga Oxford Internet Institute, där man undersöker hur samhället formar Internet och hur Internet formar samhället. I sitt anförande lyfte han med hjälp av termen och begreppet flödesrum fram hur Internet gör det möjligt för människor att interagera med varandra och med information på helt andra sätt än tidigare. Samhällsutvecklingen hittar nya vägar och vår tillvaro förändras inom allt fler områden.

Elza Dunkels pekade i sitt föredrag på betydelsen av att vi förstår ungdomars perspektiv och förhållningssätt när vi resonerar kring behovet av digital kompetens. Pratet om Homo Zappiens och digitala infödingar leder ofta fel, eftersom det antas att ungdomar vet mer om den nya teknikens möjligheter än vuxna. Sådana generaliseringar är inte särskilt meningsfulla och de döljer dessutom de stora kunskapsskillnader som finns bland ungdomar, bland annat på grund av kön och olika sociala faktorer. Däremot kan det vara fruktbart att knyta an till att det finns en kvalitativ skillnad mellan ungdomars och vuxnas sätt att förhålla sig till IT, Internet och mobil kommunikation. Här gäller det alltså att titta närmare!

Olle Findahl från World Internet institute gav en kort presentation av undersökningen och rapporten Svenskarna och Internet 2009. Han resonerade bland annat kring värdet av att undersöka och analysera Internets livshistoria och att jämföra med hur andra viktiga teknik- och mediainnovationer utvecklats och tagits emot av lagstiftning, offentlig debatt och av användarna. I regel tar det fyra, fem decennier innan en innovation slår igenom på allvar. När det gäller Internet kan man kanske räkna med en något plattare spridningskurva. Här rör det sig om en teknik som är mer kulturellt och socialt komplex och avsevärt mer svåranvänd än radio och tv.

På eftermiddagen var det dags för ett antal korta presentationer av aktuella och pågående forskningsprojekt. Här är tre som är särskilt intressanta ur skolans synvinkel.

Håkan Selg, doktorand hos NITA på Uppsala universitet, gav en kort inblick i det nyligen avslutade projektet InternetExplorers som konstaterar två skilda förhållningssätt till Internet som informationsresurs och kommunikationsform: mejl- och messengerperspektiven. Mejlperspektivet innebär att tekniken ses som en digital förlängning av befintliga medier och umgängesformer, medan messengerperspektivet söker nya vägar och nya användningsområden. Ålder är förstås inte den enda faktorn som bestämmer perspektivet, men de flesta medelålders och äldre antar mejlperspektivet.

Hans Öberg, datapedagog på Högskolan i Skövde, berättade om ett nystartat projekt där man undersöker och analyserar nätbaserat lärande i högre utbildning och hur högskolan använder nätet som som redskap för lärande och forskning. I projektet ska man framför allt fästa blicken på kognitionsvetarprogrammet, som både finns i en campus- och en distansvariant, och ta reda på hur IT-användningen skapar nya arbetssätt och beteenden. Slutsatserna härifrån är förstås också av intresse för barn-och ungdomsskolan.

Sheila Zimic, industridoktorand pÃ¥ World Internet Institute, intresserar sig för ungdomars digitala kompetens. Hon anser inte att det är särskilt meningsfullt att tala om en ”internetgeneration”, utan menar istället att det gäller att verkligen undersöka vad som döljer sig bakom de skillnader inom och mellan generationerna som forskningen kan konstatera. Det är även viktigt att diskutera i vilken grad som vi verkligen lyckas observera och mäta ungdomars digitala kompetens. Är det möjligt för forskare att urskilja den röda trÃ¥den – eller sitter de fortfarande i viss grad fast i gamla frÃ¥geställningar och synsätt?

Brittiska Futurelab ger regelbundet ut artiklar, rapporter, kartläggningar och handböcker som ger teoretisk förankring och praktisk vägledning i det pågående arbetet med att utveckla utbildning, undervisning och lärande. Nyligen presenterades en intressant litteraturöversikt som skänker nya perspektiv åt arbetet med att förnya och förändra skolans dagliga verksamhet: Overcoming the barriers to educational innovation, sammanställd av medarbetarna Kieron Kirkland och Dan Sutch.

Utgångspunkten för den här litteraturöversikten är att de senaste årens erfarenhet och forskning visar att utveckling och förnyelse av skolan sker underifrån, som ett sätt att hantera möjligheter och problem på en lokal nivå. Mer systemövergripande, nationella förändringar kan bli möjliga genom att se till att nya idéer och arbetssätt sprids bland beslutsfattare, skolledare och lärare. Nationella planer och strategier är inte tillräckligt för att sätta bollen i rullning, utan det krävs fungerande lösningar som kan överskrida strukturella hinder och övervinna motstånd mot förändringar.

Syftet är att försöka kartlägga vilka villkor och förutsättningar som är nödvändiga för att förnyelsearbetet ska kunna lyckas. Kirkland och Sutch har under sin genomgång av litteraturen identiferat sju nyckelområden som måste hanteras på ett konstruktivt sätt. Och det gäller att gripa an de påverkansfaktorer som verkar på individuell, lokal och nationell nivå. Det handlar därför om att fästa blicken på individers förmåga att tänka nytt och hitta nya arbetssätt tillsammans med andra, att peka på betydelsen av lokala förhållanden och organisationskulturer samt att förstå konsekvenserna av styrdokument och nationella initiativ.

Det första nyckelområdet utgörs av själva förnyelsen. Och för att den verkligen ska tränga igenom, är det nödvändigt att den uppfattas på rätt sätt på alla nivåer. Dessutom är det avgörande att förnyelsen håller i sig under en längre period, att den kan tillämpas av alla och att den kan anpassas till lokala förutsättningar och behov.

Informella och sociala stödstrukturer är det andra nyckelområdet. Det krävs helt enkelt att de som ska arbeta på nya sätt får den hjälp och det stöd som de behöver för att förändra sin förståelse och sin praktik. Här handlar det bland annat om informellt stöd, kollegialt samarbete och sociala nätverk.

Den formella omgivningen, det vill säga skolans organisatoriska infrastruktur, är avgörande för att sätta fart på förändringarna. Tekniskt stöd, kompetensutveckling, regler för teknikanvändning och andra faktorer som påverkar arbetssituationen lyfts fram i det här sammanhanget. Om inte skolans organisation utvecklas i takt med förnyelsearbetet, blir det svårt att åstadkomma någon verkligt genomgripande förändring.

Motviljan mot att ta risker är det fjärde nyckelområdet. För att kunna hantera detta på ett bra sätt, måste ledningen uppmuntra till nytänkande och ge stöd åt dem som är villiga att ta risker för att börja arbeta på nya sätt. I det här avseendet spelar det en viktig roll hur arbetet läggs upp. Pilotprojekt kan till exempel vara ett bra sätt att hantera risker liksom ekonomiskt stöd på en nationell nivå.

Ledarskapet, såväl lokalt som nationellt, spelar alltså en stor roll.  Det är betydelsefullt att ansvar och möjligheter sprids inom organisationen och att man på olika sätt arbetar utåtriktat för att sprida och ta till sig insikter och erfareheter. På en mer övergripande nivå är det avgörande att riktlinjer, regler och kontrollfunktioner gör det möjligt att arbeta långsiktigt.

En delad vision, bÃ¥de när det gäller syfte, möjligheter, risker och mÃ¥l, är förstÃ¥s viktigt. PÃ¥ sÃ¥ vis kan det bli möjligt för alla att förstÃ¥ varför förnyelsen är viktig – och att se vilken roll man själv spelar i det sammanhanget.

Slutligen handlar det om hur förnyelsearbetet hanteras. Här visar litteraturen att det är avgörande att involvera all personal, på alla nivåer, i arbetet, liksom att göra förändringarbetet till en del av skolans kärnvärden. Det är också viktigt att alla medarbetare delar en gemensam förståelse av hur organisationer ser ut och fungerar. Och, sist men inte minst, gäller det att se till att eleverna känner sig bekväma med förändringsarbetet,  att de förstår vad som pågår och att de ges en rimlig möjlighet att förstå varför förändringsarbetet behövs.

Förändringsarbete och nytänkande är komplicerade processer som kan vara besvärliga att hantera. Just därför är det förstås oerhört viktigt att bygga vidare på resonemang och slutsatser som bygger på empirisk forskning och en genomarbetad analys.

Den här litteraturöversikten från Futurelab, som sträcker sig över ett fyrtiotal sidor, är utan minsta tvekan en bra början!