Den här guiden, Digital Textbook Playbook, har tagits fram av The Digital Textbook Collaborative, en grupp bestående av ett tjugotal it-företag, datortillverkare, läromedelsförlag, bredbandsleverantörer, branschorganisationer, skoldistrikt och ideella organisationer. Arbetet i den här gruppen har letts av det federala utbildningsdepartementet och FCC, Federal Communications Commission. Det bygger vidare på USAs nationella plan för att förändra skolan från 2010 samt FCCs plan för en landsomfattande bredbandsinfrastruktur.

Nu vill den federala regeringen att förändringsarbetet ute på landets skolor ska börja ta fart på allvar, men för att det ska bli möjligt krävs vägledning och hjälp att komma vidare. I höstas startade en storsatsning kring forskning om it och lärande, och nu är det dags att ta tag i skolornas konkreta vardag. I den guide som har tagits fram, vill man förklara varför övergången är viktig och ge konkreta tips och råd om vad som bör göras. Utgångspunkten är att det krävs en systemförändring för att skolan ska kunna fylla sin roll i samhället. Därför gäller det för skolan att lämna 1900-talets förutsättningar bakom sig och istället se vad som kan och bör göras idag.

I inledningen av guiden påpekas att digitala läromedel (digital textbooks) inte är detsamma som digitala versioner av tryckta, statiska läroböcker. Det handlar om ett multimedialt och interaktivt innehåll som både möjliggör samarbete med andra elever och direkt respons från läraren.

Karen Cator, som är chef för Office of Educational Technology, påpekade också för media att det rör sig om något helt väsensskilt från den tryckta boken, som kan skapa nya vägar för undervisningen och ge helt andra sorters stöd för lärandet. Detta har hon ofta talat om i andra sammanhang, bland annat på konferensen Learning Without Frontiers i London häromåret.

Harvard-professorn Chris Dede, som forskar kring lärandeteknologier, menar dock att det är vilseledande att använda en term som är så nedtyngd av tankebilder från en annan tid när man vill tänka nytt och agera annorlunda. Det är ungefär som för hundra år sedan, när folk talade om ”vagnar utan hästar” och ”rörliga bilder” när man ville ge ord åt tekniska nymodigheter som bilar och film.

Dede vill istället att regeringen och myndigheterna tydligare knyter an till det som sägs i den drygt ett år gamla planen för att förändra skolan:  det handlar bland annat om att använda digitala medier, simulationer och spel för att hjälpa elever att skapa kunskap tillsammans med hjälp av kvalificerad handledning och på helt andra sätt än i det traditionella klassrummet. Här spelar både synen på samhällsutvecklingen, den pågående teknikutvecklingen och den aktuella lärandeforskningen viktiga roller.

Vi får se vad som händer i det avseendet framöver.

Guiden lyfter fram fyra riktlinjer som måste följas för att övergången till ett mer digitalt lärande i skolan ska bli möjlig:

1. Det krävs noggrann planering, ett väl fungerande ledarskap och en delad förståelse av varför förändringen är viktig. I guiden lyfts bland annat fram att en undervisning som kan dra nytta av tekniken blir mer effektiv, mer engagerande, ger en rikare upplevelse och kan anpassas efter varierande förutsättningar och behov. Alla elever kan ges goda möjligheter att utvecklas och att lära samtidigt som skolans resurser används på ett bättre sätt. It ska inte komplettera den vanliga undervisningen, utan ersätta den.
2. Skolorna måste få ordentliga bredbandsuppkopplingar. Infrastrukturen är fortfarande ett stort problem på sina håll och det måste helt enkelt lösas för att en övergång till digitala läromedel ska bli möjlig.
3. Uppkopplingsmöjligheter utanför skolans väggar är också viktiga. Här handlar det både om hemmet och andra platser där barn och ungdomar ofta vistas och som kan fungera som rum för lärande, exempelvis kaféer och bibliotek. Barn och ungdomar måste kunna koppla upp sig, lära, kommunicera och samarbeta med andra när de har tid och lust.
4. Det gäller att tänka till kring vilka tekniska prylar som behövs för att eleverna ska ges goda förutsättningar att lära digitalt. Behövs bärbara datorer eller räcker det med plattor eller smartphones? Ska skolan köpa in tekniken eller ska eleverna ta med sig sina egna datorer, plattor, och så vidare? Hur löser man problemen med säkerhet, teknisk kompatibilitet och allas lika tillgång?

Guiden avslutas med en kort presentation av skolor och skoldistrikt som är på väg att gå över till ett digitalt lärande och som kan fungera som goda exempel.

Nästa steg blir att FCC och utbildningsdepartementet i mars inleder samtal med utbildningsförlag och andra kommersiella aktörer för att man tillsammans ska resonera kring hur tekniska och pedagogiska utmaningar kring digitala läromedel ska hanteras.

Vi får hålla i minnet att det rör sig om ett nedslag i verkligheten och att det inte är någon vetenskaplig studie. Rapporten ger dock en intressant beskrivning av hur det ser ut i en del av Sverige – och kan säkert ge viktig föda åt tanken.

En viktig slutsats i rapporten är att det finns stora skillnader mellan de olika kommunerna. Några, exempelvis Sandviken, arbetar utifrån politiska beslut och med en medveten teknisk och pedagogisk strategi. Andra överlåter åt skolorna eller enskilda lärare att själva försöka driva utvecklingen.

Några kommuner satsar på att ge lärare och elever tillgång till varsin dator, men i en del fall har kostnaderna för detta lett till att det saknas pengar till kompetensutveckling. Det finns även en rad exempel på infrastruktur som inte fungerar tillfredsställande och på konflikter mellan skolor och kommunala it-avdelningar. Elevernas mobiler och användningen av filter i skolans nät tycks vara ständigt återkommande frågor.

I samtliga kommuner utom en fanns en övertygelse om att den digitala utvecklingen måste integreras i undervisningen för att skolan ska kunna fylla sin funktion och genomföra sitt uppdrag. Hur detta ska gå till i praktiken råder det dock stor osäkerhet kring. Kommunerna vet ofta inte hur man ska komma igång, vilken teknisk infrastruktur som behövs eller vilka utbildningsinsatser som krävs bland lärarna.

It-användningens pedagogiska värde är också oklar på många håll. Ska den användas för att förstärka och komplettera traditionell undervisning eller handlar det om att tänka om och att tänka nytt?

Härom timmen bytte jag några ord med Jan Svärdhagen kring rapporten och hur högskolan planerar att gå vidare för att hjälpa kommunerna hantera utvecklingen

- Rapporten ger en bild av nuläget som är bekymmersam i många avseenden, säger Jan Svärdhagen. Det mest uppenbara är nog ojämlikheten mellan skolor och mellan kommuner. Ibland verkar det nästan vara slumpen som avgör om det ska satsas eller inte. Oklarheten kring varför man ska satsa är också anmärkningsvärd.

De bristande kunskaperna ute i kommunerna kring den digitala samhällsutvecklingen och hur tekniken kan användas för att förbättra undervisningen är problematisk, menar Jan Svärdhagen. Kommunerna kan ha svårt att argumentera mot företag som vill sälja datorer och program. När tekniken väl är på plats, är det inte självklart hur den ska användas för att verkligen komma till nytta. Det finns alltså risk för att pengarna slängs i sjön.

- Det är tyvärr ett alltför vanligt misstag att tro att allt löser sig bara tekniken kommer in i skolan, konstaterar Jan Svärdhagen. Men så är det inte. Det handlar om att kunna se hur tekniken kan användas ur ett pedagogiskt perspektiv och att kunna genomföra det i praktiken. Det är dock en besvärlig uppgift som inte är alldeles enkel att lösa.

Orsaken till detta är inte alls att lärarna är dåliga pedagoger, påpekar Jan Svärdhagen. Däremot har de ofta svårt att befrukta sitt pedagogiska tänkande med sin it-användning på fritiden. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. En hel del företeelser i samhället har digitaliserats utan några större problem. Det digitala tidningsläsandet och nätbankerna är två tydliga exempel på detta. Men när det gäller skolan knyter det sig för många. Skolan är en sak – nätet, datorerna och mobilerna är något helt annat.

- Jag tror inte att inspiratörer utifrån är lösningen på problemet, säger Jan Svärdhagen. Lösningen måste komma inifrån skolan och vara en del av en gemensam utvecklingsprocess. Men för att det ska lyckas, måste lärarna ges den tid som det tar. Idag drunknar de i en massa andra krav, t. ex skriftlig dokumentation och många går redan på knäna. De måste också få den hjälp och det stöd som de behöver för att komma vidare i sitt pedagogiska tänkande och i sin teknikanvändning.

En pusselbit kan vara att skolan har fokuserat på tekniken och inte på pedagogiken, tillägger Jan Svärdhagen. Läraren har, eller tror sig ha, mer kontroll över vad eleverna gör i den traditionella klassrumssituationen. Det finns en utbredd skepsis mot elevernas förmåga att ta ansvar och att följa med i undervisningen när de istället kan drömma sig bort på nätet

- Här visar de praktiska erfarenheterna att datorn ska komma in så tidigt som möjligt för att motverka detta, säger Jan Svärdhagen. På Österfärnebo skola, som är en F-9-skola i Sandviken, har man lärt sig i sitt 1-1-projekt att datorn behöver bli en naturlig del av undervisningen redan i förskolan. Då slipper man problemen med att eleverna inte koncentrerar sig på undervisningen. Datorn blir inte exotisk, utan lika självklar som papper, penna och lärobok har varit.

Österfärnebo skola är också ett bra exempel på vad som bör göras för att få fart på skolans inre utveckling, menar Jan Svärdhagen. Här har man arbetat på ett systematiskt sätt med lärarnas pedagogiska reflektion och kunskapsdelning. Samtidigt har skolan satsat ordentligt på kompetensutveckling genom att låta samtliga lärare ta en kompletterande kurs på högskolan. Detta tar tid och kostar pengar, men ger ett långsiktigt resultat.

För att kommunerna ska komma vidare med it-användningen ute på skolorna, är det nödvändigt med kompetensutveckling på olika nivåer. Här rör det sig om allt från grundläggande kurser i it-användning, som exempelvis PIM, till magisterexamen och forskarutbildning.

- Skolorna får inte outsourca pedagogiken, säger Jan Svärdhagen. De satsningar som behövs är kostsamma för kommunerna, men de lönar sig och är nödvändiga. Att enbart köpa datorer är ett rent slöseri med pengar om man inte ger lärarna de förutsättningar som de behöver för att använda teknikens möjligheter i undervisningen.

Den viktigaste satsningen för NGL-skolcentrum just nu handlar om kommunala doktorander, det vill säga lärare som delar sin tid mellan forskarutbildning och undervisning. De har ena benet i akademin och den andra i den praktiska verksamheten, och kan ge sina kollegor den inspiration och det nytänkande som krävs för att de pedagogiska förändringarna ska börja komma igång

- Vi ska försöka skapa plats för ett tjugotal doktorander, säger Jan Svärdhagen. De ska ges tillfälle att utvecklas både teoretiskt och praktiskt, samtidigt som vi måste se till att vi och andra intressenter inte dränerar skolorna på duktiga pedagoger. Lärarna är kanske viktigare än någonsin idag, när utvecklingen går i en allt snabbare takt. Men då måste vi ge dem de förutsättningar som de behöver för att göra sitt arbete så bra som möjligt.

Det här initiativet är en del av det pågående arbetet med att anpassa den danska skolan till den pågående teknik- och samhällsutvecklingen. I slutet av augusti förra året antog folketinget en nationell it-strategi för skolan, och i början av oktober, någon vecka efter valet och regeringsskiftet, presenterade Christine Antorini sin vision för den danska skolan.

Rådgivningsgruppen ska arbeta till och med nästa år, och man kommer regelbundet att arrangera tematiska möten med barn- och undervisningsminister Christine Antorini för att diskutera viktiga frågeställningar, trender, aktuell forskning och praktiska exempel. Mads Tofte, som är rektor på IT-universitet i Köpenhamn, leder gruppen.

Tillsättandet av en praktiknära rådgivningsgrupp välkomnades av Skolelederforeningen, medan Danmarks Lærerforening (DLF) var mer tveksamma. Skolledarnas Claus Hjortdal sade til TV2 Nyhederne att kunskapsdelning och spridning av arbetssätt och erfarenheter är eftersatt i den danska skolan, och att detta måste hanteras på bättre sätt framöver. Dorte Lange från DLF menade däremot att lärarna har de kunskaper som de behöver för att använda it i sin undervisning, och att problemet istället handlar om att de inte har tillgång till tekniken i den mån som de vill och behöver.

I december offentliggjorde Folkeskolen, som ges ut av DLF, en enkätundersökning om it-användningen i den danska skolan som lyfte fram infrastrukturmässiga och pedagogiska problem som lägger besvärliga hinder i vägen för regeringens strategi och vision för skolan. Tekniken fungerar ofta inte som den borde göra, och många lärare vet inte hur de ska använda it på ett bra sätt i sin undervisning. Antorini påpekade då att det för hennes del handlar om att tydliggöra målen för skolans pedagogiska it-användning och att skapa de ramar och förutsättningar som krävs för att detta ska bli möjligt att förverkliga.

Detta märks i regeringens uppdatering av it-strategin för skolan, som kom kom häromveckan, tillsammans med revideringen av hela den danska digitala agendan, och som lanseras under rubriken ”Skolan ska utmana den digitala generationen”. Här handlar det om satsningar på stöd till inköp och effektiv distribution av digitala läromedel och -resurser, alla elevers tillgång till dator och trådlöst nät 2014, konkreta mål för hur it och digitala medier ska användas i undervisningen och en mer målmedveten användning av aktuell forskning om it och lärande i skolutvecklingsarbetet.

I pressmeddelandet om rådgivningsgruppen nämns några exempel på viktiga teman och frågeställningar som ska hantera under de kommande två åren. Hit hör bland annat följande områden:

• Hur kan it möjliggöra att alla elever verkligen lär sig det som de behöver kunna, oavsett kön, etnisk eller social bakgrund eller lärandeförmåga?
• Hur kan it bidra till att stärka undervisningen och även stärka elevernas ämnesmässiga och allmänna kunskaper och färdigheter?
• Hur kan skolan bygga vidare på de digitala kompetenser som eleverna tillägnar sig på fritiden?
• Vad vet forskningen om digitala lärprocesser och -resurser i undervisningen, och hur sprids kunskaper och erfarenheter om detta på bästa sätt till lärarna?

Här finns det mycket att återkomma till framöver.

Barn och unga, som är födda in i den digitala kulturen, använder den nya tekniken på ett naturligt sätt i vardagen, precis som med modersmålet, menade Marc Prensky. De som är äldre, födda före den digitala revolutionen, är däremot invandrare som aldrig riktigt kan bli av med sin ”analoga brytning”. Dagens unga står för något helt nytt och detta kommer efterhand att förändra utbildningsvärlden i grunden.

Det rör sig om två metaforer som är slagkraftiga och enkla att ta till sig, men ger de en rättvisande bild av verkligheten? Hjälper de oss att förstå vilka utmaningar och möjligheter som skolan och undervisningen står inför?

Den brittiske forskaren David White, som leder forskargruppen Technology-Assisted Lifelong Learning på universitetet i Oxford, tror inte det. Han menar utifrån sina erfarenheter att metaforerna för våra tankar på fel håll, vilket i sin tur kan leda till synsätt och beslut som inte är särskilt konstruktiva ur ett lärandeperspektiv.

Sommaren 2008 presenterade han en annan typologi på sin forskargrupps blogg, vars ramar växte fram under arbetet med projektet Isthmus, som handlade om utformningen av nätbaserade lärmiljöer för högre utbildning. I arbetet med det projektet lärde sig han och hans kollegor att ålder och teknisk förmåga inte är avgörande för hur man använder tekniken och informationsflödet på nätet för att utveckla sitt lärande och sin förståelse av kursens innehåll. Istället handlar det om hur man förhåller sig till det digitala och om man upplever och ser sig som en besökare (visitor) eller som en bofast (resident).

I september förra året publicerade han en artikel i Digital Monday tillsammans med Alison Le Cornu, som kritiserar Prenskys dikotomi, ger en mer detaljerad bild av den egna typologin och sätter in den i ett aktuellt forskningsperspektiv.

Här finns det inte något motsatspar som anger kunskapsnivå och förmågor, utan det rör sig om ett spektrum, en flytande skala, som beskriver personers beteende och förhållningssätt i olika situationer, personliga och institutionella. Den position som en person har på skalan avgörs av en rad olika faktorer, inte minst det kontextuella sammanhanget och om det rör sig om formellt eller informellt lärande. Det är alltså inte något statiskt, som inte går att komma ur, utan en position som beror på omgivning och förutsättningar och som även kan förändras över tid.

En digital besökare ser nätet som en verktygslåda med en rad olika sök- och kommunikationstjänster som underlättar vardagsliv, arbete och kunskapsutveckling. Han eller hon använder tjänsterna på nätet när de behövs, men ser dem inte som något som formar eller uttrycker identiteten. Nätet är inte någon avgörande del av tillvaron, utan just en samling tjänster som kan komma väl till pass i olika konkreta situationer. De digitala medierna betraktas ur ett instrumentellt och funktionellt perspektiv och besökaren handlar och agerar som en individ.

Den som är digitalt bofast uppfattar däremot nätet som en plats, ett rum, där man lever en stor del av sitt sociala liv; nätverkar, kommunicerar, samarbetar och delar kunskap. Här presenterar man sig själv och sin person och här sker viktiga delar av umgänget med vänner, kollegor och andra personer som är viktiga för identiteten, den personliga utvecklingen och lärandet. För den digitalt bofaste handlar det om att synas, att nätverka, kommunicera, samverka och att verka för det gemensamma.

David White och hans forskargrupp samarbetar sedan drygt ett år tillbaka med Lynn Silipigni Connaway och hennes kollegor på OCLC Research i USA i ett tre-årigt forskningsprojekt. Här används metaforerna digitala besökare och digitalt bofasta för att analysera hur gymnasieelever, högskolestuderande och forskare använder nätet för att hitta, förstå, använda och sprida information, och för att utveckla sitt lärande och sina karriärmöjligheter. Projektet finansieras av JISC, en brittisk nationell organisation som ger stöd åt it-användning i högre utbildning och forskning, inom ramen för deras program kring digitala kompetenser.

Syftet med det här projektet är att utveckla en bättre förståelse för hur studerande och akademiker använder och förhåller sig till nätet och informationen på nätet i olika stadier av sitt lärande och sin yrkesutveckling. Bättre kunskaper kring detta gör det möjligt att bygga vidare på informella metoder och tillvägagångssätt i utformningen av digitala lärmiljöer. Samtidigt kan det bli enklare att ge den vägledning och det stöd som behövs för att studenten, läraren och forskaren ska kunna använda nätets möjligheter på nya och utvecklande sätt i sitt lärande.

I början av december förra året presenterade David White och Lynn Silipigni Connaway hur de arbetat under projektets första år och hur de tänker gå tillväga under de återstående två åren. Presentationen hölls på nätet och den kan ses (via Blackboard Collaborative, som kräver Java) eller höras (som mp3) i efterhand.

De första tolv månaderna av projektet har de intervjuat trettio ungdomar från olika etniska och sociala grupper i USA och Storbritannien, varav hälften går sista året på gymnasiet och hälften är förstaårsstuderande på högskolan. Samtliga har intervjuats kring hur de använder nätet och olika informationstjänster och hur de skulle vilja att de här tjänsterna var utformade för att fungera så bra som möjligt. Ett mindre antal har också fört dagbok, där de mer i detalj har beskrivit hur de använder nätet och olika informationstjänster och sociala tjänster, hur de uppfattar dem, när de används och varför, samt hur de ser på nyttan och värdet med användningen.

Under de kommande två åren ska forskarna arbeta på samma sätt med studenter som har studerat ett par år på högskolan, doktorander samt disputerade forskare för att se vad som förenar och skiljer de olika ”stadierna” åt. Sista året ska de också undersöka en ny grupp ungdomar från gymnasiet och högskolan för att försöka fånga de eventuella förändringar som den snabba teknikutvecklingen kan ha bidragit till.

David Whites typologi med digitala besökare och digitala bofasta ger en mer komplex bild av hur it och nätet används av olika personer, olika åldersgrupper, olika sociala grupper och i varierande stadier av utbildning och livslångt lärande. Den borde även kunna användas i analyserna av hur barn och ungdomar använder och förhåller sig till nätet och till den information som finns där. Att utgå ifrån att alla unga är digitala infödingar som vet hur de ska bete sig på nätet och hur de ska analysera och granska informationen kritiskt är inte någon särskilt fruktbar utgångspunkt. Det visar bland annat den aktuella forskning kring digitala kompetenser som David White och Alison Le Cornu hänvisar till i sin artikel i First Monday. De kunskaper och färdigheter som man behöver är också komplexa och varierar efter situation och omständighet.

OECD-projektet New Millennium Learners visade häromåret i sin analys av den andra digitala klyftan att det finns stora skillnader mellan ungdomars användning och förståelse av digitala medier och att socioekonomiska faktorer sannolikt har en betydande roll i det avseendet. Det är också viktigt att undersöka vilken slags attityder som är gynnsama i den formella utbildningen, hur detta kan komma att förändras och hur informellt och formellt lärande kan förenas.

David White påpekar att det just nu fungerar bäst att vara en digital besökare i formella utbildningssammanhang. Men är det gynnsamt för lärandet och den personliga utvecklingen i dagens samhälle? Gäller detta i alla sammanhang eller varierar det? Hur kan man veta vilket förhållningssätt som fungerar bäst i olika situationer?

Här finns det mycket att fundera vidare kring och att ta reda på – både för att utveckla undervisningen och för att utveckla elevernas (och lärarnas) kunskaper och perspektiv.

Fram till regeringsskiftet efter valet 2010, genomförde Storbritannien en rad satsningar som syftade till att integrera it och den digitala utvecklingens möjligheter i undervisning och lärande. Strategiska planer, nya styrdokument och konkret stöd till förnyelsen av skolans undervisning var viktiga del av arbetet med att anpassa skolsystemet till dagens verklighet.

Den nya regeringen beslöt att Becta skulle stängas och det pågående förändringsarbetet ersattes med en återgång till kärnkunskaper och basfärdigheter samt ett mer traditionellt perspektiv på skolans undervisning och mål. I november 2010 gav regeringen ut ett whitepaper, The Importance of Teaching, som betonade värdet av att brittiska elevers prestationer förbättras i PISA och andra internationella kunskapsmätningar, och att alla verkligen får den undervisning som de enligt skollagen har rätt till. Behovet av att integrera it i den pedagogiska verksamheten sägs det inte längre något om, men skolorna får själva styra hur undervisningen bedrivs så länge som de uppfyller de centralt uppställda kunskapsmålen.

Under förra året började en mer kritisk diskussion av såväl den nuvarande som den tidigare skolpolitiken att synas i den brittiska debatten. I februari 2011 publicerade NESTA, en non-departmental public body och quango, som fungerar som expertinstans för innovation och näringslivsutveckling, rapporten Next Gen., skriven av två veteraner från datorspelindustrin.

Rapporten varnar för att Storbritannien halkar efter i den globala utvecklingen inom datorspel och visuella effekter, och ett viktigt skäl till detta är att programmering och datavetenskap lyser med sin frånvaro i läroplanerna. Det är allvarligt, menar man, eftersom det rör sig om verksamhetsområden som både kan generera kvalificerade arbetstillfällen och främja ekonomin och den allmänna samhällsutvecklingen. Regeringen gav dock inte några konkreta besked om att uppfylla önskemålen.

Eric Schmidt, styrelseordförande på Google, framförde en liknande kritik när han höll ett föredrag på Edinburgh International Television Festival i slutet av augusti. Han konstaterade att Storbritannien inte lyckats dra nytta av sina tidigare tekniska försprång inom tv och digitala medier. Oförmågan att förena kultur och teknik är en del av detta. Här finns det mycket att lära av framgångarna under den viktorianska eran, för drygt hundra år sedan.

Frånvaron av programmering och teknikförståelse i läroplanerna är en annan viktig faktor, enligt Eric Schmidt. Det räcker inte att eleverna lär sig att hantera olika program, utan det är mer avgörande att de utvecklar en förståelse av hur tekniken faktiskt fungerar. Annars blir det svårt att tänka om, tänka nytt och att upptäcka nya möjligheter.

I början av december skrev John Naughton, professor på Open University, en artikel i The Guardians systertidning The Observer där han påpekade att Storbritannien riskerar att stänga dörren till framtiden om man inte tar behovet av programmeringskunskaper på allvar. Han menar att programmering närmast kan jämföras med magi. Har man bara fantasi, programmeringskunskaper och en förståelse av tekniken, är det faktiskt möjligt att skapa helt nya vägar och möjligheter med hjälp av en ganska enkel utrustning.

Det räcker dock inte att se de här kunskaperna ur ett instrumentellt perspektiv och att utgå ifrån branschens behov idag, understryker Naughton. Istället gäller det att förstå att de faktiskt kan öppna dörren till framtiden och lägga grunden till näringar och branscher som vi inte kan föreställa oss. Tänk till exempel på vad Tim Berners-Lee tankar och skisser kring webben för tjugo år sedan har lett till!

Strax före jul skrev Sarah Knight, programansvarig på JISC, en nationell organisation som ger stöd åt it-användning i högre utbildning och forskning, en artikel i The Guardian om vikten av att ta behovet av digital kompetens på allvar. Idag är det nödvändigt att ha digital kompetens för att bli anställningsbar, men värdet är förstås betydligt större och mer avgörande än så. Utan digital kompetens är det svårt att följa med i samhällsutvecklingen och att utveckla de kunskaper och färdigheter som krävs för att delta i samhällslivet och för att forma sitt liv och sin vardag.

Sarah Knight tillägger också att det är ett misstag att se dagens unga som ”digitala infödingar” som närmast automatiskt har lärt sig att navigera i bland digitala medier och kommunikationsformer. Undersökningen Researchers of Tomorrow, som genomfördes av JISC och British Library förra året, tydliggör att det inte finns några avgörande skillnader mellan yngre och äldre forskare när det gäller den här typen av förmågor.

Varken de yngre eller de äldre är särskilt bra på detta, vilket Ian Rowlands, som leder forskargruppen CIBER vid London University College, tog upp när han föreläste på Nätverket för Informationskompetens konferens i Stockholm 2009. Han betonade att han och hans grupps undersökningar tydligt visar att Google-generationen är en myt, och det är ett faktum som måste tas på allvar i det allmänna samtalet kring behovet av kunskap och lärande idag.

Det blir intressant att följa The Guardians kampanj under veckan och att se om, och i så fall hur, den påverkar den brittiska debatten om digital kompetens, it, skola och utbildning framöver.

Förändringarna kommer dock inte utan vidare, konstaterar Fredrik Paulsson. Det krävs en preliminär förståelse av det nya landskap som öppnar sig, och det behövs strategiskt genomtänkta beslut som kan ge rätt förutsättningar.

I mars 2009 arrangerade Skolverket och Göteborgs universitet symposiet Digitala lärresurser i en målstyrd skola, som jag gav en kort och avgränsad inblick i här på bloggen. Tanken med symposiet var att från olika perspektiv belysa och diskutera vad som är nödvändigt för att digitala lärresurser både ska bli lättillgängliga och enkelt kunna användas i skolans dagliga verksamhet.

Fredrik Paulsson medverkade med en presentation där han lyfte fram att styrdokumenten måste ses som en del av utbildningens digitala infrastruktur för att det här verkligen ska fungera. Digitala lärresurser och andra typer av digitala tjänster ska automatiskt kunna kopplas till styrdokumenten och deras kommentarmaterial med hjälp av en öppen molnbaserad tjänst som bygger på maskinläsbar semantisk webbteknik (RDF), bland annat linked data. På det här viset kan till exempel lärare lätt ta reda på vilka lärresurser som svarar mot ett visst avsnitt i läroplanen. Ett annat exempel är att förlag och andra producenter av lärresurser kan addera beskrivningar av hur deras innehåll och tjänster förhåller sig till det som styrdokumenten säger inom olika områden.

Det har inte tagits några nationella beslut i den här frågan och den har inte heller varit synlig på den utbildningspolitiska dagordningen. Fredrik Paulsson och hans kollegor har dock arbetat vidare med sina tankar och utvecklat dem vidare. Nu börjar deras projekt WILD (Wiring the Learning Infrastructure: Connecting Digital Learning Resources to the Curriculum) närma sig skarpt läge. Tjänsten bygger på api:er som gör det möjligt att komma åt olika delar av styrdokumenten och att koppla samman den med annan information. Den kan alltså enkelt integreras i andra tjänster, exempelvis lärplattformar, och en naturlig del av infrastrukturen för skola och utbildning.

Fredrik Paulsson

Efter årsskiftet kommer det att finnas en första version på nätet. Kort därefter inleds en pilotstudie kopplad till Spindeln där intresserade läromedelsförlag är välkomna att delta för att ta reda på vilken nytta de kan ha av en sådan här tjänst.

Det pågår förstås även en intressant utveckling inom det här området utomlands. Ett exempel är Achievement Standards Network i USA, ett federalt projekt som fungerar på ungefär samma sätt, och som samarbetar med forskarna i Umeå kring de tekniska lösningar som fungerar bäst.

Ett europeiskt samarbete är också på gång. Snart kommer det bland annat att bli möjligt att jämföra hur målen ser ut i ett visst ämne i olika länder och att analysera vad det innebär i praktiken. Det kommer inte minst att vara till nytta för beslutsfattarna i deras ständigt pågående arbete med skolpolitik och styrdokument.

Här finns det mycket att återkomma till under 2012!

Det hindrar inte att det både är viktigt att förstå upphovsrättens värde och principer och att hålla sig inom lagens råmärken. Anette Holmqvist, som är redaktör för Kolla källan på Skolverkets webbplats, har tagit fram lärarguider som klart och tydligt förklarar vad lagen säger om användningen av texter, musik, bilder, filmer, radio-. och tv-program samt innehåll på nätet i skolans undervisning.

Den ideella organisationen Creative Commons, som grundades för tio år sedan av några amerikanska juridikprofessorer, har tagit fram ett antal licenser som kan användas som ett komplement till den traditionella upphovsrätten. I de här licenserna anger upphovsmannen själv vilka villkor som gäller för erkännande, bearbetning och spridning.

Dessa licenser finns sedan några år tillbaka även på svenska, på webbplatsen för Creative Commons Sverige. Mathias Klang har även skrivit Copyleft-Copyright för .SE, en drygt åttiosidig skrift som beskriver och förklarar värdet och nyttan med öppna licenser

Det här är en modell som kan komma väl till pass i skolan. Den visar och förklarar värdet av upphovsrätt och gör det samtidigt enklare att använda och arbeta vidare i undervisningen med material som andra har skapat och gjort allmänt tillgängligt.

Våren 2010 gjorde KTH Learning Lab en serie kortfilmer med Mathias Klang, projektledare för Creative Commons Sverige, som ger en god översikt över vad Creative Commons är och hur licenserna kan användas.

Det är dock inte alldeles problemfritt för lärare att använda Creative Commons licenser i skolan eller att förklara för barn och ungdomar vad det är och hur det hela fungerar. Petter Bergenstråhle har berättat om sina erfarenheter med en sjua och Marie Andersson har på sin blogg beskrivit hur hon arbetar med en trea kring de här frågorna.

Förra året tog Alma Taawo och Christina Szekely på Skolverket fram Creative Commons – en guide för lärare, som ska göra det lättare att använda den här sortens öppna licenser i skolans verksamhet. Den uppmärksammades internationellt och gavs ut i bearbetade och översatta versioner i Danmark och i Kanada.

Nu är en ny upplaga klar och den finns både tillgänglig som pdf och i tryckt form. Guiden är helt utan kostnad, men om en skola vill ha den tryckta versionen tillkommer porto.

I den nya upplagan är det större fokus på hur man får använda material som är skapat av andra än i den första upplagan, som i högre grad lyfte fram vad man ska tänka på när man vill licensiera det material som man själv har skapat. Här drog man lärdom av den danska bearbetningen av Skolverkets guide, vilket ju är en utmärkt illustration av värdet med öppna licenser!

Skolverket hoppas på att guiden kan komma till konkret användning i skolan och att den tillsammans med övrigt material på Kolla källan även kan tjäna som underlag för diskussioner kring upphovsrättens värde och betydelse i dagens samhälle.

Den nya barn- och undervisningsministern Christine Antorinis vision för skolan och den nationella it-strategin för skolan stöter alltså på rejäla hinder på vägen som det gäller att ta itu med. Detta visade även konsultföretaget Rambøll Management och branschorganisationen Dansk IT  i slutet av augusti, när man gav ut rapporten IT i praksis 2011 som beskriver och analyserar it-användningen i danskt näringsliv och i offentlig sektor. När det gäller skolan, slog man fast att infrastrukturen måste tas om hand på ett professionellt sätt för att kunna fylla sitt syfte.

Enligt Folkeskolens undersökning blir fyra av fem lärare frustrerade över teknikens brister varje vecka, men Kommunernas Landsforening kan inte garantera full funktionalitet och en god tillgång på fungerande datorer förrän 2015.

Det handlar förstås inte enbart om teknik, även om den är grunden för att allt annat ska gå att genomföra. Christine Antorini påpekade för Folkeskolen att forskning och utveckling kring nya sätt att undervisa, kompetensutveckling av lärare och satsningen på att skapa och sprida digitala läromedel och lärresurser, som är bland de sju punkterna i it-strategin, är det som hon själv sätter främst.

Det gäller att skapa en ordentlig ram för vad it-användningen ska leda till och att ge lärarna de förutsättningar som de måste ha för att kunna genomföra detta. Idag sker en stor del av utvecklingen genom initiativ av enskilda entusiaster ute på skolorna, men hon betonade att det inte räcker för att vända skutan. Det krävs också nationella riktlinjer för undervisningen och tydliga krav på vad eleverna måste lära sig.

Just nu satsar många danska kommuner, precis som här i Sverige, miljonbelopp på att köpa in datorer, smartboards och annan hårdvara. Men om det inte finns en genomtänkt pedagogisk strategi bakom, finns det en stor risk för att många kommuner misslyckas rejält och att pengarna kastas bort. Kasper Koed, it-didaktisk konsult vid Center for undervisningsmidler i Köpenhamn, understryker i en av artiklarna att teknikinvesteringarna inte spelar någon roll alls om inte lärarna får den kompetensutveckling som de behöver. Anders Bondo Christensen, ordförande i Danmarks Lærerforening, säger i samma artikel att det måste finnas en plan för hur tekniken ska användas och vilka mål som ska uppnås. Annars är det helt meningslöst.

I it-strategin sägs att kommunerna ska satsa en halv miljard på hårdvara medan regeringen förbinder sig att stå för ett lika stort belopp för utvecklingen av digitala läromedel och lärresurser samt för forskning och utveckling kring nya sätt att undervisa. Ole Christensen, lektor på Professionshøjskolen UCC, menar att det är den sistnämnda satsningen som är den viktigaste. Han nämner bland annat en undersökning från Danmarks Statistik, som visar att offentlig sektor köper in mängder med ny teknik, men att de anställda inte ges tillräcklig support eller tid till att undersöka och att lära sig använda den. Lärarna måste få experimentera med tekniken för att kunna upptäcka dess möjligheter och hur den kan passa in i undervisningen.

Ole Christensen ägnar en stor del av sin arbetstid åt ett forskningsprojekt om hur it används i vardagen och i skolan på University College Copenhagen. Han menar att det framför allt handlar om att lärarna ska kunna hjälpa eleverna att hantera den samhällsförändring som vi befinner oss mitt i. Annars finns det risk för en växande digital klyfta som kan skapa stora problem i samhället.

Bernt Hubert, som samarbetar med Ole Christensen i det här projektet,  var med i Danmarks Radios P1 Morgen imorse. Då nämnde han bland annat att han anser att den danska skolan har gått från att vara ett pedagogiskt till att bli ett politiskt projekt. Därför är det viktigt att den framstår som utvecklingsklar och nyskapande för medborgarna, även om så inte är fallet. Media berättar emellanåt om lyckade it-projekt ute i landet, men det är långt ifrån hela sanningen, menar Bernt Hubert. I det stora hela har det inte hänt särskilt mycket sedan 1993, då det slogs fast i den danska skollagen att it och medier ska användas i undervisningen.

Enligt Bernt Hubert finns det avskräckande spår från de tidigare satsningarna. För att satsningarna ska kunna lyckas nu, måste en stor del av regeringens halva miljard gå till en praktiknära fortbildning av lärarna. Det krävs också att skolledarna spelar en proaktiv roll och verkligen stimulerar lärarna till att tänka om och att tänka nytt med tekniken. Annars kommer det inte att hända något den här gången heller.

Karsten Gynther, lektor på University College Sjælland, säger i Folkeskolen att den danska skolan saknar såväl teoretisk förankring som praktiska metoder och verktyg för att hantera det som de måste kunna för att fungera i dagens samhälle. Han menar att det krävs en ny didaktik, en slags didaktik 2.0, för att skolan ska klara detta. Det handlar inte om att förmedla ”färdig kunskap”, utan om att ge eleverna den hjälp och det stöd som de behöver för att lära sig att lära.

Detta kräver bland annat att läraren överger sin traditionella roll och att läroboken ersätts av lärresurser, främst digitala sådana. Läraren ska även i fortsättningen spela en styrande och vägledande roll i undervisningen, men det ska ske på helt andra sätt än tidigare – och den utvecklingen sker inte över en natt, påpekar Karsten Gynther. Men om läraren kan använda tekniken på ett fruktbart sätt i sin undervisning, så kan det ske en snabb utveckling av elevernas lärande, vilket även nyligen konstaterats av Karin Twedell Levinsen och Birgitte Holm Sörensen på Århus universitet.

Just nu genomförs kampanjen Del med Antorini på Facebook, där alla intresserade uppmanas att dela med sig av tankar, idéer, erfarenheter och goda exempel till ministern. Kampanjen avslutas imorgon med öppet hus på ministeriet, så någon gång efter årsskiftet kommer det säkert nya inspel till det fortsatta arbetet. Jag återkommer i ärendet!

Danmark och Finland är de enda nordiska länderna som ingår i undersökningen.

Det här är en uppdatering av en undersökning som iNACOL genomförde 2006. Syftet är att undersöka riktlinjer och praktik kring nätbaserat lärande och att analysera vad som krävs för att intentionerna ska förverkligas. Undersökningen omfattar både undervisning som helt och hållet bedrivs på nätet (online learning) och undervisning som kombinerar klassrumsundervisning med nätbaserat lärande (blended learning).

Bakgrunden till undersökningen är att den digitala utvecklingen både skapar helt andra förutsättningar för undervisning och lärande och ställer helt andra krav på vilka kunskaper och färdigheter som krävs i arbetslivet och i rollen som medborgare i ett demokratiskt samhälle. Därför är det viktigt att titta närmare på vad som sker i olika länder, att se efter vilka hinder och möjligheter som finns och att reflektera kring vad beslutsfattarna  bör göra för att underlätta den fortsatta utvecklingen.

Sex temaområden tas upp:

1. Statens engagemang i frågor som rör planering, finansiering och ledarskap.
2. Antal studenter som har tillgång till nätbaserat lärande samt i vilka delar av respektive land som de bor i.
3. Lärarutbildning och kompetensutveckling.
4. Kvalitetsstandarder för kurser och relaterade tjänster.
5. Utmaningar för nätbaserat lärande.
6. Elevernas tillgång till it.

Undersökningen pekar på fem tydliga globala mönster. Det första mönstret är att det mest är elever i stadsområden i världens utvecklade länder som har tillgång till nätbaserat lärande. Ett annat mönster är att det krävs en hög grad av eget ansvar ute i skoldistrikten och ett fungerande samspel mellan central styrning och lokala initiativ för att utvecklingen ska ta fart.

Ett tredje mönster är att det vanligen inte ställs några krav på att lärare ska genomgå en viss typ av kompetensutveckling innan de börjar arbeta med nätbaserat lärande, men att det finns tillgängligt för den som så önskar. Några länder och regioner, bland annat den kanadensiska provinsen British Columbia, Hong Kong och Singapore ställer dock sådana krav.

Det fjärde mönstret är att blended learning är betydligt mer vanligt förekommande än online learning. I de allra flesta länderna används nätbaserat lärande mest som ett komplement till den undervisning som sker i klassrummet. Det femte mönstret är att nätbaserat lärande är allra vanligast bland elever som av olika skäl har svårt att komma till skolan varje dag. Det finns dock länder som uppmuntrar alla elever att åtminstone delvis följa kurser och undervisningsförlopp på nätet.

En viktig slutsats är att det framför allt är socioekonomiska faktorer som bestämmer graden av tillgång till nätbaserat lärande. I de länder där barn och unga uppmuntras att studera online, är det i regel föräldrarna som står för kostnaden. För att få fart på utvecklingen är det därför, enligt undersökningen, nödvändigt att söka andra finansieringsvägar eller att hitta kostnadseffektiva sätt att ge alla elever samma möjligheter.

I undersökningen konstateras att det inte räcker att satsa på infrastruktur och lärresurser, utan att det krävs en vidareutveckling av lärarna för att de ska kunna utnyttja de nya tekniska möjligheterna i sin undervisning. Trots att några länder lyfter fram betydelsen av lärares kompetensutveckling, finns det inget land som har tagit initiativ till att förändra lärarutbildningen i grunden och att anpassa den till de villkor som den digitala samhällsutvecklingen skapar. Det påpekas också att insatserna kring kompetensutveckling mest fokuserar på verktygskompetenser istället för att lägga vikten vid pedagogiskt nytänkande och reflektioner kring nya metodiska och didaktiska vägar.

Unescos arbete med att ta fram ett ramverk för lärares it-kompetens, är ett initiativ som beslutsfattare i all världens länder nog skulle behöva titta närmare på. Den första versionen kom 2008 och i slutet av oktober var det dags för en ny, reviderad version.

Här betonas att det inte räcker att lärarna kan hantera tekniken, utan att de måste kunna lära eleverna att samarbeta och att bli kreativa problemlösare som kan dra nytta av it-utvecklingen i sin vardag. Detta är komplexa uppgifter som både ställer krav på teoretiskt djup, praktiska erfarenheter samt ett kontinuerligt samarbete och en systematisk kunskapsdelning med andra lärare. Det krävs både digital kompetens och andra perspektiv på kunskap, lärande och kunskapsbedömning.

I sammanfattningen av undersökningen funderar författarna på möjliga faktorer som kan driva utvecklingen framåt och förändra skolan på ett mer genomgripande sätt. De pekar på att en växande frustration bland eleverna och en önskan om att undervisningen blir mer digital och anpassad till dagens samhälle kanske kan fungera som en katalysator som får igång en systemförändring.

Om den allmänna opinionen påverkas och andra typer av frågeställningar och problem än de som gäller idag blir tongivande i debatten, kan det säkert ske både snabba och djupa förändringar, tror författarna.

Satsningen har ett dubbelt syfte: det handlar både om att ungdomarna ska utvecklas till producenter och deltagare i dagens mediaflöden och om att väcka intresset för bibliotekets övriga verksamheter. Informellt, livslångt lärande blir allt viktigare, och här kan bibliotekets resurser spela en avgörande roll för många. Det finns även en fostrande dimension i Youmedia. Ungdomarna ska ta tag i sina egna liv, upptäcka de möjligheter som finns och försöka förverkliga sina drömmar.

I september förra året berättade MacArthur Foundation att man planerade att ge stöd åt trettio nyskapande lärmiljöer för ungdomar på bibliotek och muséer över hela landet tillsammans med statliga Institute of Museum and Library Services. Totalt handlar det om fyra miljoner dollar.

2009 uppmuntrade president Obama näringsliv, organisationer och andra aktörer i det amerikanska samhället att ge sitt stöd till kampanjen Educate to Innovate, som syftar till att hitta nya sätt att utveckla barns och ungdomars kunskaper i naturvetenskap och teknik. Den här satsningen är tänkt att vara ett steg i den riktningen.

I pressmeddelandet från MacArthur Foundation sades att de trettio lärmiljöerna ska använda Youmedia som modell och förebild för sina verksamheter. Med andra ord ska de verka för ett kollaborativt lärande med platta strukturer och en problembaserad, undersökande inriktning där de digitala möjligheterna spelar en central roll.

Förutom att stödja Obamas satsning, är syftet att utveckla mer erfarenhetsbaserad kunskap kring hur den digitala utvecklingen ändrar förutsättningarna för undervisning och lärande, inom och utanför skolans väggar. Det här kan nog ses som ett komplement till den federala storsatsningen Digital Promise, som jag skrev om i slutet av september.

För drygt en vecka sedan meddelades att tolv lärmiljöer i elva delstater valts ut i den första omgången. Fyra muséer och åtta bibliotek får dela på drygt en miljon dollar till sina projekt. Övriga arton lärmiljöer kommer att väljas ut under nästa år.

New York Hall of Science (NYSCI) satsning Digital Making är ett intressant exempel ur listan. Tillsammans med teknikkonsultföretaget Cognizant ska man skapa en stor yta i muséet där barn och ungdomar kan utforska naturvetenskap och teknik med hjälp av moderna hjälpmedel, till exempel CAD och 3d-skrivare. Verksamheten där ska kopplas till familjen och lokalområdet, och tillsammans ska man bli bättre på att förstå och använda it och annan teknik.

Redan under förra hösten provade NYSCI detta i samband med Maker Faire. Detta är en del av det som ibland kallas Maker Movement, som går ut på att väcka intresse bland allmänheten för att utforska all slags teknik, förstå den, samarbeta och lära tillsammans med andra, och använda sina nya kunskaper för att förändra sin tillvaro och sin vardag.

Erfarenheterna från Maker Faire har NYSCI samlat i den korta skriften Proceedings from the “Innovation, Education, and the Maker Movement” Workshop. Här finns det en hel del att begrunda, även ur ett svenskt perspektiv.